”I’m sorry I just came here uninvited” ursäktade jag mig, igen, när jag stod redo att gå vid dörren.
”Sky, I told you. You can come her whenever” sa Niall och gav mig en lång kram.
”Thanks Niall, you’re the best” jag vände mig in emot hotellrummet,
”Bye guys” hälsade jag och de andra fyra tonårskillarna vinkade hejdå.
”It was lovely to meet you Sky” hälsade Liam och jag log emot honom innan jag vände mig om och lämnade lägenheten.
Det var kallt ute, kallt och mörkt. Mina ögon kämpade för att se vägen framför mig och mina steg var försiktiga, allt för att förhindra att jag skulle lyckas snubbla.
Klockan var lite över midnatt och Londons gator var ovanligt tysta, inga högljudda, partande människor. Inga hemlösa tiggare och inga poliser strövade runt på gatan. Det var konstigt men skönt. Jag kunde promenera hem i tystnad, ensam med mina tankar.

Efter att ha sparkat av mig skorna, och låst dörren, så hade jag slängt mig på min stora dubbelsäng. Det var en halvtimma sedan och jag låt fortfarande här. Fullt påklädd och sminkad men mer än redo att sova. Dagen i morgon skulle vara lugn, jag var ledig och jag hade inga planer. Dagen efter dock så skulle allt inför Judges Houses planeras. Vart alla skulle åka och när vi, Konnie och jag, skulle vara på alla olika ställen. Så det var en dag fylld utav möten helt enkelt, men det behövs för att allt ska funka så tack vare de möterna så kan jag jobba med min dröm. Jag dosade snart in i en djup sömn. Fortfarande fullt påklädd och sminkad men med ett leende på läpparna. Trots allt skit, så var jag lycklig.

Min gälla ringsignal var anledningen till att jag, klockan halv tio på morgonen, nu satt knäpprak upp i sängen. Flåsandes efter att ha blivit halvt ihjäl skrämd utav den höga signalen.
”Sky” svarade jag trött, när jag lyckats leta reda på telefonen.
”Hah, did I wake you?” hörde jag en retsam, irländsk, stämma skratta. Suckandes lät jag min kropp falla tillbaka ibland mina kuddar.
”Niall I hate you. You scared me to death” klagade jag och hans skratt klingade, om ännu, klarare i mitt öra.
”Sorry ’bout that. So what are you doin’?” frågade han,
”Eh, I WAS sleeping.” svarade jag med den bästa fejk-irriterade rösten jag kunde få till.
”Well you’re awake now so this is probably a good time to tell you that I’m on my way over” sa han och jag satte mig snabbt upp och slängde benen över sängkanten.
”You’re what?” sa jag frågandes och skyndade mig fram till fönstret där jag kunde se ner på gatan. Mycket riktigt, ett par hundra meter bort kom han gåendes med telefonen i hand och ett flin fastklistrat i ansiktet.
”I hate you, you could atleadt have given me a heads up” klagade jag och började stressat leta fram något att ha på mig.
”Sorry. But hey, you did the same yesterday ” den, fortfarande, retsamma tonen i hans röst gick inte att missa och jag kunde se framför mig hur hans flin växte.
”Let me get dressed Horan, I’ll open up in five” sa jag snabbt och la på luren innan jag började dra på mig den svarta, blommönstrade, klänningen jag valt.

Hans klart irriterade knackningar löd högt igenom lägenheten och jag skyndade mig fram till dörren för att hinna öppna den innan han sparkade in den.
”Take it easy Horan” retades jag och återgick till att fixa med mitt hår.
”You had me waiting way longer than five minutes, Oliver.” Han gick, som vanligt, direkt in i mitt kök för att kolla om jag hade något hemma att äta.
”I thought Starbucks?” ropade jag, eftersom att jag redan visste att jag inte hade något hemma.
”Sounds good to me, when are we leaving?” frågade han och kom tillbaka till hallen där jag stod och satte i den sista hårnålen.
”Let me just…” började jag och sprayade lite hårspray för att fästa allting innan jag gav mitt hår en godkännande blick.
”There I’m done” sa jag och vände mig om emot Niall.
”You look lovely” påpekade han och gav mig en kram.
”Thanks. Shall we?” frågade jag och pekade emot dörren. Han nickade och gick ut före mig, som hämtade min handväska och låste innan vi gick.

”So, have you talked anything to Nora?” frågade Niall och jag kände hur hans blick intensivt studerade min reaktion. 
”No Niall. It happened last night and you’re the only one I’ve talked to since I woke up” svarade jag med en suck och han la tryggt armen om mig.
”Sorry” ursäktade han men jag la min arm runt hans midja som ett tecken för att det var lugnt. Han förstod. Niall förstår alltid.