Should've Taken The Chance. Kapitel 37.
Previously:
”They didn’t?” ekade jag förvånat.
”Of course not, they refused. Especially Niall, I could see that he wanted to tell me bu the couldn’t do that to you” svarade han och jag log smått.
”Good” sa jag bara enkelt och fick ett snett leende ifrån Simon.
”I seriously hope that you know that you can tell me if there’s anything going on. But I’m also not going to force you into doing anything” sa han och jag nickade.
”I know.”
.BILD BILD BILD.
”Five, six, seven, eight. One, two, three, four. No redo that step!” Brians röst ekade i den stora lokalen när han försökte få dansarna i schack under deras första rep på scenen. Just detta numret var för Cher Lloyd, hennes första, och det verkade bli epic.
”Okay. Play track” ropade han och musiken dånade ut ur högtalarna.
”Wow” hörde jag bakom mig och jag vände mig om och fick se Cher.
”Hi” sa jag och hon log emot mig.
”Oh my gosh” sa hon sen och satte sig bredvid mig.
”I’m actually gonna perform with them. Tomorrow, on live tv” sa hon och sträckte ut sin arm.
”Pinch me” bad hon och jag gjorde som hon bad mig, medan jag skrattade.
”Cher!” ropade sedan Brian och vinkade upp henne på scenen.
”Good luck!” ropade jag efter henne och hon log emot mig.
”Thank you Sky”
”Sky!” Konnies röst nådde mina öron och jag log emot henne där hon satt på golvet, omringad utav papper.
”We have a script to write” sa hon sedan och pekade på några nerkladdade pappren.
”I know, I’m about to now” skrattade jag och satte mig ner bredvid henne.
”So how much have you written?” frågade jag och hon pekade på ett par papper innan hon försvann ner i det hon kladdade på just då. Jag grabbade själv ett papper och en penna och började fundera på vad vi skulle kunna tänkas säga.
En halvtimma senare och jag hade fyllt ungefär tre papper. Men inte med manuset som jag borde skrivit utan jag hade istället börjat knåpa på en låt. Det var egentligen inte meningen utan ideerna bara ploppade fram och jag skrev ner dem.
”How’s it going?” frågade Konnie och jag gömde genast papprerna för henne när hon försökte läsa.
”I kinda haven’t done what I was suppose to” bekände jag och hon flinade.
”That’s alright. I have alot of material, we just have to put our favourite parts together” sa hon och reste sig upp.
”Come on, how does lunch sound?”
”Hey” hälsade Niall och satte sig ner bredvid mig vid bordet där jag nu satt ensam efter att Konnie lämnat mig.
”Hi there” log jag.
”What have you been up to?” frågade han och snodde ett pommes ifrån mig.
”Well I was suppose to write a script” svarade jag,
”Why didn’t you?” frågade han roat och jag harklade mig.
”I wrote... ehm… a… song” sa jag tvekande.
”You write songs?” frågade Niall förvånat och jag nickade.
”Yeah, but no one else knows so shut up a bit”
”Oh sorry! Can I hear?” frågade han hoppfullt och jag skakade snabbt på huvudet.
”No way!” sa jag och han lutade sig bakåt i stolen.
”Fine then, you know I will one day” flinade han och jag fnös.
”I hate you Horan” skrattade jag och kastade en liten brödbit på honom.
”I love you too Sky”
Förlåt för längden på det här kapitlet, men det blev lite strul och en del raderades. Men ni får nästa på Söndag som alltid, :)
/Embla, Izabella & Olivia.xx
GRATTIS OLIVIA!!
Should've Taken The Chance. Kapitel 36.
”Yeah, you have two broken ribs. What really happened?” frågade han,
”Ow! Well, I cn’t quite remember” ljög jag,
”Didn’t Niall or the boys tell you?” frågade jag sen.
”They told me you fell down a set of stairs” svarade han och jag nickade.
”Then that must’ve been what happened” svarade jag enkelt och han nickade.
”If you say so”
Efter två dagar inlagd på sjukhuset så fick jag åka hem. Äntligen kan jag ju tillägga också med tanke på att sjukhussängarna var obekväma och det faktum att Niall inte fick komma dit eftersom doktorerna refererade till mig som Ms. Bentley. Han visste ju fortfarande inte sanningen. Simon hade dock knappt lämnat min sida under dessa två dagar och hans beskyddande sida kom verkligen fram. Jag var så jävla tacksam dock. Att kunna ha någon som honom som hjälpte mig och fanns där för mig under allt detta. Även om han kanske inte riktigt visste vad som mer pågick just nu.
Simon hade i alla fall erbjudit sig att köra mig hem. Eller erbjudit och erbjudit… så nu satt vi, tysta, i hans bil.
”Simon, where are we going?” frågade jag när jag upptäckte att vi inte var på väg hem till min lägenhet.
”To my office. The boys will be there to” svarade han och jag vände snabbt mitt huvud emot honom.
”What for?” frågade jag och han suckade.
”I need to talk to you six” svarade han enkelt och svängde in på parkeringen som tillhörde byggnaden där hans kontor var placerat.
”Sit” sa Simon hårt till oss sex oh jag svalde oroligt.
”What’s wrong?” frågade jag och, tillskillnad ifrån killarna, så fortsatte jag stå upp.
”Sky sit down” sa Simon men jag skakade bara på huvudet.
”No. Tell me what’s going on!” krävde jag och kollade hårt på Simon.
”Sky please” bad han och jag fnös.
”Just say it” sa jag och suckade,
”Tell me why you brought us here. Was it because you know” frågade jag och killarna kollade på mig med pusslade blickar.
”Is it because you know that they lied for me. Is it because you know that I lied. Or is it because they should know everything?” frågade jag Simon och höjde på ett ögonbryn.
”Sky. I wanna know the truth” bad han mjukt och jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken.
”Nol” sa jag snabbt.
”I can’t tell you”
”You can’t tell him” la jag till och vände mig emot killarna.
”I’m really sorry. But no, I can’t” sa jag och sprang sedan. Ut ifrån hans kontor och bort. Ärligt talat så var jag inte säker på vart. Men jag sprang tills benen inte orkade längre.
”Sky” hörde jag en mjuk röst säga bakom mig och jag vände mig snabbt om. Bakom mig stod Simon med ett ledset ansiktsuttryck.
”Hi” viskade jag och han gick de få stegen fram till mig innan han gav mig en hård kram.
”I’m sorry” viskade han sedan,
”Did they tell you?” frågade jag. Jag kände hur han skakade på huvudet och drog mig ur kramen.
”They didn’t?” ekade jag förvånat.
”Of course not, they refused. Especially Niall, I could see that he wanted to tell me bu the couldn’t do that to you” svarade han och jag log smått.
”Good” sa jag bara enkelt och fick ett snett leende ifrån Simon.
”I seriously hope that you know that you can tell me if there’s anything going on. But I’m also not going to force you into doing anything” sa han och jag nickade.
”I know.”
Där har ni kapitel #1 utav dagens kapitel. Det kommer ett senare ikväll också :)
/Embla, Izabella & Olivia.xx
Should've Taken The Chance. Kapitel 35.
Previously:
Hissen plingade till och dörrarna sköts åter upp så att jag kunde kliva ur. Det första jag såg var fyra killars ryggtavlor, de såg ut att kolla på något och de var väldigt spända och stod nästan beredda till att göra något. Det tog mig en minut innan jag insåg att Niall inte stod med dem så jag skyndade på mina steg bort emot min dörr. Mina klackar fångade Harrys uppmärksamhet och han vände sig om med ett oroligt ansiktsuttryck. Han klev sedan åt sidan och lät mig få en syn utav vad som pågick framför honom och jag kunde inte greppa vad jag fick se!
.BILD BILD BILD.
”Niall!” ropade jag panikartat och sprang fram till honom för att dra bort honom ifrån den alltför välkända personen.
”Please don’t Niall” bad jag och puttade honom bort emot killarna som nästintill höll fast honom. Jag vände mig sedan om emot den andra personen och drog av honom luvan.
”And what the hell are you doing here?” frågade jag och korsade mina armar över mitt bröst. Fråga mig inte varifrån mitt mod kom för jag har inget svar på det, men jag skulle tippa på att det var för att killarna stod bara en liten bit bort.
”Can’t I visit my girlfriend without her being with her ugly litte toyboy over there” sa han med ett äckligt flin och drog sin hand över min kind.
”Don’t” väste jag igenom mina tänder och han lutade sig fram och placerade hans mun precis vid mitt öra.
”I do whatever I want with you, because you’re mine, remember?” viskade han och drog sig sedan ifrån mig, men han stod fortfarande alldeles för nära.
”I’m not yours. I am not Nialls. I am nobody’s but my own” sa jag i hopp om att få honom att sticka.
”I wouldn’t say that if I were you” varnade han och jag ryckte på axlarna,
”And why not?”
”Because you know how it went down the last time that you refused me” förklarade han och skrattade sedan bittert.
”Don’t be so cocky just because you have your five gay friends over there. They can’t protect you like I can” sa han flinandes och jag lätt mina armar hänga vid sdan utav min kropp medan jag svalde hårt.
”You never protected me, all you did was cause me harm. Both mentally and physically!” sa jag och såg nästan direkt hur ilskan tog över honom och jag backa automatiskt ett steg men det hjälpte inte. Snart kände jag hur hans knytnäve kolliderade med min kind och blodsmaken spred sig i munnen. Jag föll till marken och hörde Nialls skrik, men ingen utav dem var snabb nog och han hann placera två hårda sparkar emot mina revben innan han blev bortdragen. Jag skakade utav smärtan och kände hur tårarna smet in i de små sår som han lämnat på min kind. En trevande hand smekte mig över min svullna kind och jag hörde snyftningar. Niall.
”Niall” viskade jag men blev snabbt avbruten,
”Shh, don’t talk. We’ll take you to the hospital. Liam is calling the ambulance right now” sa han igenom sina hulkningar och jag slappnade snabbt av innan jag insåg vad det betydde. Pågrund av komplikationer så hade Mr. Clark inte kunna byta min identitet när det kom till sjukvård. Detta betydde att såfort jag satte foten på sjukhuset så skulle jag inte längre vara Sky Oliver utan Skylar Bentley och jag kunde inte låta Niall få reda på min hemlighet. Det gick bara inte.
”No! Don’t!” bad jag och Niall skakade på huvudet.
”Why would you- do you know what it doesn’t matter. Right now what you want doesn’t matter, you’re going to the hospital. Period” sa han och vände sig om emot Liam,
”Call Simon” var det sista jag hörde innan jag tuppade av.
Pipande maskiner och lågt pratande väckte mig ur min djupa sömn. Jag öppnade mina ögon men lät de stängas igen såfort det starka ljuset bländade mig.
”Aow” gnydde jag när jag kände smärtan i min vänstra sida.
”Sky” hörde jag en bekant röst säga men jag kunde inte placera den. Jag öppnade sakta mina ögon och fick se Simon.
”Hi Si” hälsade jag med ett slött leende.
”How are you feeling?” frågade han oroligt och hjälpte mig upp i en sittande ställning.
”I’m fine, it hurts in my ribs though” svarade jag och grimaserade när han la sin hand över dem.
”Yeah, you have two broken ribs. What really happened?” frågade han,
”Ow! Well, I cn’t quite remember” ljög jag,
”Didn’t Niall or the boys tell you?” frågade jag sen.
”They told me you fell down a set of stairs” svarade han och jag nickade.
”Then that must’ve been what happened” svarade jag enkelt och han nickade.
”If you say so”
Hoppas ni förstöd vem det var Adaaaam!
/Embla, Izabella & Olivia.xx
Should've Taken The Chance. Kapitel 34.
Previously:
”And the winners are….” sa jag och gjorde en fejkad trumvirvel.
”TEAM CHEEEER!” ropade jag och Cher viftade glatt med flaggan och jag såg hur Niall, Zayn och Harry retade sina övriga bandmedlemmar.
”So how does it feel Cher” frågade jag när kameran kördes upp i våra ansikten,
”Sweet” skrattade hon och sprang sedan, med sitt lag tätt bakom sig, till framsidan utav huset för att berätta för de andra. Jag log emot Louis och Liam som stod kvar när alla andra hade gått, jag slängde mina armar om deras axlar och suckade.
”Tough luck” sa jag flinandes och sprang sedan därifrån innan någon utav dem lyckades få tag i mig.
"And this is our room” Niall avslutade den lilla husesynen och slängde sig istället i sängen, som jag förmodade tillhörde honom.
”It’s very… very… you know. Clean and stuff” sa jag sarkastiskt och Harry skrattade.
”We’re pigs, we know we know” sa han och jag satte mig skrattades ner bredvid Niall.
”So what do you guys do here all day now before you start?” frågade jag och alla fem ryckte på axlarna.
”We mostly talk, it’s so much we still don’t know about eachother” sa Liam och Zayn nickade instämmande,
”Yeah, we learn new things everyday. It’s still so surreal that we’re in a band and barely know eachother but we’re acting like we’ve been mates since we were kids” sa han och kollade sig runt på de andra killarna.
”It’s really crazy” la Louis till och log stort,
”But I do love these boys. They are like the four little brothers I never got, ’cause you know. I got four younger sisters instead” skämtade han och jag spärrade upp mina ögon i förvåning.
”Four sisters?!? Man how do you do it?” frågade jag och skakade på huvudet.
”I can’t barely live with myself because I get on my own nerves. You’ve grown up with like, four of me. Dude, you must be like superman” sa jag och log skämtsamt.
”Don’t tell anyone but I actually am superman. Shhhhh!” skämtade han och jag spelade snabbt med.
”Oh my god, are you serious?! OMG!! You’re so cool” sa jag och såg hur de andra fick kämpa för att hålla sig för skratt.
”Wow, you’re no fun. Really bad actors I must say” kommenterade jag emot de andra killarna när de brast ut i skratt.
”I’m gonna leave you now. You’re gonna die of poisoning by laying on this floor.” varnade jag Harry som nu låg på golvet och skrattade.
”Don’t blame me when you feel sick later. I tried warning you, but no! Good night!” sa jag överdramatiskt och hörde hur det drog igång en ny skrattattack hos killarna. Jag lutade mig emot väggen utanför deras dörr och flinade. Knäppare killar får man ju leta efter.
”Niall!” ropade jag in i huset och hörde snart hur han kom dundrandes ner för trappan.
”There you are. I’m going back home, you wanna come? You’re allowed, I asked” sa jag snabbt och han nickade.
”The boys?” frågade han och pekade in i huset,
”Bring ’em” svarade jag bara och gick och satte mig i bilen som stod och väntade på mig, och nu One Direction killarna. När killarna satt sig i bilen så började vi åka den tio minuter långa bilresan hem till min lägenhet. Vi satt alla tysta hela vägen, precis som jag och Konnie gjort, och det var fortfarande lika skönt. Det var en behaglig tystnad, vi behövde inte hålla igång ett samtal hela tiden, sådant kom naturligt. Så som det borde med vänner.
”Ms. Oliver, we’re here” hörde jag chauffören säga och jag log artigt emot honom, tackade för skjutsen och hoppade hur bilen efter killarna.
”So let’s go up shall we” sa jag och killarna nickade och började gå emot porten. Jag slog in den fyrsiffriga koden och hörde hur dörren klickade till, det som indikerade att den nu var upplåst.
”It’s the fifth floor” talade jag om för killarna som tog den andra hissen. Jag var tog den andra hissen dock.
Jag klev in i hissen när dörrarna plingade till och sköts upp. Jag var inget stort fan utav att åka hiss, speciellt inte med andra människor, det var därför jag åkte ensam utan killarna. Jag led nämligen utav extrem klaustrofobi så att vara i ett så litet utrymme med så många personer, var inte ett alternativ för mig. Hissen plingade till och dörrarna sköts åter upp så att jag kunde kliva ur. Det första jag såg var fyra killars ryggtavlor, de såg ut att kolla på något och de var väldigt spända och stod nästan beredda till att göra något. Det tog mig en minut innan jag insåg att Niall inte stod med dem så jag skyndade på mina steg bort emot min dörr. Mina klackar fångade Harrys uppmärksamhet och han vände sig om med ett oroligt ansiktsuttryck. Han klev sedan åt sidan och lät mig få en syn utav vad som pågick framför honom och jag kunde inte greppa vad jag fick se!
Vad tror ni det är Sky får syn på? Har någonting hänt med Niall eller...? Kommentera vad ni har för funderingar så får ni svaret imorgon :)
/Embla, Izabella & Olivia.xx
Should've Taken The Chance. Kapitel 33.
Previously:
”I just wish everything bad to leave her alone, she doesn’t deserve all that” klagade jag och släppte ut ett skakigt andetag.
”She really doesn’t” höll Liam med och stök sin hand, tröstande, över min rygg.
”I don’t know what do to guys. I feel like I need to be a big support for her now, as she has been for me, but she tells her self that she doesn’t care about it so I don’t know how to!” sa jag och tittade hjälplöst upp emot killarna.
”I just don’t know” mitt huvud träffade hårt kudden igen och jag suckade med gråten i halsen. Min lilla bästa vän. How come everything bad happens to all the good.
Efter allt drama som hänt i mitt liv de senaste dagarna så var det mer än skönt att vara tillbaks på jobbet. Idag stod besök hos deltagarna på listan. Jag och Konnie skulle bege oss till X factor huset, där deltagarna befann sig, och hälsa på dem och ge dem ett par snabba om när allt skulle köra igång. Det skulle bli hektiskt när allt faktiskt väl körde igång, men jag längtade något otroligt. Jag ville verkligen ha något som skulle ta upp 100 % utav mina tankar varje dag, så att jag inte skulle ha någon tid att älta triangeldramat jag nu hamnat i.
”Hi babe” hälsade Konnie med en kram när vi möttes vid bilen som skulle ta oss ut till huset.
”Hi doll, how’s everything?” frågade jag och gled in i bilen.
”Going good. How’s everything with yourself?” hon gled in efter mig och drog igen dörren efter sig.
”I’m alright” svarade jag med ett leende och bilen började köra.
”So you excited to start the lives now” frågade hon och jag nickade.
”So excited, I’m ready for the chaos!” skrattade jag och Konnie log,
”Well chaos it will be” svarade hon skrattandes. Jag vände mig om och lät blicken följa träden som susade förbi utanför bil fönstret. Jag njöt utav tystnaden som sakta la sig över oss, det var skönt att kunna sitta ensam i mina tankar men ändå inte känna sig… ensam.
”Sky? We’re here” hörde jag Konnie säga och jag drogs ur mina djupa tankar när jag såg hur det mysiga lilla huset uppenbarades framför oss. Bilen stannade för oss at kliva ut och när vi gjort det så vände bilen om och körde tillbaka. På schemat idag så fanns det olika aktiviteter vi skulle göra med deltagarna för att alla skulle trivas med varandra och bo i en trevlig miljö.
”Let’s do this poo” sa jag leendes till Konnie och satte av emot dörren. Japp, let’s do this poo.
”Okay, so I’m gonna divide you into teams” ropade jag och kollade menandes på min del utav ”deltagar klungan” Konnie var på framsidan utav huset med den anda halvan. Jag hade fått äran att få One Direction, Cher Lloyd, Aiden Grimshaw, Rebecca Ferguson, F.Y.D och Wagner. Jag var faktiskt riktigt nöjd med min del efter som det verkade som att jag fått de som var mest positiva till aktiviteterna som skulle hända under denna dag.
”Okay team number one! Niall, Harry Zayn.” började jag och pekade menande på min högra sida. Jag blickade ner på pappret för att se vilka mer som skulle tillhöra det laget och ropade sedan dit Cher och Wagner.
”Okay so now that you’re divided into two teams, choose a team leader” förklarade jag och båda lagen samlade ihop sig i en mindre klunga och började viska med varandra.
”Time’s up” sa jag efter någon minut och båda lagen vände sig emot mig och jag log,
”Who’s your team leader, please” bad jag och kollade på Louis.
”I’m the team leader” sa han och rätade stolt på sig innan han firade av ett flin.
”And how about here?” frågade jag och vände mig emot Niall.
”Cher is the team leader” sa han och Cher slängde segrande upp sin näve i luften,
”Girl power!” ropade hon och jag skrattade med henne.
”Okay, so then you’re Team Louis and you’re Team Cher. Copied?” frågade jag och alla nickade.
”Good, then let’s get started!” ropade jag glatt och båda lagen började jubla.
”Okay so right now you’re tied so whoever wins this competition is the winner of it all.” förklarade jag och kollade gravallvarligt på de två lagen som kollade tillbaka på mig, minst lika allvarligt. Här var aktiviteterna, eller tävlingarna, på liv och död.
”It’s an obsticle course. You’re all gonna do it once except for the team leaders who will do it twice. They will go first and last. Whoever takes the flag out of the ground first, wins” fortsatte jag och refererade till den stora gröna flaggan som satt i marken på andra sidan hinderbanan. Den vad märkt Winner och jag förstod hur mycket båda lagen ville ha den. Bara för att liksom.
”Are you ready to start?” frågade jag och kollade på Cher och Louis.
”Yes!” ropade de båda och ställde sig i position så att de kunde börja. Jag gick och ställde mig på andra sidan hinderbanan och log emot deras stenkalla ansiktsuttryck.
”Ready” började jag och höjde armen lite.
”Set” fortsatte jag och höjde den lite till,
”GO!” ropade jag och slängde upp den hela vägen. Både Cher och Louis var snabbt nere på magen, krypandes i leran, för att komma under näten som fanns bara några decimeter över marken. Eftersom att det regnat mycket på senaste tiden så var det, som sagt, lerigt men det verkade inte bekomma någon utav lagledarna utan de bara körde. Med blickarna på flaggan så tog de sig igenom hinderbanan en efter en. Jämna som aldrig förr, men en segrare skulle koras.
”And the winners are….” sa jag och gjorde en fejkad trumvirvel.
”TEAM CHEEEER!” ropade jag och Cher viftade glatt med flaggan och jag såg hur Niall, Zayn och Harry retade sina övriga bandmedlemmar.
”So how does it feel Cher” frågade jag när kameran kördes upp i våra ansikten,
”Sweet” skrattade hon och sprang sedan, med sitt lag tätt bakom sig, till framsidan utav huset för att berätta för de andra. Jag log emot Louis och Liam som stod kvar när alla andra hade gått, jag slängde mina armar om deras axlar och suckade.
”Tough luck” sa jag flinandes och sprang sedan därifrån innan någon utav dem lyckades få tag i mig.
Okej. Såhär är det. Jag är så sjukt, jävla, mega, otroligt ledsen för att detta in kommit upp när det skulle (förra söndagen) men för att vara 100% ärlig så glömde jag tidsinställa och sen hann jag inte det för jag hade så jäkla mycket skolarbete att komma ifatt med.
Just dessa månader är stressiga för oss alla för jag (Olivia) går sista terminen i åttan så jag stressar över mina slutbetyg, och Embla & Bella har nationella prov just nu så de måste plugga till dem. Därför så kanske det bli såhär ibland, men ärligt. Det var bara för att jag glömde tidsinställa och det är jag så jäkla ledsen över!
Nu kommer i alla fall nästa imon, sen ett på tisdag, ett på onsdag som vanligt men eftersom att det är min födelsedag på onsdag så kommer ni kanske få två. Ja, om ni kommenterar på bra i alla fall :)
/Embla, Izabella & Olivia.xx
Sen skulle det betyda jätte mycket om ni ville sprida vidare våran blogg om ni gillar hur/vad vi skriver. Vi gör länkbyten också, det är bara att kommentera. Vi älskar er, tack för all support ni ger oss!! <3
Should've Taken The Chance. Kapitel 32.
Previously:
”I’m so sorry Nora. I know I shouldn’t have said all of those things to you but I was just so mad. Not at you but at everything and I let it out on you and I know that it wasn’t right, I’m so painfully aware of that!” sa jag och tog ett steg framåt,
”I’m really sorry for everything. Please Nora, forgive me?” bad jag och såg hur hon svalde hårt.
”Sky” sa hon tvekande och kollade mig rakt in i ögonen.
”Yes…?” svarade jag hoppandes och hon kollade snabbt bort ett ögonblick innan hon stadigt fäste hennes, nu tårfyllda, blick vid min och öppnade munnen.
”I slept with Adam.”
”So…” började jag och la ner besticken på min tallrik och lät min haka vila i mina händer och min blick på Niall.
”So?” frågade Niall och jag log snett.
”So yesterday I went to talk to Nora just like you said I should. And so I got there and apologized, yeah” sa jag och tog en klunk utav mitt vatten.
”And…?” frågade Niall nyfiket och jag ryckte irriterat på axlarna.
”She told me she slept with Adam” sa jag snabbt och Niall spärrade chockat upp ögonen.
”SHE DID WHAT?” närapå skrek han och människor runt om oss i restaurangen vände sig om.
”Niall, shhhh. Be quiet!” väste jag och han skakade på huvudet.
”But she can’t do that? What?” sa han, uppenbarligen smått förvirrad över situationen.
”She did Niall. They did, and francly I just… don’t care” sa jag sanningsenligt och Niall fnyste.
”Of course you care Sky, stop that”
”Stop what? I don’t care. I don’t wanna be in a relationship with Adam and I know that for sure now and honestly I’m happy that I’ve gotten to see bot of their true colours. Okay?”
Niall suckade uppgivande men nickade ändå för att visa att han förstått. Även om det fortfarande verkade gnaga i honom.
Nialls perspektiv.
Det Sky berättat för mig över lunch störde fortfarande mina tankar när bilen svängde in framför X factor huset. Jag klev ur bilen och hörde nästan genast hur ytterdörren öppnades.
”Nialler!” hörde jag Harry ropa och jag gick slunkandes emot den överdrivet glada chesire pojken.
”Hi Haz” svarade jag och Harrys leende förvann.
”What’s up?” frågade Harry och granskade mig när jag klädde av mig mina ytterkläder.
”Did anything happen with Sky?” frågade han igen och la en hand på min axel.
”No.” svarade jag och lutade mig emot väggen och släppte ut en tung suck,
”Something happened to Sky, Nora slept with Adam” sa jag sedan och kollade upp på Harry som såg ut att försöka sätta ihop 1+1.
”Her best friend slept with her boyfriend” förenklade jag för honom och hans anisktsuttryck stelnade genast,
”No way” sa han sammanbitet och jag kunde se på honom att sådant var något Harry hade svårt för.
”I know right. The worste thing is that she keeps telling herself that she doesn’t care. I don’t know, I just don’t think she deserves this. She’s nothing but nice to everyone so yeah. I don’t get it” sa jag uppgivet och kollade sedan på Harry med ett snett leende.
”Let’s go in to the others” föreslog jag och han nickade.
”So he cheated on her?” frågade Liam,
”Yup” svarade jag bittert och Louis suckade irriterat,
”With her best friend?” frågade han sedan och jag nickade,
”Yup”
”How can a person be that stupid? Both of them!” sa Zayn, klart irriterat.
”I don’t know and to Sky… I mean, she’s Sky” svarade jag ledsamt och begravde huvudet i min kudde.
”I just wish everything bad to leave her alone, she doesn’t deserve all that” klagade jag och släppte ut ett skakigt andetag.
”She really doesn’t” höll Liam med och stök sin hand, tröstande, över min rygg.
”I don’t know what do to guys. I feel like I need to be a big support for her now, as she has been for me, but she tells her self that she doesn’t care about it so I don’t know how to!” sa jag och tittade hjälplöst upp emot killarna.
”I just don’t know” mitt huvud träffade hårt kudden igen och jag suckade med gråten i halsen. Min lilla bästa vän. How come everything bad happens to all the good.
Sådär ja. Tyvärr så var detta kapitlet rätt kort pga. mycket stressat plugg ifrån Olivia's sida och eftersom hon sköter det mesta på bloggen så har inte heller de flesta kommentarer mottagit något svar och det är något vi alla ber om ursäkt för. Nästa kapitel kommer i alla fall på Söndag, precis som vanligt :) Bilden kommer såfort Olivia hunnit fixa den!
Should've Taken The Chance. Kapitel 31.
Previously:
”You drifted away again” Nialls påpekande väckte mig ur min lilla flashback och jag kände hur det hettade till på kinderna.
”Sorry. I just remebered the results day” svarade jag och hörde hur han kippade efter luft.
”Yeah. That was an almost… magical day” svarade han och jag log,
”It sure was Niall, it sure was.”
”Welcome back to London!” hälsade jag glatt till Niall där han kom gåendes på tågstationen.
”Thank you Sky, it’s so great to be back” svarade han och drog in mig i en stor kram.
”I’ve missed you” sa han in i mitt hår och jag log stort,
”I’ve missed you too” svarade jag och drog mig ur kramen.
”Let’s get going, eh?” sa jag glatt och tog en utav Nialls två resväskor för att dra den efter mig emot utgången.
”The car is over here” sa jag och pekade bort emot det motsatta hållet.
”You drive?” frågade han och jag skrattade högt.
”In left side traffic? You wish!” svarade jag med ett flin och Niall brast ut i ett stor leende.
”You suck Sky” sa han bara och vi började gå emot den väntande taxin.
”So how was it being home?” frågade jag och slängde upp benen i Nialls knä.
”It was awesome, great seeing my family again before all of this mahem starts” svarade han och gosade ner sig ännu mer ibland de mjuka kuddarna som låg utspridda på min soffa.
”That’s great Niall, were they excited?” frågade jag sedan och log trött emot honom.
”You wanna go sleep?” frågade han och jag skakade snabbt på huvudet,
”No I want you to answer my questions, Horan” svarade jag och han slängde iväg ett flin emot mig.
”Yeah, they were really excited for me and just really really proud”
”That’s awesome, I’m proud of you too you know?” sa jag och han reste sig upp ifrån sin sittande position och la sig istället i jämte mig.
”Yeah I know and I’m so greatful for all the support you’ve been giving me” svarade han och la sina armar om mig för att kunna dra in mig i en smått komplicerad, men mysig, kram.
”Of course I’m supporting you Niall, I love you and you’re my best friend. I will always support you” svarade jag och kramade tillbaka.
”I love you too” svarade han och jag kände hur han log emot min hud. Jag log också, här var jag glad. Lycklig till och med, för jag visste att Niall aldrig skulle göra något för att skada eller såra mig. Han älskade mig och jag älskade honom. Period.
”You still need to talk to her. Fix everything” förklarade Niall och jag suckade högt,
”But I can’t fix it. It’s, it’s… unfixable” svarade jag uppgivande och Niall slängde besegrande ut sina armar.
”But you have to TRY! Come on Sky, be the bigger person. You will never feel better if you don’t apologize to her. This is not about her forgiving you but you forgiving yourself and giving her a chance to actually forgive you. Sky, you have to try and make everything better. That’s what you need, so please. Go over there!” sa han som ett sista hopp. Vi hade diskuterat mitt bråk med Nora den senaste timmen och Niall hade försökt få mig att inse att jag behövde gå dit för att be om förlåtelse, för min egen skull.
”Fine, I’ll go. Happy?” sa jag irriterat och han log snett emot mig, oh no.
”Right now” svarade han och jag grinade illa. Jippie.
Vinden träffade mitt ansikte hårt där jag skyndade sig fram på Londons gator. Jag var på väg till Nora, jag var tvungen att fixa allting igen. Eller i alla fall försöka.
”Shit” svor jag när jag svängde in i Noras villaområde och kände en isande kyla i kinderna. Jag skyndade på mina steg ytterligare och var snabbt framme vid Noras hus. Jag lyfte handen och lät den träffa den tjocka trädörren tre gånger innan jag tog ett halvt steg tillbaka och väntade på att någon skulle öppna. Bara sekunder senare stod jag öga mot öga med Nora och jag kände hur jag var nära till tårarna när jag såg förvåningen i hennes ögon.
”I’m so sorry Nora. I know I shouldn’t have said all of those things to you but I was just so mad. Not at you but at everything and I let it out on you and I know that it wasn’t right, I’m so painfully aware of that!” sa jag och tog ett steg framåt,
”I’m really sorry for everything. Please Nora, forgive me?” bad jag och såg hur hon svalde hårt.
”Sky” sa hon tvekande och kollade mig rakt in i ögonen.
”Yes…?” svarade jag hoppandes och hon kollade snabbt bort ett ögonblick innan hon stadigt fäste hennes, nu tårfyllda, blick vid min och öppnade munnen.
”I slept with Adam.”
Oh boy. Kapitel 31 till er fina människor. Kommentera på bra nu så kommer nästa på Onsdag :)
/Embla, Izabella & Olivia.xx
Länkbyte!
/Embla, Izabella & Olivia.xx
Shoud've Taken The Chance. Kapitel 30.
Previously:
”Goodnight Simon” sa jag och gav honom en lång kram. Jag vände mig om för att gå och lägga mig när han harklade sig högt och jag vände mig om igen,
”Sorry?” frågade jag och han flinade,
”I can smell your breath Sky. You’re not old enough to drink” sa han men kollade inte upp ifrån papprerna.
”Ehum, sorry..” svarade jag osäker på om han ville ha en ursäkt.
”I just felt like I should pretend to lecture you about it since I’m the adult in your life but I don’t mind as long as you don’t do anything you’ll regret” förklarade han och kollade upp på mig med ett flin.
”Do you know what” log jag,
”No what?” frågade han och jag log större.
”You’re just getting more and more awesome everyday!” skrattade jag och han skakade leende på huvudet innan han återgick till sina papper och jag gick för att gå och lägga mig.
När planet landat på Heathrow så hade jag genast känt som om en tyngt lagt sig i mitt bröst. Jag var nu i samma land som både Nora och Adam och jag var rädd. Orolig och rädd, för vad som skulle kunna hända om jag träffade på dem någonstans. Jag visste inte heller hur, men jag var tvungen att avsluta allt med Adam. Snart!
”Sky you still there?” Jag hade helt glömt bort att jag pratade med Niall i telefonen och jag undrade hur länge jag hade varit borta i mina tankar.
”Sorry about that”
”Penny for your thoughts” frågade han och jag suckade,
”Adam” sa jag bara och jag visste att han skulle förstå. Han förstod alltid, han var ju Niall.
”Oh right. I wish I could be there with you now I mean you shoul-”
”Niall stop!” avbröt jag, ”What you should do is be where you are right now. At home with your family, remeber. To celebrate and get ready” sa jag och log.
”Yeah. You’re right, but I’ll see you in just a couple of days when we’ll be back to settle in to the contestants house” sa han och jag hörde hur han log,
”I can’t believe we made it. We’re actually through to the live show!” sa han sedan lyckligt och släppte ut en lycklig suck. Jag kände hur jag än en gång drogs iväg utav tankarna, utav minnerna om de sista dagarna i Judges houses…
”Niall!” röt jag till och han vände sig tjurigt om som en liten barnunge.
”How old are you? Five? Grow up, get dressed and go meet up with the other guys” dirigerade jag och han stirrade tjurigt på mig.
”NO! Why should I so that we can just go out there and get told that the other guys made it through but I get to go home. NO THANKS!” skrek han protesterande och jag släppte ut ett högt, irriterat, stön.
”Niall for fuck sake it was a freaking rumour on twitter! They only just found out that you made it through from bootcamp. How the hell would they ever know what Simon has decided!” sa jag ilsket och ryckte tag i hans arm.
”Stop being so fucking negative. You sing absolutely amazing, you guys sound incredible together and you either go home or go through but you will all recieve the same fucking decision. Get it?” fortsatte jag ilsket och släppte hans arm.
”Get dressed and I’ll send the boys here. I need to calm down” sa jag och lämnade snabbt rummet.
”Harry!” ropade jag när jag fick syn honom och han vände sig om och rynkade näsan vid synen utav mitt irriterade ansikte.
”Get in there I can’t deal with his shit right now. He’s being so ridiculous and it hurts me that he would ever think so little about himself” förklarade jag och tog ett djupt andetag.
”Just, tell him I love him and will see him afterwards. And tell him I’m sorry for yelling” bad jag och han nickade smått förvirrat.
”Thank you, Harry” sa jag och fortsatte gå därifrån.
”Boys I’ve made a decision” hörde jag Simon säga och jag spände genast hela min kropp. Nu var det dags, Simon skulle precis avslöja om One Direction gick vidare till live showerna eller inte. Antingen så skulle han krossa min bästa väns hjärta eller göra honom till 1/5 utav de lyckligaste killarna på jorden.
”I’ve gone with my heart. You’re through” hörde jag honom säga innan ett gäng skrik bröts ut och jag lutade mig storleendes emot husväggen. De hade gått vidare. Niall, Harry, Liam, Louis och Zayn skulle gå vidare till live showerna och jag kunde inte fatta det. Lilla Niall som tvivlade så på sig själv. Jag gjorde några glädjeskutt innan jag sprang ner för den långa stengången för att komma fram till killarna såfort de slutat prata med Dermot.
Jag saktade ner mina steg just för att inte råka springa fram precis när de var mitt uppe i en intervju med honom men till min stora lycka så var de klara och jag började genast springa igen.
”Niall!” ropade jag och han vände sig om och jag fick se det största leendet jag någonsin sett. Han började springa emot mig och vi möttes i en stor fet jävla kram.
”Congratulations!” ropade jag glatt och han bar upp mig och skrattade högt.
”We made it Sky. We actually made it through, oh my god” Han släppte ner mig och kollade sedan chockat ut i luften innan hans gigantiska leende kom tillbaka.
”I told you it would all be alright” påpekade jag och han nickade glatt.
”You did and you always have, you’ve just believed in me since my very first audition. Oh I love you Sky you are the best” sa han och drog in mig i ännu en hård kram. Jag kramade tillbaka, minst lika hårt och jag kände hur mina tårar började rinna samtidigt som Nialls träffade mig axel.
”I love you too Niall and the reason I’ve believed in you since that early on is because I know that you have what it takes. Because you want this and you can sing and you’re prepared to fight. You’re just something special, Niall, something very special!” Viskade jag i hans öra och begravde sedan mitt ansikte i hans nacke.
”Thank you” hörde jag honom tyst viska, ”Thank you, thank you, thank you” sa han sedan högt och drog sig ur kramen.
”We have to go see who else made it through” sa han, vänd emot resten utav killarna.
”Do you know?” frågade Liam mig och jag nickade leendes.
”You were the last to make it through” svarade jag och de tog alla fem varsitt djupt andetag när jag nämnde det faktum att de gått vidare. Det var nog fortfarande svårt för dem att greppa. Jag gick framåt och gav alla de resterande fyra killarna varsinn kram innan vi begav oss till sällskapsrummet i huset där jag visste att Belle Amie och F.Y.D satt och väntade på att få se vilken den sista gruppen, som gått vidare, var.
”You drifted away again” Nialls påpekande väckte mig ur min lilla flashback och jag kände hur det hettade till på kinderna.
”Sorry. I just remebered the results day” svarade jag och hörde hur han kippade efter luft.
”Yeah. That was an almost… magical day” svarade han och jag log,
”It sure was Niall, it sure was.”
Wow. Kapitel 30. Tänk att på förra novellen så var Kapitel 30 sista kapitlet. Hur konstigt känns inte det, för här har vi knappt kommit in i storyn än. Helt galet!
Nu vill vi få mycket feedback så får ni nästa kapitel på söndag!
/Embla, Izabella & Olivia.xx
Should've Taken The Chance. Kapitel 29.
Previously:
”Damn. So Liam, you’re a baby. Now how about Zayn. You a baby?” frågade jag retsamt och han ryckte flinandes på axlarna.
”January, ’93” svarade han och jag suckade,
”Date?” frågade jag avvaktande.
”12th” svarade han och jag log stort medan jag började skratta,
”Suckeeeer” ropade jag och han kollade förvirrat på mig.
”My birthday’s 10th of January, ’93!” sa jag och klappade mina händer.
”So it’s just Louis and me that isn’t babies” retades jag men höjde snabbt mitt finger emot Louis.
”Don’t you dare call me that” varnade jag och han flinade.
”Now go, they’re waiting for you!”
”That was amazing. Totally epic. I wanna do it all over again” sa Niall lyckligt när han och killarna gick in igenom dörren som ledde till vardagsrummet där jag nu satt.
”Well if you nailed it you will get to do it again, so let’s hope you did” log jag och gav honom en kram.
”Thank you Sky, for believing in me. In us. Thank you” sa Niall och kramade om mig hårdare.
”Of course, now how ’bout we go get some food” frågade jag och killarna höll nickandes med.
”Sounds good, where?” frågade Louis och jag pekade ut emot trädgården,
”They’re setting up a little dinner party out there. You go and I’ll go tell the others”
”Rebecca, Geneva, Sophia, Esther. You in there?” ropade jag medan jag knackade på dörren till rummet som Belle Amie tjejerna delade på.
”Yeah, come on in!” fick jag som svar och jag tryckte lätt ner handtaget och lät dörren glida upp.
”I just came to tell you that it’s like a dinner party down in the garden. So you can come down if you want to” log jag.
”Yeah, we’ll be right down” svarade Esther leendes och jag nickade snabbt innan jag gjorde min väg ner till trädgården där resten utav grupperna, inklusive Simon och Sinitta, satt och pratade.
”They coming?” frågade Simon,
”Yep, they’ll be down any minute” svarade jag och gav honom en kram och en kyss på kinden.
”Good. We can probably start then do that the food won’t be cold” sa han och alla började ta för sig.
”I’m just saying it was cute” skrattade Niall och jag puttade till honom så att han åkte in i en lika skrattandes Zayn,
”You suck Niall, you suuuck!” ropade jag och flinade emot honom innan jag tog en klunk utav min dricka.
”Don’t they have any alcohol around here?” frågade jag och Niall ryckte flinandes på axlarna,
”You’re not old enough to drink anyway” påpekade han och jag fnös.
”I’ve never seen that stop me before”
”It should’ve, you’re just a baby” retades Louis och tog en klunk utav sin öl.
”Give me that, let me taaaste” bad jag och han skakade retsamt på huvudet.
”Yes! Louiiiiiiis!” klagade jag och han kollade sig snabbt om, för att se till så att Simon inte var i närheten, och gav mig flaskan.
”You saved my night!” utbrast jag lyckligt och tog en klunk.
”No Sky, I saved my ears” log han och jag skrattade innan jag halsade flaskan.
”Did you just drink all of it?” frågade Niall och jag nickade med ett flin.
”Did you want some? Oups, sorry” retades jag och han garvade högt. Weirdo!
”Goodnight Simon” sa jag och gav honom en lång kram. Jag vände mig om för att gå och lägga mig när han harklade sig högt och jag vände mig om igen,
”Sorry?” frågade jag och han flinade,
”I can smell your breath Sky. You’re not old enough to drink” sa han men kollade inte upp ifrån papprerna.
”Ehum, sorry..” svarade jag osäker på om han ville ha en ursäkt.
”I just felt like I should pretend to lecture you about it since I’m the adult in your life but I don’t mind as long as you don’t do anything you’ll regret” förklarade han och kollade upp på mig med ett flin.
”Do you know what” log jag,
”No what?” frågade han och jag log större.
”You’re just getting more and more awesome everyday!” skrattade jag och han skakade leende på huvudet innan han återgick till sina papper och jag gick för att gå och lägga mig.
Skamligt kort, men nästa kommer på Onsdag vare sig vi får mycket kommentarer eller inte. Men ni kan ju kommentera och ju mer ni kommenterar, ju oftare kommer kapitlerna. Det tar vad, max en/två minuter kanske. :)
/Embla, Izabella & Olivia.xx
