”Goodnight Simon” sa jag och gav honom en lång kram. Jag vände mig om för att gå och lägga mig när han harklade sig högt och jag vände mig om igen,
”Sorry?” frågade jag och han flinade,
”I can smell your breath Sky. You’re not old enough to drink” sa han men kollade inte upp ifrån papprerna.
”Ehum, sorry..” svarade jag osäker på om han ville ha en ursäkt.
”I just felt like I should pretend to lecture you about it since I’m the adult in your life but I don’t mind as long as you don’t do anything you’ll regret” förklarade han och kollade upp på mig med ett flin.
”Do you know what” log jag,
”No what?” frågade han och jag log större.
”You’re just getting more and more awesome everyday!”  skrattade jag och han skakade leende på huvudet innan han återgick till sina papper och jag gick för att gå och lägga mig.

Skamligt kort, men nästa kommer på Onsdag vare sig vi får mycket kommentarer eller inte. Men ni kan ju kommentera och ju mer ni kommenterar, ju oftare kommer kapitlerna. Det tar vad, max en/två minuter kanske. :)

/Embla, Izabella & Olivia.xx

”Next up is One Direction” meddelade jag Simon och lutade mig över ryggstödet på hans stol.
”And how come you are telling me this instead of one of the crew members?” frågade han leendes och jag skrattade lätt.
”Because I haven’t seen you all day and I’ve been spending my day in a hospital so I thought you might be able to cheer me up. So I came here” svarade jag och vände mig emot Sinitta.
”Sky” hälsade jag och sträckte fram min hand, hon tog tag i den och skakade,
”Sinitta” hälsade hon och jag log.
”Nice to meet you” log jag och hon höll nickandes med.
”So, 10 minutes” sa jag och gav Simon en kyss på kinden.
”Bye” ropade jag och sprang iväg emot platsen där killarna, troligtvis, nervöst stod och väntade på att få gå och sjunga.
”Here I come” ropade jag när jag rundade hörnet och sprang rakt in i Nialls famn. Han tog skrattande emot mig och jag flinade.
”What an entrence” sa jag skämtsamt och ställde mig upp ur Nialls famn.
”Nervous?” frågade jag killarna och de nickade.
”I can’t breathe” sa Niall och jag tog lugnande hans hand.
”Simon is sitting there, in his chair, and waiting for you to go out there and sing your little hearts out. So stop being suck babies and just do it” flinade jag och Niall knuffade retsamt till mig.
”Don’t call us babies” klagade Zayn och rynkade på näsan.
”Well, let’s make a deal. Everyone here who’s younger than me, I get to call a baby” sa jag och killarna nickade tvekandes på huvudet.
”Okay, so I get to call Niall a baby. You Harry?” frågade jag och han nickade.
”I’m a ’94 so if you can call Niall a baby then me too I suppose” svarade han och jag gjorde en liten fistbump i luften,
”Not that I like it!” la han till och jag skrattade.
”Liam when’s your birthday?”
”29th of August, ’93” svarade han och jag vände mig emot Louis.
”You?” frågade jag och han skakade leendes på huvudet.
”24th of December, ’91” svarade han och flinade.
”Damn. So Liam, you’re a baby. Now how about Zayn. You a baby?” frågade jag retsamt och han ryckte flinandes på axlarna.
”January, ’93” svarade han och jag suckade,
”Date?” frågade jag avvaktande.
”12th” svarade han och jag log stort medan jag började skratta,
”Suckeeeer” ropade jag och han kollade förvirrat på mig.
”My birthday’s 10th of January, ’93!” sa jag och klappade mina händer.
”So it’s just Louis and me that isn’t babies” retades jag men höjde snabbt mitt finger emot Louis.
”Don’t you dare call me that” varnade jag och han flinade.
”Now go, they’re waiting for you!”

Kapitel 28. Inte så händelserikt, men alltid någonting intesant.
Kommentera på nu dåå :')

/Embla, Izabella & Olivia.xx

Jag satte mig ner på knä bredvid Niall där han satt och studerade Harry och Louis’ sandslott. Vi hade spenderat dagen på stranden och tillslut hade de två bestämt sig för att bygga ”det bästaste och störstaste sandslottet någonsin”. Så nu satt de där med sand där sand inte borde vara och byggde på.
”Pose” sa Niall och jag märkte hur han höll upp systemkameran framför mig, så jag satte ner mina händer i sanden, så att jag stod på alla fyra, och lutade på huvudet. Niall visade mig bilden och jag flinade, ey sexy!

Sådär ja, kapitel 27!

Feedback, please? :) 

/Embla, Izabella & Olivia.xx 

“Ladies and gentlemen this is the last boarding call for plain 876 to Marbella, please make your way to gate 6. Thank you!”
Jag skyndade på mina steg ännu mer vid ljudet av den förinspelade rösten. Toppen att jag skulle vara sen just nu men det var faktiskt inte mitt fel. Det var min buss ifrån Askott till London som varit sen och sen hade jag inte fått tag i någon taxi så nu var jag här, springandes som en galning igenom en full flygplats.
”Sorry” ”Excuse me” ”I’m in a hurry, so sorry” mina ursäkter regnade ner till alla som jag råkade springa på i min stress. Skylten som var märkt Gate 6 uppenbarades framför mig och jag andades lättat ut när jag såg Niall stå utanför gaten.
”Sky!” ropade han och tecknade till flygvärdinnan att jag skulle med.
”Hi. Sorry I’m late” ursäktade jag mig emot flygvärdinnan och hon gav mig bara ett stressat leende och motade in oss i planet.
”What happened?” frågade Niall och jag flinade.
”My bus was late and do you know how hard it is to get a cab at this time in central London?” sa jag och slog mig ner på mitt säte. Niall hade tydligen lyckats ordna så att han och jag kunde sitta i jämte varandra och det var jag jätte glad över eftersom jag inte träffat Niall på fem veckor.
”I’ve missed you” sa jag och lutade mig in för en snabb kram innan vi var tvungna att spänna fast oss. Marbella here we come!

Vi har bestämt oss för att vi ska lägga upp kapitel varje söndag så att vi har en bestämd tid o en bestämd dag när kapitlet kommer. Vi önskar att vi kunde lägga upp oftare men i nuläget så går inte det. Ge oss feedback nu loves!

/Embla, Izabella & Olivia.

”I’m sorry I just came here uninvited” ursäktade jag mig, igen, när jag stod redo att gå vid dörren.
”Sky, I told you. You can come her whenever” sa Niall och gav mig en lång kram.
”Thanks Niall, you’re the best” jag vände mig in emot hotellrummet,
”Bye guys” hälsade jag och de andra fyra tonårskillarna vinkade hejdå.
”It was lovely to meet you Sky” hälsade Liam och jag log emot honom innan jag vände mig om och lämnade lägenheten.
Det var kallt ute, kallt och mörkt. Mina ögon kämpade för att se vägen framför mig och mina steg var försiktiga, allt för att förhindra att jag skulle lyckas snubbla.
Klockan var lite över midnatt och Londons gator var ovanligt tysta, inga högljudda, partande människor. Inga hemlösa tiggare och inga poliser strövade runt på gatan. Det var konstigt men skönt. Jag kunde promenera hem i tystnad, ensam med mina tankar.

Efter att ha sparkat av mig skorna, och låst dörren, så hade jag slängt mig på min stora dubbelsäng. Det var en halvtimma sedan och jag låt fortfarande här. Fullt påklädd och sminkad men mer än redo att sova. Dagen i morgon skulle vara lugn, jag var ledig och jag hade inga planer. Dagen efter dock så skulle allt inför Judges Houses planeras. Vart alla skulle åka och när vi, Konnie och jag, skulle vara på alla olika ställen. Så det var en dag fylld utav möten helt enkelt, men det behövs för att allt ska funka så tack vare de möterna så kan jag jobba med min dröm. Jag dosade snart in i en djup sömn. Fortfarande fullt påklädd och sminkad men med ett leende på läpparna. Trots allt skit, så var jag lycklig.

Min gälla ringsignal var anledningen till att jag, klockan halv tio på morgonen, nu satt knäpprak upp i sängen. Flåsandes efter att ha blivit halvt ihjäl skrämd utav den höga signalen.
”Sky” svarade jag trött, när jag lyckats leta reda på telefonen.
”Hah, did I wake you?” hörde jag en retsam, irländsk, stämma skratta. Suckandes lät jag min kropp falla tillbaka ibland mina kuddar.
”Niall I hate you. You scared me to death” klagade jag och hans skratt klingade, om ännu, klarare i mitt öra.
”Sorry ’bout that. So what are you doin’?” frågade han,
”Eh, I WAS sleeping.” svarade jag med den bästa fejk-irriterade rösten jag kunde få till.
”Well you’re awake now so this is probably a good time to tell you that I’m on my way over” sa han och jag satte mig snabbt upp och slängde benen över sängkanten.
”You’re what?” sa jag frågandes och skyndade mig fram till fönstret där jag kunde se ner på gatan. Mycket riktigt, ett par hundra meter bort kom han gåendes med telefonen i hand och ett flin fastklistrat i ansiktet.
”I hate you, you could atleadt have given me a heads up” klagade jag och började stressat leta fram något att ha på mig.
”Sorry. But hey, you did the same yesterday ” den, fortfarande, retsamma tonen i hans röst gick inte att missa och jag kunde se framför mig hur hans flin växte.
”Let me get dressed Horan, I’ll open up in five” sa jag snabbt och la på luren innan jag började dra på mig den svarta, blommönstrade, klänningen jag valt.

Hans klart irriterade knackningar löd högt igenom lägenheten och jag skyndade mig fram till dörren för att hinna öppna den innan han sparkade in den.
”Take it easy Horan” retades jag och återgick till att fixa med mitt hår.
”You had me waiting way longer than five minutes, Oliver.” Han gick, som vanligt, direkt in i mitt kök för att kolla om jag hade något hemma att äta.
”I thought Starbucks?” ropade jag, eftersom att jag redan visste att jag inte hade något hemma.
”Sounds good to me, when are we leaving?” frågade han och kom tillbaka till hallen där jag stod och satte i den sista hårnålen.
”Let me just…” började jag och sprayade lite hårspray för att fästa allting innan jag gav mitt hår en godkännande blick.
”There I’m done” sa jag och vände mig om emot Niall.
”You look lovely” påpekade han och gav mig en kram.
”Thanks. Shall we?” frågade jag och pekade emot dörren. Han nickade och gick ut före mig, som hämtade min handväska och låste innan vi gick.

”So, have you talked anything to Nora?” frågade Niall och jag kände hur hans blick intensivt studerade min reaktion. 
”No Niall. It happened last night and you’re the only one I’ve talked to since I woke up” svarade jag med en suck och han la tryggt armen om mig.
”Sorry” ursäktade han men jag la min arm runt hans midja som ett tecken för att det var lugnt. Han förstod. Niall förstår alltid.

Jag stannade mina steg framför dörren som bar upp skylten där numret 567 stod. Jag lät min knytnäve lätt träffa dörren tre gånger och torkade sedan snabbt tårarna.
Dörren öppnades och framför mig stod inte Niall, utan Louis.
”Oh eh, hello” hälsade jag lite awkward och han log svagt innan han ropade på Niall. Fan han har säkert märkt att jag gråtit.
”Who is it?” hörde jag Nialls röst fråga innan hans blonda kalufs uppenbarade sig innanför dörren.
”Sky what are you..” han avbröt sig själv och studerade mitt ansikte.
”Hey, have you been crying?” frågade han oroligt och jag nickade lite innan han drog in mig i en kram. Där brast det för mig, tårarna strömmade igen och mina ben gav vika. Medan Niall fortfarande höll om mig så sjönk jag, vi, ner på golvet och jag begravde mitt ansikte emot hans bringa.
”What’s going on?” frågade någon ifrån dörren och jag behövde inte kolla upp för att inse att de andra killarna hade kommit.
”I’m sorry” viskade jag emot Nialls ner tårade tröja.
”I should’ve texted you before I came here. I should go” sa jag och försökte lirka mig ur Nialls kram.
”Oh no you’re not. Come on in” sa han och vi reste oss upp för att gå in i hotellrummet.
”We can leave if you want to talk?” föreslog killen med svart hår.
”No, it’s fine! I mean, you were here first. I, if anyone, should leave” sa jag ursäktande och de skakade på huvudena alla fem.
Påvägen till vardagsrummet så passerade vi en spegel och jag stannade upp i mina steg.
”God I’m a mess” sa jag och kollade på Niall som flinade lite lätt, men han hade fortfarande den oroliga minen kvar.
”Nah, I think you look really good actually, I like your make up” skämtade killen med lockigt hår och jag skrattade lätt.
”Sorry your name was..?” frågade jag och han log.
”Harry” sa han och pekade sedan på killen med svart hår,
”Zayn” sen han med ’bieber’ frisyr,
”Liam” sen pekade han på Louis.
”And..” jag avbröt honom med ett skratt.
”His name is Louis, I know I know” sa jag och Louis kollade förvirrat på mig.
”Sorry do I know you?” frågade han och jag skakade på huvudet.
”No, but I heard what your name was when they were calling you guys back on stage” sa jag och alla utom Niall såg nu annu mer förvirrade ut.
”You were there?” frågade Liam och jag suckade.
”Well duuh! I’m working on the Xtra factor, alongside Konnie…?” sa jag och nu gick det upp för alla vem jag var.
”So now that we got that all cleared up, what’s happened?” frågade Niall och jag harklade mig. Men sa ingenting.
”Wait aren’t you suppose to be with Nora?” frågade han och jag nickade.
”Adam wasn’t there was he?” frågade han men jag skakade på huvudet.
”No but as always he got brought up in conversation” sa jag och vi satte oss ner i sofforna.
”Not to intrude or anything but who’s Nora and Adam?” frågade Louis.
”My, öh, friend and boyfriend” svarade jag, osäker på om jag fortfarande kunde kalla Nora min bästa vän.
”Uh oh, just friend? No best?” Nialls oroliga blick mötte min och jag la mig ner i hans knä.
”Two faced bitches. London is fucking filled with them and I just want to rip their heds of. I swear they all suffer from a serious case of schitzofrenia!” klagade jag och rullade sedan av hans knä så att jag, med en duns, landade på magen på hans golv.
”But then again I love her and besides from you she’s the only friend I have and I think I over reacted but I’m no fucking puppet” fortsatte jag och rullade över på rygg.
”I should’ve just stayed in NYC and died of unhappiness” mitt påstående fick Niall att lätt sparka till mig.
”You wouldn’t have met me if you would’nt have moved” sa han och jag nickade.
”Sure. But that’s the only good thing. I mean it’s a great thing but at some moments I just can’t help wondering if it was enough but do you know what, deep down I know it was”
jag avbröt mig själv och gjorde hulkande ljud.
”That’s soo cheesy!” utbrast jag och Niall skrattade högt.
”What are you laughing at I sounded like such a girl, like 'aah, I love you and we’re gonna be best friends forever and live on our very own rainbow and ride on our unicorns!' pfft” skämtade jag och Niall höll på att kikna av skratt. De andra killarna skrattade också och snart var jag igång. Varför hade jag gråtit nu igen?

Ett väldigt långt och händelserikt kapitel till er, nu vill vi såklart veta; vad tror ni kommer hända mellan Sky och Nora och Sky och Adam? Kommentera vad ni tror!!! 
+7 för nästa?Ni har blivit så dåliga på att kommentera babes, vi vet att ni kan mycket bättre! 

Nervositeten var hög, när jag klev in bakom scenen, och deltagarna sprang stressat runt och förberedde sig för vad som skulle hända. Det var det sista uppträdandet idag och ikväll så skulle resultatet avslöjas. Vilka som och vilka som inte gick vidare till Judges Houses.
Därför satt det nu fokuserade personer, och grupper, i alla hörn utav rummet och övade på sin låt. De gjorde allt för att få deras sista framträdande perfekt, för att kunna knippa en utav de 8 platserna.
Niall hade jag inte sett på hela dagen men jag antog att han hade fullt upp med att förbereda sig och jag tänkte inte vara den som kom och distraherade honom, så jag försökte inte hellet leta reda på honom.

Med baksidan av handen svepte jag bort några svettpärlor som lagt sig på min panna. Jag skyndade på mina steg och klev in igenom de stora dubbeldörrarna och scenen, där de sista killarna stod.
”The final contestant that has made it through, is…” började Simon och jag kollade upp emot Niall med andan i halsen. Jag hade inte träffat honom på hela dagen och därför inte kunnat önska honom lycka till eller kunnat lugna ner honom innan han gick på. De märktes eftersom han inte såg ut att andas längre på grund av nervositeten. Lilla Niall!
”Tom Richards” jag ryckte till och flyttade min blick ifrån Niall, till Simon, och sedan vidare till Tom -killen jag hjälpt med texten. Han hade precis gått vidare, men inte Niall!
Vid tanken utav den lilla blonda irländaren så lät jag ännu en gång min blick falla på honom. Han var inte långt ifrån tårar och när Simon ursäktande talade om att det var alla så såg han ut som om han skulle bryta ihop när som helst och jag ville inte annat än att bara ge honom en stor, jävla, mega, bamse kram!

”Niall!” jag sprang, så fort jag kunde i mina klackar, fram till honom och omfamnade honom.
”Shh, don’t cry babe. It’s okay” sa jag lugnande och kramade honom hårdare.
”No it’s not. It’s over Sky, it’s all over” snyftade han och begravde sitt huvud i min hals och jag kände hur tårarna rann.
”Hey hey. It’s not over. X factor might be but you have your entire life ahead of you to persue a carriere, you have nothing to worry about. You’re amazing and someone, somewhere, will take notice of you!” sa jag och puttade bort honom på ett armlångsavstånd så att jag kunde titta honom i ögonen.
”I..” började han men vi blev avbrutna utav en av männen som arbetar backstage.
”Excuse me, I need all the rejected boys over here” bad han och pekade emot gruppen utav andra deltagare som åkt ut.
”Go, I’ll be here waiting for you. I promise” sa jag och puttade till honom så att han följde efter mannen. Jag hörde vagt vad mannen talade om för gruppen,
”I’m gonna call out five names that the judges want back out on stage”
Niall slängde en snabb blick emot mig och jag log försökrande. Vad höll de på med nu?
”Louis Tomlinson” en kille i en röd mössa ryckte till och kollade på mannen.
”Niall Horan” ett lågt ’yes’ hördes ifrån Niall och han slängde iväg ett leende emot mig. Jag hörde inte de andra tre namnen eftersom jag nu var påväg ut så att jag kunde se vad som skulle hända när de kom ut.

Jag sprang och sprang och sprang men jag kom ingenstans. Det var som om jag sprang på ett löparband, jag blev tröttare och tröttare men jag kom ingenstans. Adams bittra skratt hördes bakom mig och det kom bara närmre. En hand lades på min axel och drog bak mig. BOOM!

Jag vaknade med ett ryck och insåg att det bara varit en dröm, lyckligtvis. Men den hade känts så verklig och den hade påmint mig om Adam.
Jag kände hur jag skakade samt kallsvettades så jag bestämde mig för att det vore bäst att ta en dusch innan jag begav mig till jobbet. Jag lät min blick landa på klockan, som stod på bordet bredvid min säng. 03.30. Great, en timma för tidigt.
Jag gav inte ens att somna om en chans, utan lät mina utmattade steg leda mig till badrummet och in i duschen. Jag drog av mig de få klädesplaggen, som jag bar, och klev in i dusch kabinen.
Jag lät de kalla strålarna träffa min kropp och kände genast hur jag vaknade till mer och mer. Tänk var lite kallt vatten kan åstakomma.

En halvtimma senare så vandrade jag på gatan som ledde ner emot den stora arenan. Klockan var 04:10 och solen hade precis börjat gå upp och London lystes upp utav det mjuka orangea skenet. Det var lite småkyligt och när vindarna kom blåsandes över mig så insåg jag vilket dumt val utav kläder jag tagit på mig. Jag hade på mig en lila klänning med en kort rosa skinn jacka över. Benen var bara och skorna öppna. Vill man vara fin får man lida pin.
Efter fem minuter så stod jag i alla fall innanför dörrarna till Wembley och där inne så var det lyckligtvis varmt. Min blick började vandra över rummet för att hitta Konnie. Snart så fann den henne, ståendes lutands emot en vägg med telefonen i högsta hand, och jag började föra mina steg emot henne. När jag hade några meter kvar så ropade jag på henne istället.
”Konnie!” hon vände sig hastigt, och skrämt, om och jag skrattade åt hennes ansiktsuttryck.
”Sky, oh god! You startled me” sa hon och höll handen över hjärtat.
”Never do that again” sa hon och slog löst till mig på armen innan hon drog in mig i en kram.
”Sorry” ursäktade jag men behöll mitt flin när kramen avslutades.
”You’re not sorry” sa hon och låtsades se förolämpad ut.
”But your face Konnie, it was priceless” skrattade jag och härmade hennes skrämda uttryck.
”Whatever Sky! Still not funny” klagade hon medan hon försökte dölja leendet som kröp på hennes läppar.
”Well I thought it was” retades jag.
”Are we here alone, or…?” sa jag frågandes och Konnie pekade bakom sig.
”The entire crew is in there, you’ve met most of them already besides the ”experts” that will help the contestants throughout bootcamp” sa hon och ledde mig igenom ett par dubbeldörrar och in i själva ”arenan”.
”Wow” viskade jag fascinerat.
”It’s huge!” sa jag sedan, lite högre.
”I know right. It’s very powerful, alot to take in innit” hon pekade emot en grupp med människor innan vi gick emot dem.
”EVERYONE” sa Konnie högt och jag log.
”This is Sky!” presenterade hon sedan när alla vänt sin uppmärksamhet emot henne. Ex-antal ”Hi Sky”’s hördes och jag besvarade allas leenden.

”Sky, let me introduce to you. Brian Friedman, our coreoghrapher” mannen, hon presenterat som Brian, skakade min utsträckta hand med ett leende.
”I’m looking forward to working with you Sky” log han och jag nickade.
”Ditto” sa jag innan Brian blev ropad på och var tvungen att springa iväg.
”So where’s the judges?” frågade jag Konnie,
”Well Dannii, as you know, won’t be here since she just had a baby. Cheryl is sick and will also miss bottcamp whilst Simon and Louis just won’t be in until half past seven” förklarade hon.
”So why are we here so early?” förvirringen i min röst var enkel att höra och Konnie flinade.
”Because we need to make sure everything runs smoothly and also we have to see in the contestants. That’s our job. Dermot should be here somewhere” förklarade hon och jag nickade som ett tecken att jag förstått.

”Those shoes were quite cute” sa jag och pekade, igenom skytfönstret, emot de beiga bootsen.
”I suppose. I don’t really know anything about such stuff” sa Niall och ryckte på axlarna. Jag vände mig om emot honom och räckte ut tungan.
”Hey! Ms. Mature” retades han och jag släppte ut ett högt skratt. Jag hade spenderat de senaste dagarna med Niall och han hade fått mig att må lite bättre. Så bra som jag möjligtvis kunde efter allt. Även fast han fortfarande inte hade den blekaste aning om vad som hänt. Adam hade inte hört av sig, tack gode gud, och Nora hade jag ännu inte pratat med.
”So?” Nialls röst väckte mig ur mina tankar och jag vred om huvudet för att se honom.
”So what?” frågade jag förvirrat och han pekade flinande på skorna.
”You gonna buy them?” frågade han och jag log.
”I atleast wanna try them on” log jag och vi gick in i affären.

Stegen jag tog, blev tyngre och tyngre ju närmre lägenheten de förde mig. Rädd. Det var vad jag var. Rädd för vad som komma skulle. Tillslut reste sig den stora byggnaden framför mig och jag stannade upp. Andades gjorde jag inte längre och skakade gjorde jag som ett asplöv. Fem meter. Jag var knappt fem meter ifrån, vem-vet-vad­.
Jag såg Adams siluett röra sig i mitt fönster och jag insåg att han hade sett mig och att jag inte hade mycket val än att gå upp. Några djupa andetag senare och jag var påväg. Med tunga och motvilliga steg så tog jag mig upp till min lägenhet där Adam stod i dörren och flinade emot mig.
”So she finally decided to arrive..” började han och jag skulle precis ursäkta mig när han drog in mig i lägenheten och smällde igen dörren.
”..but you’re late babygirl” sa han retsamt och smekte mig över kinden. Jag skakade under hans beröring och ville inget annat än att börja gråta, men den glädjen skulle han inte få.
”I told you there would be concequences if you were late” fortsatte han och lät sin hand ligga stilla över min kind.
”This will hurt you. And I will enjoy it” sa han och drog till med handen och lät den träffa min kind med en hög smäll. Mitt huvud vred sig automatiskt åt sidan och han tog ett fast tag i mitt hår så att han kunde dra upp det i höjd med hans hand igen. En, två, tre smällar till sen slängde han mig emot väggen. Jag jämrade mig men låg kvar, jag orkade inte kämpa emot.
”Please..” bad jag tyst och Adam skrattade hjärtlöst.
”Please? You’re begging for mercy already? Well I’ve only just begun” sa han och placerade en spark i min mage. Han lämnade mig sedan där, för stunden, och gick runt och gjorde en massa grejer i lägenheten. Vad visste jag inte och jag var inte säker på att jag ville veta heller.
”Get up here” sa han barskt, när han var tillbaka, och slet upp mig i min arm.
”We’re gonna have some fun you and me.. I can’t promise you’ll like it, but it won’t be a choice of yours to do it or not” sa han retsamt och drog med mig igenom lägenheten. Till sovrummet.
”Please Adam, please don’t” bad jag men han visade inga tecken på medkänsla gentemot mig.
”No!! Please!!! I beg of you!!” jag nära på skrek när han slängde mig på sängen och snabbt la sig över mig. Han började dra av mig min klänning och jag försökte allt jag kunde att få av honom ifrån mig.
”NO! LET ME GO!!” snart fanns, på golvet, en klädhög och Adam fortsatte med sina sjuka handlingar medans jag grät och bad honom att sluta. Hans ögon utstrålade en sort nöjdhet över skräcken han åstakom hos mig och jag blev bara mer och mer illamående utav att se honom.

Smutsig. Jag kände mig smutsig, äcklig, och värdelös. Som en riktig säck med skit.
Adam hade stuckit, när han känt sig klar, och lämnat mig liggandes i sängen. Tårarna hade inte slutat rinna och vid minnena utav vad som hänt, så rann de igen.
Jag hade lyckats få på mig kläder och jag satt nu inne i mitt såkallade ”kreativitets rum” som var inrätt i olika färgers graffiti som jag målat.
Jag satt på golvet och kramade en ram som höll en bild på min mamma.
Jag hörde min mobil vibrera innifrån sovrummet men jag orkade inte gå och hämta den, så jag ignorerade den. Precis som jag gjort alla andra 18 gånger. Men denna gång gav sig inte personen utan ringde om och om och om igen. Jobbade jag idag? Nej, det gjorde jag inte. Så undra vem det kunde vara. Jag tryckte bort smärtan i mig, och tvingade mig själv att resa mig upp för att gå och kolla. På telefonen lös namnet på en person jag faktiskt skulle kunna tänka mig att prata med just nu. Niall. Jag vet, inte ens Nora. Men Niall!
Jag ville dock inte prata med honom genom telefonen så jag tryckte bort samtalet och smsade honom min adress.

”So…” började Nora och jag kollade roat på henne.
”So…” härmade jag när hon inte fortsatt.
”You seeing Adam tomorrow?” frågade hon och jag svalde klumpen som bildats i min hals.
”I suppose, yeah. Why?” frågade jag och hon log hemlighetsfullt.
”Well he said that he had something absolutely special in mind for you” sa hon och jag hostade till.
”WHAT?!” utbrast jag chockat. Rädsla spred sig i min kropp men Nora bara log stort.
”I know, he’s treating you like a princess isn’t he” sa hon avundsjukt.
”Mhm” mumlade jag, oförmögen att bilda ord.
”I’m so jealous of you. I mean, not of you dating Adam. But of your relationship, it’s perfect”
Perfect my ass. Var allt jag tänkte men jag nickade leendes emot henne.
”How long have you been together now, since January-february sometime?” frågade hon och jag tänkte snabbt efter. För länge.
”Yeah something like that, I haven’t really counted the months or days for all that matters” förklarade jag och hon nickade.
“I suppose some people don’t. Well, I have to go. Babysitting tonight, how fun!” sa hon och jag följde henne ut till hallen där hon tog på sig jacka och skor.
”I’ll talk to you tomorrow then, love you” sa jag och gav henne en stor kram.
”Love you and don’t forget, you have work tomorrow” sa hon påminnande och jag lipade mot henne.
”I knew that!” klagade jag och hennes skratt ekade i trappuppgången när hon lämnade min lägenhet bakom sig.
Jag stängde dörren efter mig innan jag satte mig i soffan igen, med datorn i knät.
Scroll, scroll, scr- STOP! En artikels rubrik fångade mitt intresse och jag klickade mig genast in för att läsa hela alltet.

Christopher Bentley; ”I’m searching for Skylar every day, with no luck!”
In the beginning of December last year, while Mr. Bentley was away on a business trip, his beloved daughter Skylar Bentley went missing. Since he got home to discover this, he’s been searching for his daughter every day, with no luck.
“I miss her and just want her home. I don’t even know if anyone has kidnapped her, or if she left or whatever. I just want her back home” said Mr. Bentley when we asked him about his feelings right now. He looked genuinely upset and hasn’t really done anything regarding the company, in weeks! Skylar, wherever you are. We beg of you, if you read this, come home!

Jag fnös och smällde igen locket på datorn. Kartongen markerad Memories stod och hånade mig i ögonvrån och med ett par snabba steg så satt jag snart på knä vid den och drog upp fotoalbum, efter fotoalbum. Jag tog upp det understa i högen och jag log när jag såg vilka år de täckte; 1993-1996. Där i fanns mina bebisbilder samt en massa bilder på mamma som gravid, och bara bilder på oss. Jag bläddrade bland sidorna och stannade vid en bild utav mig som två åring. Leendes rakt in i kameran med mina smilgropar fullt synliga. Det var definitivt en utav mina favorit bilder på mig som bebis.
Jag satt så i några timmar och just nu höll jag i bilden på mig ifrån 2009 års Teen Choice awards. Jag log åt den innan jag la ner den med allt det andra i lådan. Jag stängde igen den och sköt den intill väggen innan jag gjorde min väg till sovrummet. Sömn!!

”Three of you can stand over there and four of you over there. You set that up over there, please” Darren pekade ut positionerna till ljus- och ljudkillarna och jag kollade mig facinerat omkring. Vi stod nu i den mäktiga; Wembley Arenan där vi hade börjat förbereda för boot camp stadiet som skulle äga rum här om bara några dagar.
”Sky, any questions about how everything will work out?” frågade Darren och jag funderade lite innan jag lätt skakade på huvudet.
”No, not right now anyways” sa jag och han log.
”Good, you can go take lunch now if you want to” sa han och jag sprang leendes iväg. Vad skulle jag säga; hungern hade slagit till rejält!

Jag lämnade arenan och tog mig den, relativt, korta vägen till Nandos. Min officiellt nya favorit restaurant. Väl där så hittade jag snabbt ett ledigt bord och slog mig ner. Jag tog upp menyn och skummade igenom de många rätterna men bestämde mig snabbt för det vanliga. Peri peri chicken.
”Sky?” hörde jag en osäker röst säga och när jag lyfte min blick så möttes jag utav ett par blåa ögon och ett stort leende.
”Niall!” sa jag glatt och ställde mig upp för att ge honom en kram. Bakom honom stod en man, några år äldre än Niall, och kollade på oss.
”Greg” hälsade han och sträckte fram handen,
”Nialls brother” förklarade han och jag skakade hans hand, leendes.
”Sky, nice to meet you” sa jag och han log.
”You too”
”So what are you doing here?” avbröt Niall och log emot mig.
”Having a lunch break from planning everything” sa jag och han nickade medan de slog sig ner på två utav de lediga stolarna.
”You at Wembley?” frågade han och jag nickade medan jag vinkade till mig servitören för att beställa.
”I’m so, fricking, nervous!!!” utbrast Niall. Vi skrattade lätt åt honom innan vi alla beställde.

And we present to you, chapter no. 16!! Fortsätt kommentera våra fina, :)

/Embla, Izabella & Olivia.xx

Klockan slog åtta precis när jag klev innanför dörren till mitt hotellrum och jag slängde mig utmattat ner på sängen. Det hade varit en lång dag och helst utav allt så skulle jag bara lagt mig ner för att sova men jag gav mig en mental påminnelse om att jag var tvungen att ringa Nora.
Jag drog fram min mobil ur min ficka och bläddrade fram till Noras namn i kontaktlistan. Jag tryckte på ’ring’ och hörde signalerna gå fram.

”Nora”
”Hi Nora!! It’s Sky!” jag kände mig genast piggare när jag hörde min bästa väns röst.
”Oh my god! Sky!! How are you??”
”I’m so good! You?”
”I’m alright, missing you”
”I’m so sorry that I haven’t called you earlier I’ve just had other things on my mind”
”I know babe! I thought you wouldn’t call until tomorrow to be honest”  skrattade hon.
”Dork! Of couse I was gonna call you today, you’re my best friend!!”
”Aw, you’re to sweet! I love you, bestie”
”I love you too, but sadly. I think I should get to bed soon, work starts tomorrow.”
”I’ts fine!! Talk to you tomorrow, love?”
”Of course! Bye”
”Bye!”

Kapitel 13 for you lovies! Kan vi få +8 kanske... det vet vi att ni klarar!! xx
Första killen (ni har nog listat ut vem det blir) som hon träffar, kommer hon att träffa i kapitel 14 eller 15 :)

/Embla, Izabella & Olivia.xx