Should've Taken The Chance. Kapitel 23.
Previously:
”Good. Oh and theres one more thing before you leave” sa Louis och tisslandet började på scenen och Simon log hemtlighets fullt. Oboy, vad hade han för idé nu? Hans leende växte större när han förde micken emot hans mum.
”We’ve decided to out you both through to judges houses!”
Skrik bröts ut på scenen och alla hoppade runt i ren och skär glädje och jag klappade glatt och kollade på det stora leendet som nu prydde Nialls ansikte.
”Guys, girls. This is a life line, you’re gonna have to work 12, 13, 14 hours to make this work” avslutade Simon och grupperna fick lämna scenen.
Nu var det bara en sak kvar att göra. Hitta Niall!
”I can’t tell you” beklagade jag men den nyfikna brunetten framför mig gav sig inte.
”Yes Sky. You can! Come on. Tell me!” bad hon och jag skrattade åt hennes försök.
”No Nora, I can’t and I won’t. You’ll have to wait until it’s airing”
Nora hade varit på mig om att berätta vad som hände på bootcamp ända sedan jag kom hit men jag fick inte berätta något och då skulle jag inte heller det.
”But…” började hon men jag avbröt henne.
”I will loose my job, babe” Hon suckade uppgivande och jag insåg att hon gett upp.
”Good, so let’s change subject” sa jag och Nora vände sig med huvudet emot mig.
”I wanna know…” började hon men blev tvungen att fundera lite.
”About you and Adam” sa hon och jag svalde klumpen som bildades i min hals.
”What about me and him” sa jag och hoppades att min röst skulle hålla igenom denna konversation.
”He called me and asked if I knew why you wouldn’t answer his calls” hon gav mig en chans att förklara mig men jag ryckte bara på axlarna.
”Sky, what’s going on?” frågade hon och jag hörde på henne att hon brydde sig men jag kunde inte berätta sanningen.
”Nothing, I’m just not sure about us. Don’t tell Adam! I need time to think about what I want” ljög jag, fast det var inte helt en lögn, och hoppades att det skulle vara förklaring nog för Nora. Såklart så var det inte det.
”What do you mean by not sure Sky? Not sure about your relationship?” frågade hon med en oroad ton och jag svarade än en gång med en lätt axelryckning.
”Sky, why haven’t you told me? We could’ve talked about this and..” jag avbröt henne;
”Nora can we not?” frågade jag irriterat och hon ryckte till utav mitt tonfall.
”Sorry” mumlade hon. Jag la mig ner på golvet, där vi satt, i Noras rum och suckade.
”No I’m sorry. I just don’t wanna talk about it. As I said, I need time to think. Alone” förklarade jag och vände huvudet emot henne.
”I appreciate everything you do and I love you but it’s a relationship between me and Adam and so everyone that can do something about it. Is us. You really have nothing to do with if we break up or not” sa jag och hon ställde sig upp och gick fram till fönstret.
”I know that, I just want the best for you” sa hon och vände sig istället emot mig.
”And I believe that you’re better of being together with Adam. You’re happy” sa hon och jag satte mig snabbt upp.
”Sometimes I’m not. I’ve never been in a really comitted relationship and I don’t like it, I feel like I’m in some kind of emotional prison” sa jag och hon fnös.
”Yeah! You’re having a boy that loves you and you just have the perfect relationship and you’re just so ungrateful of it” hon höjde sin röst och snart stod jag upp på mina fötter.
”There’s things you don’t know about me and Adam, about our relationship and you trying to convince me that YOU know what’s best for ME in this is proving to me that I definetly shouldn’t tell you either” jag höjde också min röst innan jag kollade ner.
”I thought you were my friend, I thought you were different to everyone else trying to boss me around but apperantly I was wrong. London is worse than I could’ve ever expected, two faced bitches everywhere!” Jag vände ilsket på klacken och smällde igen hennes sovrumsdörr på vägen bort ifrån hennes hus.
”SKY! Don’t think you can tell me all that and then walk away! You just keep running, first from your father then from Adam and now from me. You’re such a little chicken!” skrek hon och jag vände mig om med tårar i ögonen.
”You know nothing about why I fled from my father and the life I lived there. You know nothing about why I’m fleeing from my relationship with Adam but you should have a god damn idea of why I’m fleeing from this house right now. Don’t pretend that you know everything because Nora, there is actually things in this world that you don’t know!!” skrek jag och lämnade hennes hus. Lyckligvis hade vi varit ensamma hemma så det hade inte varit någon att bevittna vårt bråk. Bråk. Ordet fick mig att må illa. Jag hade precis bråkat med min bästa vän, än utav få jag kände i London och det fick mig att känna mig värdelös. All ilska jag höll emot Adam utlöstes över Nora och jag ångrade det men vissa saker menade jag. Jag ville bara inte att de skulle komma ut på det sättet. Jag älskade henne men jag kan inte fortsätta bli runt bossad som om jag är en liten marionnett docka och de är de som drar i snörerna. Inte denna gången.
Utan att egentligen veta vart mina steg förde mig denna gång, så stod jag snart utanför ett hotell. Hotellet som Niall bor på för att vara exakt. Självklart så hade jag dragit mig till Niall.
Jag hade ingen annanstans att gå för att ventilera mina tankar, min smärta, eller mina tårar, så jag gick in i hotellet. Lobbyn var stor, det var högt i tak och väggarna var prydda i en gul/guldig tonad tapet. Väldigt fint faktiskt.
Jag klev in i en utav hissarna och tryckte på våning 5, den våningen som alla deltagare bodde på. Jag mindes att Niall berättat för mig att han bodde i rum 567, så jag behövde åtminstonde inte ringa och be om rumsnumret. Men var det så smart att komma oinbjuden, tänk om han skulle skicka hem mig. Skulle jag klara av det ikväll också? Troligtvis inte, men sen varför skulle Niall skicka hem mig för? Det kommer han inte. Det intalade jag i alla fall mig själv. Det var inte sån Niall var.
Jag stannade mina steg framför dörren som bar upp skylten där numret 567 stod. Jag lät min knytnäve lätt träffa dörren tre gånger och torkade sedan snabbt tårarna.
Dörren öppnades och framför mig stod inte Niall, utan Louis.
”Oh eh, hello” hälsade jag lite awkward och han log svagt innan han ropade på Niall. Fan han har säkert märkt att jag gråtit.
”Who is it?” hörde jag Nialls röst fråga innan hans blonda kalufs uppenbarade sig innanför dörren.
”Sky what are you..” han avbröt sig själv och studerade mitt ansikte.
”Hey, have you been crying?” frågade han oroligt och jag nickade lite innan han drog in mig i en kram. Där brast det för mig, tårarna strömmade igen och mina ben gav vika. Medan Niall fortfarande höll om mig så sjönk jag, vi, ner på golvet och jag begravde mitt ansikte emot hans bringa.
”What’s going on?” frågade någon ifrån dörren och jag behövde inte kolla upp för att inse att de andra killarna hade kommit.
”I’m sorry” viskade jag emot Nialls ner tårade tröja.
”I should’ve texted you before I came here. I should go” sa jag och försökte lirka mig ur Nialls kram.
”Oh no you’re not. Come on in” sa han och vi reste oss upp för att gå in i hotellrummet.
”We can leave if you want to talk?” föreslog killen med svart hår.
”No, it’s fine! I mean, you were here first. I, if anyone, should leave” sa jag ursäktande och de skakade på huvudena alla fem.
Påvägen till vardagsrummet så passerade vi en spegel och jag stannade upp i mina steg.
”God I’m a mess” sa jag och kollade på Niall som flinade lite lätt, men han hade fortfarande den oroliga minen kvar.
”Nah, I think you look really good actually, I like your make up” skämtade killen med lockigt hår och jag skrattade lätt.
”Sorry your name was..?” frågade jag och han log.
”Harry” sa han och pekade sedan på killen med svart hår,
”Zayn” sen han med ’bieber’ frisyr,
”Liam” sen pekade han på Louis.
”And..” jag avbröt honom med ett skratt.
”His name is Louis, I know I know” sa jag och Louis kollade förvirrat på mig.
”Sorry do I know you?” frågade han och jag skakade på huvudet.
”No, but I heard what your name was when they were calling you guys back on stage” sa jag och alla utom Niall såg nu annu mer förvirrade ut.
”You were there?” frågade Liam och jag suckade.
”Well duuh! I’m working on the Xtra factor, alongside Konnie…?” sa jag och nu gick det upp för alla vem jag var.
”So now that we got that all cleared up, what’s happened?” frågade Niall och jag harklade mig. Men sa ingenting.
”Wait aren’t you suppose to be with Nora?” frågade han och jag nickade.
”Adam wasn’t there was he?” frågade han men jag skakade på huvudet.
”No but as always he got brought up in conversation” sa jag och vi satte oss ner i sofforna.
”Not to intrude or anything but who’s Nora and Adam?” frågade Louis.
”My, öh, friend and boyfriend” svarade jag, osäker på om jag fortfarande kunde kalla Nora min bästa vän.
”Uh oh, just friend? No best?” Nialls oroliga blick mötte min och jag la mig ner i hans knä.
”Two faced bitches. London is fucking filled with them and I just want to rip their heds of. I swear they all suffer from a serious case of schitzofrenia!” klagade jag och rullade sedan av hans knä så att jag, med en duns, landade på magen på hans golv.
”But then again I love her and besides from you she’s the only friend I have and I think I over reacted but I’m no fucking puppet” fortsatte jag och rullade över på rygg.
”I should’ve just stayed in NYC and died of unhappiness” mitt påstående fick Niall att lätt sparka till mig.
”You wouldn’t have met me if you would’nt have moved” sa han och jag nickade.
”Sure. But that’s the only good thing. I mean it’s a great thing but at some moments I just can’t help wondering if it was enough but do you know what, deep down I know it was”
jag avbröt mig själv och gjorde hulkande ljud.
”That’s soo cheesy!” utbrast jag och Niall skrattade högt.
”What are you laughing at I sounded like such a girl, like 'aah, I love you and we’re gonna be best friends forever and live on our very own rainbow and ride on our unicorns!' pfft” skämtade jag och Niall höll på att kikna av skratt. De andra killarna skrattade också och snart var jag igång. Varför hade jag gråtit nu igen?
Ett väldigt långt och händelserikt kapitel till er, nu vill vi såklart veta; vad tror ni kommer hända mellan Sky och Nora och Sky och Adam? Kommentera vad ni tror!!!
+7 för nästa?Ni har blivit så dåliga på att kommentera babes, vi vet att ni kan mycket bättre!
Should've Taken The Chance. Kapitel 22.
”Yeah I know and I didn’t mean it like that. Of course he’s allowed to be nervous and he’s a really cool guy…” sa han och spårade bort i sina tankar.
”Niall?” jag ryckte honom ur de djupa tankarna och han vände sig så att han satt med sin överkropp helt vänd emot mig.
”Yeah?”
”What were you thinking about?” frågade jag och han flinade,
”You’d sure like to know, wouldn’t you” retades han och jag slog till honom på hans ben.
”Not funny, go on tell me. Pleeeaaassee?” bad jag och han skakade leendes på huvudet.
”Nope.”
Nervositeten var hög, när jag klev in bakom scenen, och deltagarna sprang stressat runt och förberedde sig för vad som skulle hända. Det var det sista uppträdandet idag och ikväll så skulle resultatet avslöjas. Vilka som och vilka som inte gick vidare till Judges Houses.
Därför satt det nu fokuserade personer, och grupper, i alla hörn utav rummet och övade på sin låt. De gjorde allt för att få deras sista framträdande perfekt, för att kunna knippa en utav de 8 platserna.
Niall hade jag inte sett på hela dagen men jag antog att han hade fullt upp med att förbereda sig och jag tänkte inte vara den som kom och distraherade honom, så jag försökte inte hellet leta reda på honom.
Med baksidan av handen svepte jag bort några svettpärlor som lagt sig på min panna. Jag skyndade på mina steg och klev in igenom de stora dubbeldörrarna och scenen, där de sista killarna stod.
”The final contestant that has made it through, is…” började Simon och jag kollade upp emot Niall med andan i halsen. Jag hade inte träffat honom på hela dagen och därför inte kunnat önska honom lycka till eller kunnat lugna ner honom innan han gick på. De märktes eftersom han inte såg ut att andas längre på grund av nervositeten. Lilla Niall!
”Tom Richards” jag ryckte till och flyttade min blick ifrån Niall, till Simon, och sedan vidare till Tom -killen jag hjälpt med texten. Han hade precis gått vidare, men inte Niall!
Vid tanken utav den lilla blonda irländaren så lät jag ännu en gång min blick falla på honom. Han var inte långt ifrån tårar och när Simon ursäktande talade om att det var alla så såg han ut som om han skulle bryta ihop när som helst och jag ville inte annat än att bara ge honom en stor, jävla, mega, bamse kram!
”Niall!” jag sprang, så fort jag kunde i mina klackar, fram till honom och omfamnade honom.
”Shh, don’t cry babe. It’s okay” sa jag lugnande och kramade honom hårdare.
”No it’s not. It’s over Sky, it’s all over” snyftade han och begravde sitt huvud i min hals och jag kände hur tårarna rann.
”Hey hey. It’s not over. X factor might be but you have your entire life ahead of you to persue a carriere, you have nothing to worry about. You’re amazing and someone, somewhere, will take notice of you!” sa jag och puttade bort honom på ett armlångsavstånd så att jag kunde titta honom i ögonen.
”I..” började han men vi blev avbrutna utav en av männen som arbetar backstage.
”Excuse me, I need all the rejected boys over here” bad han och pekade emot gruppen utav andra deltagare som åkt ut.
”Go, I’ll be here waiting for you. I promise” sa jag och puttade till honom så att han följde efter mannen. Jag hörde vagt vad mannen talade om för gruppen,
”I’m gonna call out five names that the judges want back out on stage”
Niall slängde en snabb blick emot mig och jag log försökrande. Vad höll de på med nu?
”Louis Tomlinson” en kille i en röd mössa ryckte till och kollade på mannen.
”Niall Horan” ett lågt ’yes’ hördes ifrån Niall och han slängde iväg ett leende emot mig. Jag hörde inte de andra tre namnen eftersom jag nu var påväg ut så att jag kunde se vad som skulle hända när de kom ut.
Från höger sida kom Niall, Louis och de andra tre utvalda killarna, men till min förvåning så kom det ut fyra tjejer ifrån vänster sida utav scenen. En utav de kände jag igen ifrån Dublin, Rebecca Creighton. Nicole började prata och förklarade för dem att de tyckte att de var för talangfulla för att släppa. Jag kollade förvirrat på henne, men ni har ju skickat hem dem?
Hon föreslog sedan att de skulle bilda två grupper, som kunde komma tillbaka kanske nästa år, och gav de sedan lite betänke tid över det. Jag kollade på Konnie, som kommit och ställt sig bredvid mig, med en förvirrad blick.
”What the hell is going on?” viskade jag och hon ryckte på axlarna.
”I have no idea what the judges are on about” sa hon och pekade upp emot de båda grupperna som vänt sig tillbaka emot juryn.
”So what have you decided?” frågade Louis och en utav tjejerna, som jag inte visste namnet på, svarade.
”We wanna try it out” svarade hon och Nicole klappade löst händerna.
”Good Geneva, how about you boys?” Det var Geneva hon hette. Jag kollade spänt på killarna och såg hur Louis leende växte.
”We’re in” sa han och Simon log.
”Good. Oh and theres one more thing before you leave” sa Louis och tisslandet började på scenen och Simon log hemtlighets fullt. Oboy, vad hade han för idé nu? Hans leende växte större när han förde micken emot hans mum.
”We’ve decided to out you both through to judges houses!”
Skrik bröts ut på scenen och alla hoppade runt i ren och skär glädje och jag klappade glatt och kollade på det stora leendet som nu prydde Nialls ansikte.
”Guys, girls. This is a life line, you’re gonna have to work 12, 13, 14 hours to make this work” avslutade Simon och grupperna fick lämna scenen.
Nu var det bara en sak kvar att göra. Hitta Niall!
Tadaaaaaaaaaa! Kapitel 22!
Förlåt, förlåt och åter FÖRLÅT för att det dröjt men det har uppkommit en massa problem med skrivandet och ja, det förlängde processen att få fram kapitlet helt enkelt. Hoppas i alla falla att ni tyckte det var värt väntan :P
/Embla, Izabella & Olivia.xx
Sista chansen!!
Godmorgon på er, fina läsare. Eller ja, eftersom jag befinner mig i Kanada så är klockan halv ett här men om jag inte misstar mig så bör klockan va runt halv 7 där...?
I vilket fall, jag tänkte bara meddela att tävlingen angående, min Justin Bieber novell, kommer att avslutas ikväll.
För er som ställt upp men inte lämnat något sätt för mig att kontakta dig, gör det!
Twitter, Facebook, mail eller KIK!
NU HAR JAG DRAGIT EN VINNARE!
Grattis till Maja!! Jag kommer att skriva, det jag behöver, till dig på KIK!
Sen till alla er andra, länken till min JB novell kommer att läggas ut här när novellen har starta igång :)
Om det inte redan är någon som hittat den förstås ;)
xxEmbla.
Should've Taken The Chance. Kapitel 21.
”Hey, I’ll help you practice a bit. Have you been at the vocal coach yet?” han skakade på huvudet med ett litet leende.
”You really gonna help me?” frågade han och jag log försäkrande.
”Of course, that’s my job. To be a support to you throughout all of this” sa jag lugnt och lirkade pappret, med texten på, ifrån hans händer. Man in the mirror.
”Oh Michael Jackson” sa jag glatt och log emot killen.
”Okay, first. I don’t know your name” påpekade jag roat och han skrattade.
”It’s Tom. Tom Richards.”
Jag kollade sökandes runt ibland alla nervösa deltagare. Jag ville önska Niall lycka till innan han gick upp på scenen för att få reda på i fall han hade klarat sig igenom första delen eller inte.
”Niall” ropade jag när jag såg honom, ståendes med några andra killar. Inklusive killen jag hjälpt med texten. Han hade förresten kommit ihåg tillräckligt för att klara låten. Textvis i alla fall.
Niall vände sig, i vilket fall, om och log stort emot mig.
”Sky!” ropade han och mötte mig i en kram.
”I just needed to say good luck to you, and good luck to you guys aswell” jag vände mig emot de andra killarna innan jag gav Niall en kram till.
”You’re gonna make it, I just know it. You were amazing” viskade jag och kände hans leende emot den nakna huden på min axel. Helt plötsligt så ropades hans namn upp och han skulle ut på scenen. Han vände sig om emot mig med en ängslig min och jag gjorde tummen upp med ett stort leende. Han skulle greja det här. Det visste jag.
Jag gick emot honom med lätta steg och han vände sig om vid ljudet utav mina klackar.
”I told you you’d make it through” sa jag och klev in i hans famn.
”Oh Sky! I’m through to the last stage at bootcamp, this is so surreal” sa han lyckligt och jag log.
”Have you called your mum?” frågade jag och han skakade på huvudet.
”I was just about to” sa han och fiskade upp mobilen ur fickan. Han kollade på mig med ett stort leende och jag nickade uppmuntrande till honom att ringa.
Signalerna gick fram och Niall stampade otåligt med ena foten när en mjuk röst svarade,
”Maura” Niall sken upp utav lycka.
”Mum” sa han glatt.
”Niall, how did it go?” frågade hon spänt och Nialls leende blev om möjligt större.
”I got through mum!!” ropade han sedan och hans mammas glädje skrik hördes igenom telefonen.
”Oh Niall, I’m so proud of you. Good luck tomorrow” sa hon och Nialls leende mjuknade vid hans mammas berömmande ord.
”I love you mum” sa han och hans mamma suckade glatt.
”I love you too, I should go to bed now.” sa hon och de pratade lite till innan de avslutade samtalet.
Jag och Niall gick bredvid varandra och bara pratade om allt och inget.
”So, you never told me about your family” sa han och jag ryckte till.
”Well my family is… well… me” sa jag tveksamt och hans leednde dog ut.
”What do you mean?” frågade han och jag ryckte på axlarna.
”I mean, my dad lives in New York but I moved to get away from him” jag tog ett djupt andetag och fortsatte,
”I don’t wanna count him as family so it’s… me” sa jag och Niall gav mig en osmidig kram.
”Well you’re strong and independent so you’re more than fine on your own. Then you always have me” sa han,
”You’re the best Niall” log jag och han skrattade.
”I am ain’t I?” sa han kaxigt och jag knuffade till honom i sidan.
”Don’t be such a dork!” klagade jag skämtsamt och vi skrattade åt oss själva.
”Well, you’re not so bad yourself” sa Niall efter ett tag och jag flinade.
”Tell me something I don’t know!”
”Okay, so you move your fingers from those strings to that one and this one” förklarade Niall och jag suckade,
”I don’t get it” han hade försökt lära mig spela gitarr i minst två timmar nu och jag hade inte ens lärt mig ett ackord. Niall var jättebra och allt, men det satte sig bara inte.
”Now I get how frustrated that guy felt from not remembering the lyrics” sa jag och tänkte tillbaka på Tom.
”Huh? Who? What?” frågade Niall förvirrat och jag skrattade.
”I helped that guy, Tom Richards, to remember his lyrics” förklarade jag och han nickade lätt.
”He was really nervous” konstaterade Niall och jag flinade medan jag la ner gitarren på golvet och justerade min kropp så att jag satt i skräddarställning i soffan.
”So were you” kontrade jag och Niall lipade emot mig.
”I had every right to be” försvarade han sig,
”Then so did he, you’re going through the same thing remember?”
”Yeah I know and I didn’t mean it like that. Of course he’s allowed to be nervous and he’s a really cool guy…” sa han och spårade bort i sina tankar.
”Niall?” jag ryckte honom ur de djupa tankarna och han vände sig så att han satt med sin överkropp helt vänd emot mig.
”Yeah?”
”What were you thinking about?” frågade jag och han flinade,
”You’d sure like to know, wouldn’t you” retades han och jag slog till honom på hans ben.
”Not funny, go on tell me. Pleeeaaassee?” bad jag och han skakade leendes på huvudet.
”Nope.”
Kapitel 21!
Vad tycker ni? Ni har blivit så dåliga på att lämna konstruktiv kritik, vi uppskattar (vääldigt mycket) när ni skriver att det är bra och att ni gillar det osv. Men det måste finnas något som vi skulle kunna förbättra? Var inte rädda för att lämna konstruktiv kritik, det är bara hjälpsamt!
/Embla, Izabella & Olivia.xx
Should've Taken The Chance. Kapitel 20.
”Thank you” grät jag fram och Niall bara nickade.
”Anytime Sky, you don’t deserve him. Whatever he’s said or done before, he was a total douche right now. To both you and me” sa han och drog handen försäkrande över min rygg. Långa, lugnande rörelser.
”I don’t know what to do, I can’t just leave him” sa jag och Niall kollade skeptiskt på mig.
”Why?” frågade han och jag sänkte blicken innan jag vände upp den och stadigt fäste den vid Nialls.
”Because I love him”
Jag sprang och sprang och sprang men jag kom ingenstans. Det var som om jag sprang på ett löparband, jag blev tröttare och tröttare men jag kom ingenstans. Adams bittra skratt hördes bakom mig och det kom bara närmre. En hand lades på min axel och drog bak mig. BOOM!
Jag vaknade med ett ryck och insåg att det bara varit en dröm, lyckligtvis. Men den hade känts så verklig och den hade påmint mig om Adam.
Jag kände hur jag skakade samt kallsvettades så jag bestämde mig för att det vore bäst att ta en dusch innan jag begav mig till jobbet. Jag lät min blick landa på klockan, som stod på bordet bredvid min säng. 03.30. Great, en timma för tidigt.
Jag gav inte ens att somna om en chans, utan lät mina utmattade steg leda mig till badrummet och in i duschen. Jag drog av mig de få klädesplaggen, som jag bar, och klev in i dusch kabinen.
Jag lät de kalla strålarna träffa min kropp och kände genast hur jag vaknade till mer och mer. Tänk var lite kallt vatten kan åstakomma.
En halvtimma senare så vandrade jag på gatan som ledde ner emot den stora arenan. Klockan var 04:10 och solen hade precis börjat gå upp och London lystes upp utav det mjuka orangea skenet. Det var lite småkyligt och när vindarna kom blåsandes över mig så insåg jag vilket dumt val utav kläder jag tagit på mig. Jag hade på mig en lila klänning med en kort rosa skinn jacka över. Benen var bara och skorna öppna. Vill man vara fin får man lida pin.
Efter fem minuter så stod jag i alla fall innanför dörrarna till Wembley och där inne så var det lyckligtvis varmt. Min blick började vandra över rummet för att hitta Konnie. Snart så fann den henne, ståendes lutands emot en vägg med telefonen i högsta hand, och jag började föra mina steg emot henne. När jag hade några meter kvar så ropade jag på henne istället.
”Konnie!” hon vände sig hastigt, och skrämt, om och jag skrattade åt hennes ansiktsuttryck.
”Sky, oh god! You startled me” sa hon och höll handen över hjärtat.
”Never do that again” sa hon och slog löst till mig på armen innan hon drog in mig i en kram.
”Sorry” ursäktade jag men behöll mitt flin när kramen avslutades.
”You’re not sorry” sa hon och låtsades se förolämpad ut.
”But your face Konnie, it was priceless” skrattade jag och härmade hennes skrämda uttryck.
”Whatever Sky! Still not funny” klagade hon medan hon försökte dölja leendet som kröp på hennes läppar.
”Well I thought it was” retades jag.
”Are we here alone, or…?” sa jag frågandes och Konnie pekade bakom sig.
”The entire crew is in there, you’ve met most of them already besides the ”experts” that will help the contestants throughout bootcamp” sa hon och ledde mig igenom ett par dubbeldörrar och in i själva ”arenan”.
”Wow” viskade jag fascinerat.
”It’s huge!” sa jag sedan, lite högre.
”I know right. It’s very powerful, alot to take in innit” hon pekade emot en grupp med människor innan vi gick emot dem.
”EVERYONE” sa Konnie högt och jag log.
”This is Sky!” presenterade hon sedan när alla vänt sin uppmärksamhet emot henne. Ex-antal ”Hi Sky”’s hördes och jag besvarade allas leenden.
”Sky, let me introduce to you. Brian Friedman, our coreoghrapher” mannen, hon presenterat som Brian, skakade min utsträckta hand med ett leende.
”I’m looking forward to working with you Sky” log han och jag nickade.
”Ditto” sa jag innan Brian blev ropad på och var tvungen att springa iväg.
”So where’s the judges?” frågade jag Konnie,
”Well Dannii, as you know, won’t be here since she just had a baby. Cheryl is sick and will also miss bottcamp whilst Simon and Louis just won’t be in until half past seven” förklarade hon.
”So why are we here so early?” förvirringen i min röst var enkel att höra och Konnie flinade.
”Because we need to make sure everything runs smoothly and also we have to see in the contestants. That’s our job. Dermot should be here somewhere” förklarade hon och jag nickade som ett tecken att jag förstått.
”… and good luck” avslutade Simon sitt lilla tal, till tävlandena, med och nickade sedan åt dem att de kunde lämna scenen. Jag tittade mig fascinerat runt på kamerorna och förundrades över hur mycket det krävdes för att göra ett TV program. Det var en väldigt mäktig känsla att vara en del utav en sådan stor produktion som X-factor. En ära var det också.
”Sky. Walk around amongst the contestants that are no longer with the vocal coaches!!” ropade Simon och jag nickade leendes innan jag började gå backstage där de nervösa tävlandena befann sig. Eftersom att det fanns fyra kategorier, men bara två sångpedagoger så befann sig nu två utav kategorierna gåendes i korridoren. Övandes på låten hela kategorin blivit tilldelad att sjunga.
När jag kom backstage så var det grupperna och killarna som gick runt i korridorerna.
Jag hittade en kille lutandes emot väggen med tårar i ögonen, jag skyndade mig fram till honom och gav honom en tröstande kram.
”Hey, hey. It’s okay, what’s going on?” frågade jag och skrök min hand lugnande över hans rygg.
”I’m just frustrated. I can’t get the lyrics to stuck” sa han och lutade huvudet i sina händer.
”Hey, I’ll help you practice a bit. Have you been at the vocal coach yet?” han skakade på huvudet med ett litet leende.
”You really gonna help me?” frågade han och jag log försäkrande.
”Of course, that’s my job. To be a support to you throughout all of this” sa jag lugnt och lirkade pappret, med texten på, ifrån hans händer. Man in the mirror.
”Oh Michael Jackson” sa jag glatt och log emot killen.
”Okay, first. I don’t know your name” påpekade jag roat och han skrattade.
”It’s Tom. Tom Richards.”
Tadaa, kapitel 20! Förlåt för lite förseningar men det är uppe nu. Hoppas ni alla haft en bra första dag i skolan, eller att ni kommer ha en bra första dag för er som börjar imorgon. (eller eventuellt någon annan dag)
/Embla, Izabella & Olivia.xx
Facebook!
Vinn en roll i min JB novell!
Om ni vill vara med, lämna en kommentar i detta inlägget! :)
/Embla.xx
