Kommentera!
/Embla, Izabella & Olivia.xx
Should've Taken The Chance. Kapitel 28.
Jag satte mig ner på knä bredvid Niall där han satt och studerade Harry och Louis’ sandslott. Vi hade spenderat dagen på stranden och tillslut hade de två bestämt sig för att bygga ”det bästaste och störstaste sandslottet någonsin”. Så nu satt de där med sand där sand inte borde vara och byggde på.
”Pose” sa Niall och jag märkte hur han höll upp systemkameran framför mig, så jag satte ner mina händer i sanden, så att jag stod på alla fyra, och lutade på huvudet. Niall visade mig bilden och jag flinade, ey sexy!
Organisation. Nyckelordet, som Konnie så fint kallat det, för att få detta stora spektakel att funka. När Louis sedan lyckats skära upp sin fot i havet så hade allt helt plötsligt slutat upp i rent kaos, därför så kände jag nu en lättnad att jag satt i bilen påväg till sjukhuset med Louis. Så att jag kunde slippa allt kaos borta i huset.
”I feel like I should thank you for hurting yourself so that I didn’t have to stay over there with all the chaos but then again, it wouldn’t be any chaos if you hadn’t hurt yourself. So I dont know” babblade jag på medan ett leende växte på Louis.
”Well, I like to mix things up. Make them interesting and leave a mark of me being there” sa han och jag skrattade åt hans konstiga påstående,
”You’re such a weirdo” skrattade jag.
Bilen svängde in på sjukhusparkeringen och jag tog en snabb titt på sjukhuset. Det såg inte direkt modernt ut ifrån utsidan men vi fick väl hoppas att de kunde hjälpa oss med Louis fot åtminstonde.
Vi klev ur bilen, eller jag och chauffören klev ur Louis fick vi hjälpa och sedan stödja eftersom hans fot svullnat upp ordentligt, och började ta oss fram till sjukhusdörrarna.
Precis som jag trott så hade sjukhuset inte varit i toppklass. Få rum fanns och sängar var placerade längs med väggarna. Fullt hade det varit också så det hade tagit över en timma innan vi ens fått träffa en sköterska, som i sin tur skickade oss vidare till en läkare -något vi fick vänta ytterligare en timma till. När vi äntligen fått träffa läkaren så hade han konstaterat att Louis blivit stucken utav en sjöborre. Smärtsamt.
Han hade fått smärtstillande och sedan hade vi blivit utskickade. Han hade inte sagt åt oss vad vi skulle göra utan bara skickat hem oss. Fantastiskt duktig läkare.
Vi satt nu, i alla fall, i bilen på väg tillbaka till huset. Vi var redan sena till killarnas audition och Louis stressande hjälpte inte mig. Mitt jobb var att lugna ner deltagarna, hjälpa dem och se till så att de mådde bra. Jag visste inte hur jag skulle göra något utav det med Louis, just i den stunden.
”Relax, you’ll be fine” försökte jag lugnande och la trevande min hans på Louis’ studsande knä.
”How would you know?” sa Louis stressat.
”Look, just take it ease. What do you think will happen, that they will kick you out of the competition? Most unlikely” sa jag och log emot honom.
”You’ll be fine just take a deep breath and relax.” Han kollade skeptiskt på mig men följde ändå mina instruktioner, några djupa andetag senare och han såg genast mycet lugnare ut.
”See, it’s all right” log jag och han flinade.
”We’re back” sa chauffören och log emot oss i backspegeln.
”Thank you for the ride” tackade vi och klev ur bilen.
På trappen satt fyra, oroliga, killar och väntade på Louis. Deras ansikten lös upp när de fick syn på oss och de mötte Louis i en stor kram. Leendes stod jag till sidan och kollade på dem, återförenade och glada för att deras vän mådde bra. Louis vände sig om och gav mig ett leende och mimade tack.
”Next up is One Direction” meddelade jag Simon och lutade mig över ryggstödet på hans stol.
”And how come you are telling me this instead of one of the crew members?” frågade han leendes och jag skrattade lätt.
”Because I haven’t seen you all day and I’ve been spending my day in a hospital so I thought you might be able to cheer me up. So I came here” svarade jag och vände mig emot Sinitta.
”Sky” hälsade jag och sträckte fram min hand, hon tog tag i den och skakade,
”Sinitta” hälsade hon och jag log.
”Nice to meet you” log jag och hon höll nickandes med.
”So, 10 minutes” sa jag och gav Simon en kyss på kinden.
”Bye” ropade jag och sprang iväg emot platsen där killarna, troligtvis, nervöst stod och väntade på att få gå och sjunga.
”Here I come” ropade jag när jag rundade hörnet och sprang rakt in i Nialls famn. Han tog skrattande emot mig och jag flinade.
”What an entrence” sa jag skämtsamt och ställde mig upp ur Nialls famn.
”Nervous?” frågade jag killarna och de nickade.
”I can’t breathe” sa Niall och jag tog lugnande hans hand.
”Simon is sitting there, in his chair, and waiting for you to go out there and sing your little hearts out. So stop being suck babies and just do it” flinade jag och Niall knuffade retsamt till mig.
”Don’t call us babies” klagade Zayn och rynkade på näsan.
”Well, let’s make a deal. Everyone here who’s younger than me, I get to call a baby” sa jag och killarna nickade tvekandes på huvudet.
”Okay, so I get to call Niall a baby. You Harry?” frågade jag och han nickade.
”I’m a ’94 so if you can call Niall a baby then me too I suppose” svarade han och jag gjorde en liten fistbump i luften,
”Not that I like it!” la han till och jag skrattade.
”Liam when’s your birthday?”
”29th of August, ’93” svarade han och jag vände mig emot Louis.
”You?” frågade jag och han skakade leendes på huvudet.
”24th of December, ’91” svarade han och flinade.
”Damn. So Liam, you’re a baby. Now how about Zayn. You a baby?” frågade jag retsamt och han ryckte flinandes på axlarna.
”January, ’93” svarade han och jag suckade,
”Date?” frågade jag avvaktande.
”12th” svarade han och jag log stort medan jag började skratta,
”Suckeeeer” ropade jag och han kollade förvirrat på mig.
”My birthday’s 10th of January, ’93!” sa jag och klappade mina händer.
”So it’s just Louis and me that isn’t babies” retades jag men höjde snabbt mitt finger emot Louis.
”Don’t you dare call me that” varnade jag och han flinade.
”Now go, they’re waiting for you!”
Kapitel 28. Inte så händelserikt, men alltid någonting intesant.
Kommentera på nu dåå :')
/Embla, Izabella & Olivia.xx
Vi gör en deal!
Kapitel 27 finns här under!
/Embla, Izabella & Olivia.xx
Should've Taken The Chance. Kapitel 27.
”Hi. Sorry I’m late” ursäktade jag mig emot flygvärdinnan och hon gav mig bara ett stressat leende och motade in oss i planet.
”What happened?” frågade Niall och jag flinade.
”My bus was late and do you know how hard it is to get a cab at this time in central London?” sa jag och slog mig ner på mitt säte. Niall hade tydligen lyckats ordna så att han och jag kunde sitta i jämte varandra och det var jag jätte glad över eftersom jag inte träffat Niall på fem veckor.
”I’ve missed you” sa jag och lutade mig in för en snabb kram innan vi var tvungna att spänna fast oss. Marbella here we come!
Tillskillnad från när vi lyft, så var sken solen starkt när planet gick ner för landning. Niall sov djupt bredvid mig och när jag puttade till honom, för att väcka honom, så letade sig en lätt snarkning ut. Jag skrattade tyst för att sedan väcka honom ordentligt. Det tog ett tag men han letade sig ur sömnen och satt snart och log sitt sneda leende emot mig.
”Nice way to wake up” skämtade han och jag flinade,
”Well you snoring woke me up and atleast it’s sunny outside” sa jag och lutade mig bakåt i sätet så att han skulle kunna se ut igenom det lilla, ovalformade, flygplansfönstret.
”I already love Marbella” sa han och log stort.
”Tired. Warm. My feet hurt. Stupid bus” klagade jag när vi äntligen kommit fram till huset. Bussen som skulle tagit oss ifrån flyplatsen och hit hade gått sönder och vi hade fått ta vår packning och gå den sista biten. Och jag borde nog peka ut att det var en jäkla lång bit.
”Little baby Sky, was that to tough for you?” retades Niall och jag vände mig snabbt om.
”That was atleast a two mile walk do not pretend that you are not tired” lipade jag och han skrattade högt. Zayn, Harry, Liam och Louis stod bakom Niall och flinade.
”If you excuse me I have a work to do” sa jag och började konka mina två väskor uppför trappen som ledde fram till de gigantiska dubbeldörrarna.
”Hey, they said we weren’t allowed to go in there!” sa Liam och jag log lätt, men retsamt, emot dem.
”Well you aren’t becuse you don’t know who your mentor is, I on the other hand do so I’m allowed in here” sa jag retsamt.
”Not fair Sky!” ropade Niall efter min när jag klev in igenom de stora dubbeldörrarna. Huset var större än det såg ut att vara och jag kollade mig lyckligt omkring. Eftersom detta var det sista stället jag skulle vara på så skulle jag stanna här ett tag efter att inspelningarna för Judges Houses hade slutat. Jag, Simon, Sinitta och de tre som gick vidare till live finalerna. Jag lyfte på blicken och såg hur högt det faktiskt var i taket, som ett slott tänkte jag och log.
”It’s beautiful isn’t it, that’s why I bought it” Jag vände på huvudet emot trappen som Simon nu gick nerför.
”What do you mean, I thought these houses were rented for X factor by ITV?” sa jag frågandes och gick för att möta honom i en kram.
”They were, or they are, just not this house because I loved it and bought it” sa han med näsan i mitt hår.
”Just like that?” frågade jag och drog mig ur kramen,
”Just like that” svarade han och log.
”You have to go out before me and tell the crew that I’m ready to go out there in about an hour or so” sa han och jag nickade leendes,
”Of course!” svarade jag och gick sedan ut igenom dörrarna igen. Utanför stod bara One Direction, Nialls grupp, kvar och jag gick leendes emot dem.
”An hour then you’ll know” sa jag och Louis suckade,
”An hour before we’ll know who’s our mentor?” frågade han och jag nickade som svar.
”I can’t take it” klagade Niall och jag flinade,
”You shouldn’t have been mean to me or else I might have broken the rules and told you” sa jag och han ryckte till.
”You would?” frågade han och jag skrattade högt,
”No!”
”Are you ready to meet your mentor?” ropade jag ut till grupperna, ifrån mitt lilla ”podeum”. Även kallat trappan.
”YES!” ropade alla och jag lämnade flinande trappan och pekade upp emot dörren. Tystnaden låg över oss i ett par minuter innan dörrarna öppnades och Simon syntes, då bröt skriken ut.
Jag satte mig ner på knä bredvid Niall där han satt och studerade Harry och Louis’ sandslott. Vi hade spenderat dagen på stranden och tillslut hade de två bestämt sig för att bygga ”det bästaste och störstaste sandslottet någonsin”. Så nu satt de där med sand där sand inte borde vara och byggde på.
”Pose” sa Niall och jag märkte hur han höll upp systemkameran framför mig, så jag satte ner mina händer i sanden, så att jag stod på alla fyra, och lutade på huvudet. Niall visade mig bilden och jag flinade, ey sexy!
Sådär ja, kapitel 27!
Feedback, please? :)
/Embla, Izabella & Olivia.xx
Should've Taken The Chance. Kapitel 26.
”I remember when your dad brought you over here for your grandmothers 58th birthday. You were only five and your mum had just recently passed.” Simon log över minnet och kollade sedan tillbaka på mig.
”Your dad dropped you off att Grace's, oh eh your grandmothers house, and then he just left. Didn’t see him until he came to pick you up when you were going back home and that was three weeks later.” Han tog ett djupt andetag och log ett snett leende.
”That was the last time I ever saw you” tårarna letade sig fram i mina ögonvrår och jag lät dem falla samtidigt som jag kröp in i Simons famn.
Alla ni som ser på Simon som en elak, hård och orättvis person. Snälla inse en sak, han är bara rättvis och definitivt inte elak.
”I’m gonna miss you Niall” jag gav honom en stor, hård, kram och tvekade när det var dags att släppa taget. Niall skulle åka till Harrys stuga tillsammans med de andra killarna så att de skulle kunna lära känna varandra på riktigt, utan en massa folk omkring dem.
”I’m gonna miss you too Sky, but the next time I’ll see you we’ll be on our way to Marbella” sa han med ett stort leende och jag skrattade.
”You don’t seem nervous, at all actually” kommenterade jag och hans leende övergick till ett flin.
”Well I’ll get to see you in a bikini” sa han retsamt och jag slog till honom på armen.
”You perv” skrattade jag medan han drog in mig i en kram.
”I hope you’ll be okay now, babe” sa han tyst i mitt öra och jag nickade. Kämpandes emot tårarna så tryckte jag fram ett, inte allt för ansträngt, svar,
”I will. Or else I’ll call you, you know that” jag drog mig ur kramen och såg hur Nialls ögon speglade mina egna. Båda par fyllda med tårar.
”I love you Sky, I really do and I could probably not even have made it through my first audition without your help” sa han och torkade mina tårar som nu börjat falla.
“I love you too” svarade jag och han gav mig en snabb kyss på kinden innan han var tvungen att springa för att han skulle hinna med tåget. Där stod jag och såg min bästa vän försvinna längre och längre ifrån mig.
”So, which category are you mentoring?” frågade jag nyfiket Simon och han flinade.
”I might not want to tell you, keep you wondering” retades han och jag ryckte åt mig påsen med gummibjörnar, som han placerat i sitt knä.
”Come on, just tell me!” bad jag och han höjde på ögonbrynen.
”Please, you know I won’t tell anyone” fortsatte jag och han suckade lätt med ett leende.
”You might wanna tell Niall” sa han,
”So you have the groups” sa jag och han ryckte lätt på axlarna.
”I never said that I just simply said that you might want to tell Niall what category I have”
”Well, I assume that you have the groups and are just trying to confuse me. You know we are almost related-ish so we think alike” kommenterade jag och stoppade in en hand gummibjörnar i min väntande mun.
”Oh well. You got me” sa han och jag flinade.
”You’re doing it again. I’m smarter than that, I believe you have the groups. Period.” Han skrattade och skakade på huvudet.
“We’re talking about it in the meeting tomorrow so you’ll know for sure if you’re right or not then” sa han och jag slänge en björn på honom,
“Meanie!”
Fem veckor senare:
“Ladies and gentlemen this is the last boarding call for plain 876 to Marbella, please make your way to gate 6. Thank you!”
Jag skyndade på mina steg ännu mer vid ljudet av den förinspelade rösten. Toppen att jag skulle vara sen just nu men det var faktiskt inte mitt fel. Det var min buss ifrån Askott till London som varit sen och sen hade jag inte fått tag i någon taxi så nu var jag här, springandes som en galning igenom en full flygplats.
”Sorry” ”Excuse me” ”I’m in a hurry, so sorry” mina ursäkter regnade ner till alla som jag råkade springa på i min stress. Skylten som var märkt Gate 6 uppenbarades framför mig och jag andades lättat ut när jag såg Niall stå utanför gaten.
”Sky!” ropade han och tecknade till flygvärdinnan att jag skulle med.
”Hi. Sorry I’m late” ursäktade jag mig emot flygvärdinnan och hon gav mig bara ett stressat leende och motade in oss i planet.
”What happened?” frågade Niall och jag flinade.
”My bus was late and do you know how hard it is to get a cab at this time in central London?” sa jag och slog mig ner på mitt säte. Niall hade tydligen lyckats ordna så att han och jag kunde sitta i jämte varandra och det var jag jätte glad över eftersom jag inte träffat Niall på fem veckor.
”I’ve missed you” sa jag och lutade mig in för en snabb kram innan vi var tvungna att spänna fast oss. Marbella here we come!
Vi har bestämt oss för att vi ska lägga upp kapitel varje söndag så att vi har en bestämd tid o en bestämd dag när kapitlet kommer. Vi önskar att vi kunde lägga upp oftare men i nuläget så går inte det. Ge oss feedback nu loves!
/Embla, Izabella & Olivia.
Should've Taken The Chance. Kapitel 25.
Previously:
Vi hade dissat det överfulla Starbuckset och satt nu istället på ett mysigt litet kafee som vi hittat längre ner på gatan. Personalen var supertrevlig, kaffet var sjukt gott och ett allmänt lugn låg över oss som moln.
”I love this place” sa Niall och jag log emot honom.
”I know, it’s so peaceful” med ett leende lät jag min blick svepa över de få gästerna. De flesta hade myst ner sig i fotöljen med näsan i stucken i en bok och en mugg i handen. Personalen stod och småpratade bakom disken medan de väntade för att se om någon ville ha påfyllning eller allmän service.
”I like this quiet atmosphere” sa jag och vände mig sedan tillbaka emot Niall.
”So much better than Starbucks” sa han och jag log stort.
”Way better”
Klockan halv åtta nästa morgon så satt jag inne i det stora konferansrummet, med en rykande kopp kaffe i handen och Simon satt på andra sidan bordet djupt insjunken i sina papper.”I swear that you told me to come here earlier just to be mean” sa jag och fångade hans uppmärksamhet,
”No one is here” klagade jag och han tog skrattandes en klunk utav sitt te.
”They’ll be here any minute. If not, I owe you lunch” svarade han,
”You owe me lunch anyways” fnös jag och Simon skrattade.
”Sure” log han precis när dörren slogs upp och Konnie, Dermot, Dannii, Cheryl Cole och Louis Walsh klampade in.
”Hello” hälsade Konnie och slog sig ner i jämte mig.
”Morning” hälsade jag tillbaka med ett leende.
”So now that everyone is here we can get started” sa Simon och delade ut en bunt pappren.
”Dannii has requested to have her Judges Houses in Australia” började han och nickade emot Dannii som spänt väntade ifall hon skulle få det,
”And the producers have said yes” log han och Dannii klappade lätt sina händer.
”Awesome, can’t wait” sa hon lyckligt och Simon vände sig sedan emot Cheryl och Louis.
”Cheryl – Askott and Louis – Ireland” informerade han och de båda nickade lätt.
”I will have my judges house in Marbella, Spain” sa han sedan och pekade sedan ner på pappret. Jag kollade ner på det och fick se en massa nummer, datum.
”Here’s the dates of where and when everyone will be at the different locations” han tog en paus för att kolla så att alla förstod, innan han fortsatte.
”Dannii will start, then Louis, Cheryl and lastly me” Jag nickade i kapp med de andra.
”So the dates are on this paper aswell as the flights you are going on and everything” han vände sig sedan emot mig och log,
”Sky, you will fly together with the contestants while Konnie and Dermot will be there a couple of days before. Got it?” frågade han och jag nickade leendes.
Mötet pågick i en timme till och eftersom Simon var tvungen att samla ihop alla hans papper och sådant, och eftersom vi skulle luncha, så fick jag vänta minst en halvtimma på honom också.
”So how have you been? We haven’t seen eachother off work for quite some time” Simon stoppade in en skiva utav sitt kött i munnen, medan han väntade på mitt svar.
”I’ve been alright. Been fighting with both Adam and Nora though” svarade jag, det sista lite tystare.
”Really? Why?” frågade han och jag ryckte på axlarna.
”Because I’m not sure about me and Adam and then Nora thinks that we are perfect for eachother and I hate how she tries to decide for me” svarade jag och Simon nickade förstående.
”I see, well I want you to be happy but Adam doesn’t seem like the best guy for you. Maybe you should just focus on the work and making your life here the best that it can be” han tog ett djupt andetag innan han fortsatte,
”I mean, this is still all new to you” avslutade han.
”I just don’t know what to do” suckade jag och sjönk ner i stolen.
”For the moment, you should just relax. Eat your food and enjoy hanging out with me, your favourite person in the whole wide world” jag skrattade åt honom med gjorde som han sa. Jag högg in på min mat och njöt. Han hade rätt, just nu så behövde jag bara slappna av.
”I remember when your dad brought you over here for your grandmothers 58th birthday. You were only five and your mum had just recently passed.” Simon log över minnet och kollade sedan tillbaka på mig.
”Your dad dropped you off att Grace's, oh eh your grandmothers house, and then he just left. Didn’t see him until he came to pick you up when you were going back home and that was three weeks later.” Han tog ett djupt andetag och log ett snett leende.
”That was the last time I ever saw you” tårarna letade sig fram i mina ögonvrår och jag lät dem falla samtidigt som jag kröp in i Simons famn.
Alla ni som ser på Simon som en elak, hård och orättvis person. Snälla inse en sak, han är bara rättvis och definitivt inte elak.
Tadaaaa, kapitel 25! Kommentera på bra nu då babes!
/Embla, Izabella & Olivia.xx
Should've Taken The Chance. Kapitel 24.
”That’s soo cheesy!” utbrast jag och Niall skrattade högt.
”What are you laughing at I sounded like such a girl, like 'aah, I love you and we’re gonna be best friends forever and live on our very own rainbow and ride on our unicorns!' pfft” skämtade jag och Niall höll på att kikna av skratt. De andra killarna skrattade också och snart var jag igång. Varför hade jag gråtit nu igen?
”I’m sorry I just came here uninvited” ursäktade jag mig, igen, när jag stod redo att gå vid dörren.
”Sky, I told you. You can come her whenever” sa Niall och gav mig en lång kram.
”Thanks Niall, you’re the best” jag vände mig in emot hotellrummet,
”Bye guys” hälsade jag och de andra fyra tonårskillarna vinkade hejdå.
”It was lovely to meet you Sky” hälsade Liam och jag log emot honom innan jag vände mig om och lämnade lägenheten.
Det var kallt ute, kallt och mörkt. Mina ögon kämpade för att se vägen framför mig och mina steg var försiktiga, allt för att förhindra att jag skulle lyckas snubbla.
Klockan var lite över midnatt och Londons gator var ovanligt tysta, inga högljudda, partande människor. Inga hemlösa tiggare och inga poliser strövade runt på gatan. Det var konstigt men skönt. Jag kunde promenera hem i tystnad, ensam med mina tankar.
Efter att ha sparkat av mig skorna, och låst dörren, så hade jag slängt mig på min stora dubbelsäng. Det var en halvtimma sedan och jag låt fortfarande här. Fullt påklädd och sminkad men mer än redo att sova. Dagen i morgon skulle vara lugn, jag var ledig och jag hade inga planer. Dagen efter dock så skulle allt inför Judges Houses planeras. Vart alla skulle åka och när vi, Konnie och jag, skulle vara på alla olika ställen. Så det var en dag fylld utav möten helt enkelt, men det behövs för att allt ska funka så tack vare de möterna så kan jag jobba med min dröm. Jag dosade snart in i en djup sömn. Fortfarande fullt påklädd och sminkad men med ett leende på läpparna. Trots allt skit, så var jag lycklig.
Min gälla ringsignal var anledningen till att jag, klockan halv tio på morgonen, nu satt knäpprak upp i sängen. Flåsandes efter att ha blivit halvt ihjäl skrämd utav den höga signalen.
”Sky” svarade jag trött, när jag lyckats leta reda på telefonen.
”Hah, did I wake you?” hörde jag en retsam, irländsk, stämma skratta. Suckandes lät jag min kropp falla tillbaka ibland mina kuddar.
”Niall I hate you. You scared me to death” klagade jag och hans skratt klingade, om ännu, klarare i mitt öra.
”Sorry ’bout that. So what are you doin’?” frågade han,
”Eh, I WAS sleeping.” svarade jag med den bästa fejk-irriterade rösten jag kunde få till.
”Well you’re awake now so this is probably a good time to tell you that I’m on my way over” sa han och jag satte mig snabbt upp och slängde benen över sängkanten.
”You’re what?” sa jag frågandes och skyndade mig fram till fönstret där jag kunde se ner på gatan. Mycket riktigt, ett par hundra meter bort kom han gåendes med telefonen i hand och ett flin fastklistrat i ansiktet.
”I hate you, you could atleadt have given me a heads up” klagade jag och började stressat leta fram något att ha på mig.
”Sorry. But hey, you did the same yesterday ” den, fortfarande, retsamma tonen i hans röst gick inte att missa och jag kunde se framför mig hur hans flin växte.
”Let me get dressed Horan, I’ll open up in five” sa jag snabbt och la på luren innan jag började dra på mig den svarta, blommönstrade, klänningen jag valt.
Hans klart irriterade knackningar löd högt igenom lägenheten och jag skyndade mig fram till dörren för att hinna öppna den innan han sparkade in den.
”Take it easy Horan” retades jag och återgick till att fixa med mitt hår.
”You had me waiting way longer than five minutes, Oliver.” Han gick, som vanligt, direkt in i mitt kök för att kolla om jag hade något hemma att äta.
”I thought Starbucks?” ropade jag, eftersom att jag redan visste att jag inte hade något hemma.
”Sounds good to me, when are we leaving?” frågade han och kom tillbaka till hallen där jag stod och satte i den sista hårnålen.
”Let me just…” började jag och sprayade lite hårspray för att fästa allting innan jag gav mitt hår en godkännande blick.
”There I’m done” sa jag och vände mig om emot Niall.
”You look lovely” påpekade han och gav mig en kram.
”Thanks. Shall we?” frågade jag och pekade emot dörren. Han nickade och gick ut före mig, som hämtade min handväska och låste innan vi gick.
”So, have you talked anything to Nora?” frågade Niall och jag kände hur hans blick intensivt studerade min reaktion.
”No Niall. It happened last night and you’re the only one I’ve talked to since I woke up” svarade jag med en suck och han la tryggt armen om mig.
”Sorry” ursäktade han men jag la min arm runt hans midja som ett tecken för att det var lugnt. Han förstod. Niall förstår alltid.
Vi hade dissat det överfulla Starbuckset och satt nu istället på ett mysigt litet kafee som vi hittat längre ner på gatan. Personalen var supertrevlig, kaffet var sjukt gott och ett allmänt lugn låg över oss som moln.
”I love this place” sa Niall och jag log emot honom.
”I know, it’s so peaceful” med ett leende lät jag min blick svepa över de få gästerna. De flesta hade myst ner sig i fotöljen med näsan i stucken i en bok och en mugg i handen. Personalen stod och småpratade bakom disken medan de väntade för att se om någon ville ha påfyllning eller allmän service.
”I like this quiet atmosphere” sa jag och vände mig sedan tillbaka emot Niall.
”So much better than Starbucks” sa han och jag log stort.
”Way better”
Kapitel 25, for your pleasure. Bara lite längre än i vanliga fall, men efter längden på förra kapitlet så kan ni inte klaga.
+5 för nästa?
/Embla, Izabella & Olivia.xx
