Organisation. Nyckelordet, som Konnie så fint kallat det, för att få detta stora spektakel att funka. När Louis sedan lyckats skära upp sin fot i havet så hade allt helt plötsligt slutat upp i rent kaos, därför så kände jag nu en lättnad att jag satt i bilen påväg till sjukhuset med Louis. Så att jag kunde slippa allt kaos borta i huset.
”I feel like I should thank you for hurting yourself so that I didn’t have to stay over there with all the chaos but then again, it wouldn’t be any chaos if you hadn’t hurt yourself. So I dont know” babblade jag på medan ett leende växte på Louis.
”Well, I like to mix things up. Make them interesting and leave a mark of me being there” sa han och jag skrattade åt hans konstiga påstående,
”You’re such a weirdo” skrattade jag.
Bilen svängde in på sjukhusparkeringen och jag tog en snabb titt på sjukhuset. Det såg inte direkt modernt ut ifrån utsidan men vi fick väl hoppas att de kunde hjälpa oss med Louis fot åtminstonde.
Vi klev ur bilen, eller jag och chauffören klev ur Louis fick vi hjälpa och sedan stödja eftersom hans fot svullnat upp ordentligt, och började ta oss fram till sjukhusdörrarna.

Precis som jag trott så hade sjukhuset inte varit i toppklass. Få rum fanns och sängar var placerade längs med väggarna. Fullt hade det varit också så det hade tagit över en timma innan vi ens fått träffa en sköterska, som i sin tur skickade oss vidare till en läkare -något vi fick vänta ytterligare en timma till. När vi äntligen fått träffa läkaren så hade han konstaterat att Louis blivit stucken utav en sjöborre. Smärtsamt.
Han hade fått smärtstillande och sedan hade vi blivit utskickade. Han hade inte sagt åt oss vad vi skulle göra utan bara skickat hem oss. Fantastiskt duktig läkare.
Vi satt nu, i alla fall, i bilen på väg tillbaka till huset. Vi var redan sena till killarnas audition och Louis stressande hjälpte inte mig. Mitt jobb var att lugna ner deltagarna, hjälpa dem och se till så att de mådde bra. Jag visste inte hur jag skulle göra något utav det med Louis, just i den stunden.
”Relax, you’ll be fine” försökte jag lugnande och la trevande min hans på Louis’ studsande knä.
”How would you know?” sa Louis stressat.
”Look, just take it ease. What do you think will happen, that they will kick you out of the competition? Most unlikely” sa jag och log emot honom.
”You’ll be fine just take a deep breath and relax.” Han kollade skeptiskt på mig men följde ändå mina instruktioner, några djupa andetag senare och han såg genast mycet lugnare ut.
”See, it’s all right” log jag och han flinade.
”We’re back” sa chauffören och log emot oss i backspegeln.
”Thank you for the ride” tackade vi och klev ur bilen.
På trappen satt fyra, oroliga, killar och väntade på Louis. Deras ansikten lös upp när de fick syn på oss och de mötte Louis i en stor kram. Leendes stod jag till sidan och kollade på dem, återförenade och glada för att deras vän mådde bra. Louis vände sig om och gav mig ett leende och mimade tack.