Should've Taken The Chance. Kapitel 7.
”Like hotdog, really? Why?” frågade jag och hon ryckte på axlarna.
”I don’t know, I have no imagination and hotdogs are all hotdoggy, like you.”
”Thank you” sa jag och började byta om ut ifrån min pyjamas in till vanliga kläder.
”You’re so very welcome” sa hon och gjorde detsamma.
”Here babe, I wanna try that photogenic thingy. Take a pic for twitter.” sa jag och gick in på min nyskapade twitter för Sky. Jag hade redan lyckats få flera hundra följare och jag vet inte hur.
”I’m gonna look awful but sure. Let’s.
”Simon?!” Jag kände mig lite vilsen där jag gick ensam igenom den långa korridoren i vilken Simons kontor skulle ligga. Men självklart så skulle jag ha maximal otur och inte hitta det.
”You alright?” hörde jag en road röst säga bakom mig och när jag svängde om fick jag se en flinandes Simon.
”Yes, thank you for asking” sa jag och såg hur han kämpade emot någon dryg kommentar.
”I got lost in a hallway yeah, yeah I get it” sa jag och gick igenom dörren han stod in.
Hans kontor var stort och väldigt modernt, vita och svarta möbler samt glashyllor på väggarna. Jag nickade gillandes och slog mig ner i den lilla soffan som stod emot väggen.
”So now that you’ve finally managed to get here we can talk about the job” sa Simon och slog sig ner i jämte mig. Jag log stort vid tanken över att jag skulle få jobba med mitt drömjobb om bara några få månader.
”Yes…” sa jag och försökte få han att fortsätta prata bara lite snabbare.
”Yeah, the first auditions will take place in april” sa han och jag nickade för att tala om för honom att jag hängde med.
”You will not be going to those tho, you will only come with to Dublin since Konnie can’t make it to that one and then of course you’ll be joining in the whole time at bootcamp, judges houses and the love shows. Got it?” avslutade han och log mot mig.
”I got it but you might wanna write it down, you know, just in case” sa jag och han sträckte fram ett papper mot mig.
”I already have” jag skrattade åt honom och stoppade ner pappret i min väska.
”Well, I should go. I’m off to lunch with Nora” sa jag och han nickade.
”Yeah and I have some more meetings to go to. Have a nice day and I’ll talk to you later” sa han och jag nickade.
”Bye!” ropade jag och lämnade rummet.
”So you got the job?” frågade Nora och jag nickade glatt.
”Well...” började hon men avbröt sig själv genom att ta en tugga utav sin subway macka.
”…now can you tell me what the job is?” frågade hon och jag funderade på om jag fick det.
”Hold on” sa jag och lirkade upp min telefon ifrån min väska. Bäst att skicka iväg ett sms till Simon och fråga.
Hey! Would it be okay for me to tell Nora about the job? She’s asking and I really wanna tell her, if it’s fine of course. /Sky.
Jag skickade iväg smset och la ner telefonen på bordet. Vi åt vidare medans vi väntade på smset, som ramlade in cirka 5 minuter senare.
Sure. Just don’t go off and tell a bunch of people. In fact, only her. But yes, she’s your friend and I get it. The only one who you can share these things with besides me. Enjoy your lunch! /Simon.
Jag log stort och knappade in ett Tack och Detsamma innan jag la ner telefonen på bordet igen och exalterat kollade på Nora.
”I’m allowed to tell you if you swear not to tell anyone else. Not anybody!” sa jag och hon nickade seriöst.
”Pinky promise?” sa jag och sträckte fram mitt pekfinger.
”Pinky promise” svarade hon och krokade sitt lillfinger i mitt. Jag tjöt till glatt och kollade på henne.
”It feels like a dream really, mostly because something like this has always been my dream” sa jag och hon kollade otåligt på mig när jag inte fortsatte.
”Come on, go on!” sa hon och jag skrattade åt henne.
”Do you know the X factor?” frågade jag och hon nickade snabbt.
”Of course I do. You won’t be the presenter there will you? No you can´t!” sa hon och jag skakade på huvudet.
”No not there” sa jag och hon kollade förvirrat på mig.
”What? You’re gonna be a presenter somewhere else?” Jag nickade.
”Where?” hon lät otroligt otålig nu men jag bara flinade mot henne.
”Tell me!!” bad hon och jag gav in.
”The Xtra factor” sa jag och hon såg ut att smälla av.
”SHUT UP! SHUT UP” SHUT UP!” skrek hon och jag försökte tysta ner henne med tanke på att vi satt inne på en restaurant.
”You’re kidding me, aren’t you? You’re just pulling some lame joke!” sa hon och jag fnös åt henne.
”Sweetie, I didn’t even know what the X factor was when I got here. Much less the Xtra factor” sa jag och hon gjorde någon slags lycko dans.
”I’m gonna get to see my best friend on the telly!!!” sa hon och jag garvade.
”What?” sa hon och försökte låta sårad.
”One; you sound like a crazy person. Two; I’m american, telly sound so funny!” sa jag och hon skrattade med mig nu. Snart skulle vi väl bli utkastade härifrån.
”We should go before we get kicked out” sa Nora som om att hon läst mina tankar.
”Just what I thought. My place to celebrate?” frågade jag och hon nickade.
”YES!” ropade hon och vi lämnade snabbt subway innan någon han klaga.
”Shit they’re all gonna hate us” sa jag och skrattade.
”Sorry not sorry” sa hon och krokade sin arm i min.
”Well bff, how about some hot guys in movies, crisps and coca cola?” sa hon och jag knuffade till henne.
”You’re lucky my mum, were, and grandparents are british so I happen to know what crisps are in american english” sa jag och hon skrattade, högt.
”Well it’s nicer to say crisps” sa hon och jag ryckte på axlarna. Kunde inte annat än att hålla med.
”Ryan Gosling, is so fit” utbrast Nora när eftertexterna till The Notebook började rulla.
”And the story is just amazing and I swear, no matter how many times I watch it. I still cry” sa hon och snyftade till.
”I know right. It’s my favourite movie of all time. Just so sweet and oh how I wish I had a relationship like that” sa jag och hon nickade.
”Me too, I mean it would be totally amazing and I’d just think I’d be dreaming everyday but it wouldn’t be something to complain about” sa hon och jag skakade på huvudet.
”That sentence made no sense babe” sa jag och hon lipade mot mig.
”Letting the five year old you are inside out I see” retades jag och hon kastade en kudde på mig.
”New movie!” krävde hon och jag skrattade.
”Fine, how ’bout…” jag kollade runt ibland mina hundratals filmer och drog upp ett fodral i triumf.
”P.S I love you” sa jag och vände mig mot henne med filmen uppe.
”More tissues!” utbrast hon och sprang iväg för att hämta några mer. Jag tog det som ett jag och stoppade i filmen i DVD spelaren. Get ready for some more tears.
”Press play. Don’t keep me waiting, I freaking love this movie.” Jag hade inte ens märkt att Nora kommit tillbaka men jag gjorde som hon sa och klickade på play och filmen började spelas.
”He’s hot too” sa Nora och med det försvann vi båda in i filmens värld. Inga ord yttrades under hela filmen, vi bara satt tysta och njöt utav mästerverket som spelades upp framför oss. Filmen var nästan i klass med The Notebook och Titanic för mig men de låg lite före med The Notebook i toppen.
Jag vaknade utav att en av solens starka stålar lös mig rakt i ansiktet. Jag satte mig upp och fick se att 27 Dresses menyn var framme på datorn och jag insåg att vi måste somnat under den filmen igår. Synd att vi somnade, den som är så bra.
Jag stängde av TV:n och började plocka i ordning lite eftersom att det såg ut som en svinstia i mitt vardagsrum. Popcorn, chips och godis låt överallt på golvet tillsammans med tomma PET-flaskor. Jag skrattade när jag såg hur min nyfunna bästa vän låg i soffan, det såg allt annat än bekvämt ut men jag valde att nte väcka henne. Hon vaknade väl själv om det började göra allvarligt ont. Eller? Jag hoppades på det i alla fall och fortsatte städa.
En timme senare så slutade jag tassa runt på tårna, för att inte väcka Nora, och satte i gång dammsugaren. Något som fick Nora att vakna med ett ryck och ramla ner ifrån soffan, denna syn fick mig i sin tur att stå och garva som ett fån. Lutandes mot väggen för att inte tappa balansen, och med en dammsugare i handen.
”Sky I’m gonna kill you. You’re such a little rat!” Hon såg otroligt skrämd ut och jag fortsatte skratta.
”Good morning” sa jag i en retandes ton.
”I swear you could’ve got me killed” sa hon och satte sig upp i soffan.
”Nah, don’t be such a drama queen” sa jag och hon skrattade åt mig.
”Whatever. I’m atleast a queen” log hon stolt och jag flinade mot henne.
”In that case you’re a very dramatic one” sa jag och hon lipade mot mig.
”You don’t say. So if I’m a drama queen that means I’m a dramatic queen. Who could’ve guessed?” Vi skrattade åt hur otroligt lama vi var innan vi bestämde oss för att ge oss ut i staden för att hitta något att äta.
”How about you go get a table and I buy your stuff to?” föreslog Nora när vi klev in igenom dörrarna till Starbucks. Värmen slog mig och jag började vira av mig min halsduk.
”Sounds good. Black coffee and a bagel, please” sa jag och började gå inåt för att leta efter ett bord. Jag fann ett bord i jämte fönstret och drog av mig min kappa innan jag satte mig ner. Det kändes verkligen att det bara var januari och hittills hade jag haft väldiga problem med att vänja mig vid kylan eftersom jag växt upp fram och tillbaka i New York och soliga, alltid varma, Los Angeles. Detta var något helt nytt.
”Here you go bestie, black coffee and a bagel.” Nora ställde ner brickan framför mig och drog, även hon, av sig sin jacka innan hon satte sig i stolen mittemot min.
”God, I can’t wait to drink that hot coffee now. It’s freezing” sa jag och tog en efterlängtad klunk utav det varma kaffet.
”Ah. That’s nice!” sa jag och lutade mig tillbaka med tallriken, som min bagel låg på, i mina händer.
”It certainly was. Winter isn’t a favourite of mine. No.” sa hon och tog själv en klunk utav sin varma choklad.
”I feel ya sister!” Vi lät våra koppar träffa varandra i en skål och drack sedan mer utav våra varma drycker.
Kapitel 7. Nu fick ni reda på lite angående jobbet. Vi har också börjat "droppa hintar" till lite saker som kommer hända framöver, ni borde dock veta att vissa kan uppfattas lite vilseledande ;)
/Embla, Izabella & Olivia.xx
För er som undrat, vi finns nu också på bloglovin :)
Should've Taken The Chance. Kapitel 6.
Klänning, klackar, smink, väska, plattång. Klart! Nu gällde det bara att hitta en taxi och ta mig till Nora. Tio minuter senare skulle jag vara där och göra mig redo.
And then -Party Time
Ljudnivån var hög och basen fick hela min kropp att pulsera där jag stod tillsammans med Nora, mitt på dansgolvet, och dansade loss. Jag kände hur svetten började formas i min panna och jag gjorde en snabb bedömning om att jag behövde en ny drink så jag drog med mig Nora till baren som fanns på festen.
”Oh my god, I could barely breath among all those people!” utbrast Nora och jag vinkade skrattandes till mig bartendern. Jag kanske var lite småfull.
”What can I givet hese two beautiful ladies?” frågade han och jag skrattade mer. Oh ja, definitivt full.
”Anything, your choice!” ropade Nora och gungade med till musiken.
”Can you be still for five minutes maybe. I get tired just by watching you” klagade jag och hon log.
”It’s a party, you’re not suppose to be still” hon blinkade med ögat mot mig och tog emot våra drinkar.
”Cheers to the last hour of 2009!” sa hon och vi lät våra glas träffa varandra och utforma ett klirrande ljud.
”Can’t wait for it to be over” avslutade jag och svepte min drink innan jag, efter att ställt ner glaset, än en gång trängde mig in ibland allt folk på dansgolvet. Med Nora hack i häl.
Ten, nine, eight, seven.
Jag och Nora stod ute på balkongen och räknade ner sekunderna innan klockan skulle slå tolv, fyrverkerierna skulle skutas upp och 2010 skulle börja.
Six, five, four, three.
Jag kramade om Noras hand och hon log glatt mot mig.
”Two, one. HAPPY NEW YEAR!” Vi, inklusive alla andra som vart på festen, jublade och skålade våra champagneglas. Jag hade lovat mig själv att det skulle vara det sista jag drack eftersom jag faktiskt inte var 18 än och jag ville inte begå några misstag ikväll.
”Happy new year hotstuff” hörde jag någon viska i mitt öra och jag vände mig snabbt om. Killen som stod bakom mig gav mig ett äckligt leende och jag vände mig om igen och gick därifrån. Därvar det tur att jag inte var full. Jag gick för att leta upp Nora men fick påvägen inte, en intetvå utan tre drinkar spillda på mig. När jag tillslut lyckades hitta Nora så fann vi en klänning och jag fick byta om. Fortfarande stinkandes utav alkohol…
”Sky, Sky, they have sparklers over here let’s try them!” Nina såg så uppspelt ut att jag inte kunde hjälpa att skratta åt henne. Hon var som en femåring. Jag ville i alla fall pröva.
”Yes. Wait up!” ropade jag tillbaka och sprang efter henne. Eller sprang så gott jag kunde i mina hög klackade pumps. Jag kom fatt henne vid bordet där tomteblossen låg och jag tog leendes upp en. En tjej sträckte fram en tändare mot mig och jag tände exalterat blosset. Snart sprätte det gnistor om pinnen och jag viftade glatt på det. Jag var väldigt lättroad, ja!
”That was so much fun. Not even kidding. Best party ever” sa jag lyckligt när jag och Nora, barfota, promenerade igenom London påväg hem till hennes hus.
”I know. Adam has the best new years parties” svarade hon och svingade armen hon höll skorna i.
”Did you know that wherever you are, the moon is never bigger than your thumb?” frågade Nora mig och jag knuffade till henne.
”One; don’t come and flirt with me. Two; you took that from ’Dear John’ loser” hon suckade och knuffade tillbaka.
”I was just trying to be creative. I didn’t think you knew it was from ’Dear John’. Well well. Let’s get inside and sleep away tomorrow now shall we?” hon höll uppe dörren och lät mig hoppa in i värmen.
”God, the worst thing about London is that it’s way colder than New York” klagade jag och hon nickade.
”I bet it is. It’s freezing. Tho it is three in the morning” sa hon och pekade på den stora klockan som hängde på väggen bakom mig.
”Thought she was more actually. But now, I wanna sleep!”
”Wake up you hot dog!” ropade Nora och jag satte mig yrvaket upp.
”Shit! Nora you scared the shit out of me! Shit!” sa jag skrämt och höll min hand över mitt hjärta.
”You just said ’shit’ like three times in that sentence” skrattade hon och jag log ondskefullt mot henne.
”Well you scared me.” Innan hon hann göra sig beredd på vad som komma skulle, så drämde jag till henne på axeln med min kudde. Hon stannade upp i skrattet och kollade förvånat på mig som satt och flinade retsamt.
”You little hotdog!” ropade hon och slog mig med sin kudde, kuddkrig!
Vi jagade varandra runt så i hennes rum tills vi hörde en knackning på dörren.
”Come in” ropade Nora och in klev en ung, gravid, kvinna. Noras mamma.
”Oh hello, you must be Sky. Nice to meet you” hälsade hon och jag log mot henne.
”So we’re doing a shoot downstairs just so you know not to pull the blinds up” sa hon och Nora nickade.
”Got it!” svarade hon och hennes mamma började lämna rummet.
”Bye, there’s breakfast ready if you want some” sa hon och stängde dörren efter sig.
”Well, that’s my mum” sa Nora och jag skrattade lite.
”Kinda figured. So, a shoot…?” sa jag frågandes och Nora började förklara.
”Well my dad’s a hobby photographer, a very dedicated one I must say, and he likes to take pictures of mum when she’s pregnant because he thinks she has some kind of glow or whatever he says. But often he ends up taking pictures of both my mum and baby sister.” Jag nickade.
”Not of you?” frågade jag och hon nickade skrattandes.
”No, I’m not a very photogenic person neither is my baby brother” sa hon och jag log mot henne.
”You probably just can’t be still infront of the camera” retades jag och flinade mot henne.
”Don’t be such a hotdog” sa hon och jag reagerade än en gång på den udda förolämpningen.
”Like hotdog, really? Why?” frågade jag och hon ryckte på axlarna.
”I don’t know, I have no imagination and hotdogs are all hotdoggy, like you.”
”Thank you” sa jag och började byta om ut ifrån min pyjamas in till vanliga kläder.
”You’re so very welcome” sa hon och gjorde detsamma.
”Here babe, I wanna try that photogenic thingy. Take a pic for twitter.” sa jag och gick in på min nyskapade twitter för Sky. Jag hade redan lyckats få flera hundra följare och jag vet inte hur.
”I’m gonna look awful but sure. Let’s."
Sådär ja, kapitel 6 och nu vart det plötsligt 2010. Somsagt, vi ska försöka skynda på novellen lite men vi vet inte än vilket kapitel killarna kommer in i eftersom ni kan ju räkna ut när X-factor började och ja, där vi är nu. Men det ska väl inte vara för långt kvar tror vi inte ;)
/Embla, Izabella & Olivia.xx
Should've Taken The Chance. Kapitel 5.
”Glad you like it” sa han och log stolt.
”Wow, that looks really good on you actually” berömde han och jag log stort.
”I love it already!”
Det knackade på min dörr och jag hoppade ur sängen och fram till dörren. Jag öppnade den och utanför stod Simon med ett liten paket i handen och jag kollade förvånat på honom.
”Hello” hälsade jag och släppte in honom. Han klev innanför dörren och sträckte fram paketet till mig.
”Merry christmas” jag tog emot det och skakade på huvudet.
”Why would you buy me a gift, I haven’t bought you one AND you’re already insisting on paying for my apartment. It’s too much” han log mot mig och hängde av sig kappan.
”No it’s not I’m doing it because I want to, plus it’s christmas so I felt like I had to buy you something” sa han och vi slog oss ner i soffan.
”Well, then I’m going to buy you a gift later” jag började ta av presentpappret och fann en ask. En Tiffany & Co. ask, det var inte den vanliga blåa utan en mer ovanlig rosa. Jag kunde i vilket fall inte tro mina ögon.
”No you didn’t” sa jag och kollade chockat upp på Simon.
”Open it” manade han och det gjorde jag. Jag höll på att dö efter att synat innehållet, det var ett berlockarmband. Det satt redan två berlocker på den med Tiffany & Co. loggan på, men sedan låg det bredvid en liten berlock i form utav en sko med Union Jack på den.
”Wow! This is amazing!” sa ja lyckligt och gav honom en kram.
”Thank you, thank you, thank you” upprepade jag medans han knäppte på berlocken på armbandet och armbandet runt min högra handled.
”It’s just a little something to welcome you to the Uk and all” sa han och jag log mot honom igen.
”Well I love it!”
”Bye” jag stängde igen dörren efter Simon och kollade glatt på min handled, klart bästa julklappen någonsin! Jag kunde inte fatta att allt detta hände mig, att jag hade fått möjligheten att starta om på nytt. Nytt land, ny stad, nytt jag. Allt var nytt och jag kom på mig själv med att älska det – mycket! Jag kunde inte heller vänta tills jag fick börja på jobbet Simon diskuterat med mig om, som jag uppenbarligen fått, men han hade talat om för mig att det inte började förens i april. Allt tänkande pågick medans jag bytte om samt drog på mig ytterkläderna, och jag drogs inte tillbaka till verkligheten förens min hand låg på handtaget. Nu ville jag ha Starbucks. Pronto!
”A chai tea latte for Ms. Sky Oliver is ready” jag gick mot disken och tog emot min drink innan jag lämnade Starbucks. Kylan slog emot mig och jag tog en värmande klunk ifrån min chai latte. Jag började gå och precis när jag rundade hörnet gick jag in i någon. Jag lyckade återfå min balans innan jag föll till marken men mitt te gick inte att rädda, det hälldes över mig. Jag svor åt den olidliga hättan och började desperat försöka torka bort lite av det, lönlöst.
”Oh shit, I’m so sorry. It wasn’t on purpose, are you okay?” jag kollade upp på den hysteriska kvinnan tjejen och log försäkrande.
”I know it wasn’t it was my fault too but it’s just god damn HOT!” jag skrattade lite åt mig själv och hon flinade.
”Well, I need to get home and change before I get seriously burned” sa jag och hon nickade.
”That’s probably for the best. I’m Nora by the way” hon presenterade sig.
”I’m Sky. Hey are you on your way to something special?” frågade jag och hon skakade på huvudet.
”I know we just met but you seem cool, wanna do something?” frågade jag och hon nickade denna gång.
”Sure, how about we get you home to change and then we can come up with something to do” föreslog hon och log mot mig.
”Sounds like a plan!”
”Sky where’s the bathroom?” ropade Nora och jag stack ut huvudet ifrån mitt rum där jag stod och bytte om.
”To the right by the kitchen” ropade jag tillbaka och hörde hur toalett dörren öppnades, stängdes och låstes. Jag bytte om snabbt och gick ut och satte mig i soffan för att invänta Nora så att vi kunde hitta på något att göra. Några minuter senare kom hon ut och slängde sig i soffan.
”Can I ask you something?” jag vände mig mot henne och nickade tvekande. Vad skulle hon fråga?
”Where’s your parents? Just out of town or…” frågade hon och väntade på mig att fylla i resten.
”I live by myself, my father still back in america and my mum is… you know. Not here.” jag svarade henne med en liten rädsla över att hon skulle börja fråga en massa om mina föräldrar, speciellt om min far.
”How old are you? I can’t make up my mind” sa hon och jag skrattade.
”I’m 16, turning 17 next month” sa jag och hon log stort.
”I’m 16 too, though my birthday is in May” sa hon och jag lutade mig bak i soffan.
”Is it nice living alone?” hennes fråga fick mig att tänka efter, nå – var det skönt?
”It is, you feel so grown up and so free. Though I have a family friend helping me out so I’m not like totally alone” sa jag och hon la sin hand på min axel.
”Well now you have me and I’m gonna act like a five year old and say ; ’we’re gonna be best friends now’ okay?” jag skrattade och nickade.
”Of course we’re best friends” helt plötsligt kramade hon om mig och ryckte på axlarna.
”Best friends hug! All the time!” jag flinade åt min nyfunna bästa vän och kramade tillbaka. Jag kunde nog vänja mig vid hennes sällskap, lätt!
Get your skinny little ass over here. We need to get ready. Party of the year waiting!!! /bff.
Jag skrattade åt Noras sms men började ändå packa ner vad jag kunde tänkas behöva för den, tydligen as grymma, nyårsfesten som Noras kompis skulle hålla.
Klänning, klackar, smink, väska, plattång. Klart! Nu gällde det bara att hitta en taxi och ta mig till Nora. Tio minuter senare skulle jag vara där och göra mig redo.
And then -Party Time.
Yes! Som ni nog märkte så har Nora, eftersom det inte blev till i den förra novellen, fått en roll i denna. Rollen hon har här kommer vara betydligt mer värdefull än den förra någonsin var planerad att vara så ja! ;). Tell us what you thought!
Personen som skrev det här, hemliig än sålänge, blev dock själv inte särskilt nöjd med slutet eftersom det hoppade ifrån Julafton till Nyårsafton men det måste snabbas på bara liiite ;).
Förlåt...
xxOlivia.
Should've Taken The Chance. Kapitel 4.
Mina låtar var det viktigaste och mest personliga jag hade. Men trots min passion för låtskrivande och musik så hade inte en karriär inom musikbranschen någonsin ens varit en tanke hos mig, det kändes inte rätt. Inte som om det var det jag skulle syssla med resten utav mitt liv, musiken var bara en hobby – jag hade andra drömmar!
Shoes. Dresses. Skirts. Tank tops. T-shirts. Underwear. Bathing suits. Towels. Hygiene/bathroom. Technical stuff. Make up. Hair thing. Books. Kitchen. Memories.
Flyttkartongerna stod märkta på en rad i hallen och jag kollade på hur flyttgubbarna bar iväg med dem ner till ”lastbilen”. Det var den 20 december och jag skulle äntligen flytta, jag skulle äntligen få komma här ifrån – på riktigt. Mina kartonger skulle bli skickade till flygplatsen nu, flygas till London och sedan transporteras till min nya lägenhet där Simon tydligen skulle ha ett gäng flyttgubbar redo att bära in allt. Allt medans jag själv satt på ett plan i typ tio timmar. Det var något jag absolut INTE såg fram emot med flytten, resan. Bara tanken på att sitta sex timmar på ett plan fick mig att gnälla men sedan skulle det ju vara värt det i slutändan. Jag hoppades verkligen det i alla fall.
”Miss, these are the last few boxes and then we’ll be heading to the airport” Jacob, mannen från flyttfirman som hade hand om allt, log vänligt mot mig och jag nickade.
”Sounds great. Thanks for all the help” jag log mot honom och han bar upp den sista kartongen.
”Just doing my job!” han lämnade lägenheten med det hindrade mig inte från att svara.
”It’s well appreciated!” orden ekade i trapphuset och jag stängde igen dörren. Nu var det bara jag och mina tre resväskor med kläder samt mitt handbagage som skulle iväg sen var jag borta, förhoppningsvis för all framtid. Mitt plan skulle inte lyfta förens om ungefär 3 timmar och min skjuts kom inte förens om en halvtimma så jag skulle precis ha tid att byta om till mina resekläder, tvätta bort sminket, dubbelkolla så allt var med och sedan så diskret som möjligt försöka ta mig härifrån. Nu kör vi!
”Hope you’ll have a great flight” flygvärdinnan vid gaten hälsade på mig med sitt fastklistrade och framtvingade leende och jag nickade bara kort mot henne innan jag fick tillbaka min biljett och tog med mig mitt handbagage in till planet. Jag hittade min plats snabbt, första klass, och slog mig ner. Jag hade lyckats boka båda sätena så jag kunde ta all plats jag ville, det var något jag var bra på – ta plats alltså. När jag satt mig tillrätta i de, chockerande sköna och mysiga, sätet började jag reflektera över hur lätt jag faktiskt hade lyckats ta mig osedd till flygplatsen. Jag tror åtminstonde att jag var osedd. Jag lutade mig tillbaka och stoppade in hörlurarna i öronen. Just nu spelades Let it be utav The Beatles och jag log. Min favorit. Snart lyfte planet och jag var iväg, om tio timmar skulle jag befinna mig i London och inleda mitt nya liv. Exalterad var bara början på hur jag kände mig just då!
”Where are you going?” frågade taxichauffören med sin starka brittiska dialekt och jag sträckte fram lappen med adressen på som svar. Han nickade och log mot mig i backspegeln.
”First time in London?” frågade han och jag skakade på huvudet.
”No I’ve been here before but this time it’s a permanent move.” svarade jag och han nickade gillandes på huvudet.
”Well, you’ll like London. It’s made for young people with dreams.” sa han och jag log mot honom.
”I already like it better than America” där slutade samtalet och jag började stirra ut igenom fönstret på de välkända men o så främmande sakerna. Det var ju ett par år sedan jag var i London så minnet utav staden var vagt men när jag såg alla saker och platser igen så kom allt tillbaka igen. Jag visste att det här var rätt ställe för mig, jag var hemma!
”Miss we’re here” taxichaufförens ord väckte mig ur mina tankar.
”Already? Wow it’s really cental then!” sa jag och han klev skrattandes ur bilen. Han öppnade bildörren åt mig och gick sedan vidare för att öppna bagage luckan så att han kunde ta ut mina väskor. Jag kände efter i mina fickor efter pengar till honom men gav mig sedan en mental smäll för att jag bara hade dollar och glömt att växla.
”I’m sorry sir but I only have Dollars, is that okay?” frågade jag försiktigt och han log vänligt.
”Not really but it’s okay because you were really nice” sa han och jag skrattade och sträckte fram sedlarna mot honom.
”Thank you” sa han och tog emot pengarna.
”Pleasure!” han hoppade in i bilen igen och körde iväg. Jag vände mig om emot huset och log stort mot mannen som kom gående ut igenom dörren. Simon.
”Well hello there Skylar” hälsade han och drog in mig i en lätt kram när han kommit fram till mig.
”Hi Simon. Wow! This place is amazing!!” sa jag och tittade mig omkring. Ja, centralt var det verkligen!
”Yeah it’s not to bad is it.” sa han skämtsamt. ”Are you tired after your long trip?” fortsatte han och jag skakade på huvudet med ett leende.
”I’m way to excited to be tired right now!” svarade jag och började bära in en utav mina väskor medans Simon så snällt tog två.
”I didn’t think it was possible but it’s actually even more amazing inside” Simon log glatt mot mig när jag sa det och ställde ner väskorna han burit bredvid den andra.
”I knew you’d like it. The boxes that were marked kitchen, bathroom and so on are in those rooms and the others are just in the bedroom. Right, they out your bed up too” jag klappade mina händer lyckligt och gjorde några glädjeskutt in till rummet som Simon pekat ut som ’the master bedroom’.
”Wow! It’s gorgeous” komplimenterade jag och kollade mig runt i rummet. Det gick i en vit, beige och ljusrosa ton och jag föll direkt. Det var perfekt för mig, det bara skrek Skylar!
”I thought you might like it, it’s neutral colors so it wouldn’t be to much or so” han svamlade lite och jag skrattade åt honom.
”I love it” försäkrade jag honom och slängde mig ner i sängen och släppte ut en lycklig suck.
”We should get going to fix things with your new identity. The sooner the better ey?” jag nickade åt honom och klev fram till min resväska och satte mig framför den innan jag vände mig mot honom och pekade på dörren. Han lämnade rummet så att jag skulle kunna byta om.
”I’m done” jag hade bytt om till ett par jeans och en snygg tröja så att jag skulle se lite fräschare ut och att det inte skulle synas att jag precis kommit ifrån en sex timmar lång flygresa.
”Great, let’s go then” vi lämnade lägenheten och tog oss osedda ifrån den till stället vi skulle fixa allt på. Jag visste ärligt inte vart vi befann oss, jag var helt vilsen och lät Simon leda vägen och sköta allt pratande tills vi blev satta i ett rum framför en man med en massa papper.
”Good day” hälsade han och tog oss i hand. Mr. Clark, läste jag på hans namnskylt.
”So you would like to change your identity. Mr. Cowell here has told me why and we’d love to help you out. Just fill out this paper with the information you wish to change to” jag fattade ingenting.
”What?” han la pappret framför mig.
”Name, birthday and such things. Then you have to come back and make an ID and a passport after you’ve changed your apperance.” förklarade han och jag började fylla i pappret. Efter några minuter var jag klar och lämnade åter pappret till Mr. Clark som stämplade det och gav det till Simon.
”Good bye Sky” sa han och skakade hand med oss igen och vi lämnade byggnaden.
”That was very quick” sa jag och Simon höll med ifrån hans plats bakom ratten.
”It was. So Sky Oliver, ey?” han lyfte på ett ögonbryn och jag skrattade.
”I have to bad imagination and it’s easy to remember for both you and me.” han nickade och svängde in framför ännu ett nytt hus.
”Makeover time?” undrade jag och han log mot mig.
”Makeover time” bekräftade han och klev ur bilen. Jag följde hans exempel och klev ur bilen. Jag gick efter honom in i salongen och framgåendes till oss kom genast en glad man.
”Simon nice to see you again and you have to be Skylar” hälsade han och Simon skakade på huvudet och blinkade mot mig.
”Not anymore Marty. This is Sky, Sky this is Marty. Londons best hairdresser” presenterade han oss och jag tog emot en kram ifrån Marty som sedan struttade iväg till en utav de många frisör stolarna och signalerade för mig att sitta ner.
”I have a vision” utbrast han och sprang iväg för att förbereda innan han, enligt honom, skulle utföra magi. Jag kollade skrämt på Simon som log försäkrande mot mig.
”Trust him. He might seem like a lunatic but the knows hair” sa han och jag skrattade åt hur fel det lät.
”So you ready?” Marty var tillbaka och jag nickade. Det var bara att köra igång antog jag.
”Amazing” var allt jag hade att säga när Marty lät mig titta mig själv i spegeln. Han hade satt upp mitt, nu röda, hår i en tofs och jag älskade det. Färgen var speciell men den var så… jag! Jag bara älskade det. Speachless.
”Glad you like it” sa han och log stolt.
”I love it, thank you soooo much!!” jag kramade om honom innan jag gick ut till Simon som satt i det andra rummet och väntade på att få se resultatet.
”Wow, that looks really good on you actually” berömde han och jag log stort.
”I love it already!”
Kapitel 4. Nu har Skylar blivit Sky, hon har blivit röd hårig och hon har officiellt flyttat till London. För att vara ett relativt kort kapitel så hände det rätt mycket :). Vad tycks?
/Embla, Izabella & Olivia.xx
Länkbyte med fina Felicia :)
Should've Taken The Chance. Kapitel 3.
När mailet väl var skickat så började jag fundera på om det var en bra idé att göra så. Kanske skulle han bara tycka att jag var galen som bad honom om något sådant. Jag skakade av mig alla dåliga tankar och den dåliga magkänslan och tänkte positivt; detta kan vara min biljett härifrån. Just då pep min dator till och indikerade att jag fått ett nytt mail. Ifrån Simon Cowell!
Hello, Skylar!
I do remember you in fact, how can I forget the day when Daisy came to me –happy as ever- and brought you with her. How can I forget the look on your face on the funeral or any other time I bumped into you while you were visiting your grandparents and your mother’s grave. I also remember the anger I felt towards your father when I found out that he wouldn’t take you back to England since he had too much business to do in America.
I knew your mum dearly and she was really like a little sister to me and I probably can’t describe to you how much she meant to me, how much her happiness meant to me! So with that said you maybe figured this out but I’d be happy to help you because I can see from your words that you’re not happy with your life at the moment. And I’d do anything to see you happy because well, that’d make Daisy happy.
How about we find a way to move you over here and then I’ll help you settle in and so. I know for sure that I can fix you a nice flat over here. I can start to look at some right now if you want to?
/Simon Cowell.
Jag kom på mig själv med att le som ett fån mot dataskärmen men jag kunde inte hjälpa det. Jag skulle få komma här ifrån, jag skulle få en chans att börja om på nytt. Att kunna försöka följa min dröm! Jag svarade snabbt att jag var tacksam och att han gärna fick börja kolla på lägenhet och att detta hjälpte jätte mycket sen lite annat också.
”Skylar!” jag satt och läste i en inredningskatalog när min far slog upp min dörr. Fullt påklädd med kappa och handskar på. ”I’m leaving for LA today an I’m not coming home until the 27th of december. Hope you’re fine being alone during christmas ’cause you will be.” Med dem orden lämnade han mitt rum och jag hörde hans tunga steg vandra ut till hallen för att sedan smälla igen dörren efter sig. Jag kände mig både lättad och ledsen över att behöva sitta själv över julhelgen. Ledsen därför att jag menar; vem vill spendera julhelgen ensam? Men lättad eftersom jag då hade tid att planera hur och när flytten skulle kunna gå av stapeln. Jag satte mig ner vid datorn och öppnade ett tomt Word dokument och började skriva ner vad som skulle behöva göras innan jag kunde flytta; pass, flyttkartonger, packa, boka flygbiljett, kolla allt med Simon och tillsist lyckas lura min far så att han inte skulle kunna lista ut vart jag åkte.
”Skylar! Skylar! Over here Skylar!” paparazzins frågor haglade över mig och jag höll ett fast tag i John, min livvakts, arm för att inte tappa bort honom bland allt folk. Det kanske var min far som ägde företaget men var man en utav världens rikaste tonåringar så var man! ”Miss get in the car, quickly” John nästan knuffade in mig i bilen och stängde hårt och snabbt igen bil dörren efter mig. Jag förstod fortfarande inte varför det blev sådant kaos varje gång jag bara lämnade dörren för att, t.ex. som nu, fixa mitt pass. Jag började undra hur jag skulle kunna komma iväg utan att bli sedd utav median eller bara mänskligheten i sig. Det var dock ett senare problem, men där det finns ett problem finns det en lösning – right?
Min ringsignal hördes väl ut i hela lägenheten och jag sprang ifrån köket intill mitt rum där, den låg på laddning, för att svara.
”Skylar Bentley” inövat!
”Skylar, it’s Simon Cowell!” mitt hjärta stannade. Holy Sh*t!
”Simon, oh hello!” jag var tvungen att sätta mig på sängen för att inte ramla ihop.
”I thought this might be easier than e-mailing don’t you?” jag nickade men kom på att han inte kunde se det.
”I suppose yeah!”
”When do you wanna do it? I heard your dad is out of town for the holiday”
”Yeah, I thought about that to. Maybe to do it now but then again it’s christmas and yeah”
”You mean that I maybe couldn’t help you because of christmas?”
”Yeah…”
”Well I don’t mind. I don’t really have any special plans for the holidays at all.”
”Really?”
”Really!”
”So how do you wanna do this?”
”Soon”
”Yeah! I found a flat!”
”You did?”
”Yes, it’s in central London and I might have a job for you if you want it!”
”Seriously? A job, what?”
”Do you know X-factor?”
”Yeah, I’ve heard of it why?”
”There’s a show called Xtra factor that does backstage material and such things and you can maybe be an interviewer there.”
”Seriously??!” han gav mig typ ett fripass till min dröm, vad skulle jag säga?
”Yes, would you like that?” driver han med mig?
”YES! YES! Of course!!”
”Okay I’ll look into it. I have to go now tho, I need to sleep. Time difference you know.” Den hade jag inte ens tänkt på.
”Right, talk to you later. Bye!”
”Bye!”
Efter samtalet så lagade jag en snabb middag som jag snabbt åt upp och satte mig sedan vid pianot som stod i vardagsrummet. Jag lät mina fingrar dansa över tangenterna medans jag sjöng. Låten jag sjöng hade jag skrivit några veckor tidigare, eller börjat skriva, och jag tänkte avsluta nu. Sagt och gjort; jag skrev klart låten på under en timme och spelade den några gånger för att känna efter om den vart bra. Den vart perfekt!! Synd bara att ingen någonsin kommer att få höra den, jag menar det fanns ingenting som skulle kunna få mig att spela upp den för någon. Det skulle jag aldrig våga, skulle aldrig våga att någon bedömde något så personligt som mina låtar. Låtarna i vilka jag uttryckte mina känslor, tankar och helt enkelt lämnade ut mitt liv. Mina låtar var det viktigaste och mest personliga jag hade. Men trots min passion för låtskrivande och musik så hade inte en karriär inom musikbranschen någonsin ens varit en tanke hos mig, det kändes inte rätt. Inte som om det var det jag skulle syssla med resten utav mitt liv, musiken var bara en hobby – jag hade andra drömmar!
Kapitel 3, glöm inte att tala om vad ni tycker än sålänge :)
/Embla, Izabella & Olivia.xx
Should've Taken The Chance. Kapitel 2.
”Well I’m not going to be the new owner of BM. I thought I told you that?” frågade jag och han fick genast en mycket ilsken och mörk blick. ”And I thought we talked about this. It’s not a choice of yours, you we’re simply born to follow this path and so you will!” jag himlade med ögonen och kollade på Mr.Jensen som såg minst sagt lite rädd ut för min far, snacka om att skrämma upp sina anställda. ”I don’t care! I believe that my mother would tell me to follow my dreams. Wouldn’t she?” jag kände som att jag hade ett övertag över min far nu men han slog snabbt tillbaka; ”Well how would you know since you didn’t even know your mother?” han kollade överlägset på mig och jag bara stormade upp till mitt rum. Han sa inte precis det där!!
”Leave me alone! I’m not gonna change my mind just because you keep bugging me about it!” det faktum att min far fortfarande tjatade på mig sisådär tre veckor efter jag talat om för honom att jag praktiskt taget vägrade att gå i hans fotspår, fick mig att om möjligt bli ännu mer emot idén. ”What choices do you have? Huh? You can’t become anything else! You’re a Bentley, this is why you’re alive!” jag lät inte längre hans ord komma åt mig utan jag bara skakade av mig dem, ”How would you know? You know nothing about me! And maybe I didn’t ever wanna be a Bentley, perhaps I just wanna me a Oliver like mother?” kontrade jag och han fnös. ”Well you’re not an Oliver and honestly, that is something you should be forever greatful for” det irriterande flinet han hade klistrat i sitt ansikte fick mig att vilja slå till honom, men så modig var jag inte – eller dum för den delen heller. ”So what you’re saying is that I should be proud to be a Bentley?” han sträckte på sig och log sitt stoltaste leende. ”Of course you should. It’s an honor.” jag vände mig om för att gå in till mitt rum men stannade i mina steg och vände mig om med hård blick; ”It’s a disgrace!”
’’When love takes over, yeah-e-yeah, you know you can’t deny!’’ musiken dånade ut ur mina högtalare och jag dansade runt i rummet, endast iklädd ett par hotpants och ett linne samt en bh. Jag hoppade runt och sjöng med i den välspelade låten, Kellys röst fyllde mina öron och jag bara njöt utav den underbara rösten hon faktiskt hade. Frihet, var den enda tanken som fanns i mitt huvud i just den minuten och för första gången på länge kände jag mig faktiskt på riktigt, fri! Egentligen visste jag inte varför, ingenting hade ju förändrats bortsett från att jag nu hade musik på högsta volym. Annars inget. Far var fortfarande sur på mig och skämdes tydligen över mig och jag var bara förbannad på honom. Det var skönt att inte behöva se honom så ofta med tanke på att han var på kontoret eller på något viktigt event eller sådant medans jag satt hemma och smed på min mästerplan. Min mästerplan som borde vara dags att inleda såhär i slutet utav november. Jag sänkte volymen en aning och klickade mig in på min mail där jag snabbt skannade igenom min fulla inkorg för att sedan klicka på Nytt. Jag skrev in hans mailadress och började sedan sakta men säkert fylla det tomma mailet med ord, snabbt gick det. Jag läste igenom allting och rättade några stav- samt grammatikfel för att sedan skicka iväg det.
Hello, Mr.Cowell.
My name is Skylar Bentley, I don’t know if you remember me from the few times we’ve met but I’m Daisy Olivers daughter. Well to be honest with you I’m not quite sure of what I want to write or what I should write to have this coming out properly. It’s just that I want to move, to London, and a little voice in my head (cliché?) told me to contact you because I do believe you once said I should if I ever needed any help. So yeah I guess I’m asking you for help to move to London and another thing; which I will come too soon. Well a big problem is that I’m not eighteen yet, not even seventeen but I’m pretty sure I’m capable of living on my own since that’s what I’ve been doing for practically all my life now. Well to return to the subject; all I suppose I need help with is the actual move + finding somewhere to live and maybe just have an adult there whom I can talk to if I ever might need something.
Then the other thing I need help with which I mentioned is my identity. I need to change it with the move because I’m really running away from my father and my life. I obviously need to change my appearance up a bit but that’s not really too hard. So I don’t really know how to do it and so it would be much appreciated if you’d like to help me out with these things.
I know it’s a lot to just ask you who I barely know but who I can’t other than trust since you knew my mum and she obviously trusted you so you have to be a good man. Which you seem to be from what I heard on TV. Really, I just want you to respond. You don’t have to give me a yes or no straight away but maybe just send me an e-mail back and we can maybe discuss it. I know this is probably out of the blue to get this e-mail but I don’t really have anyone to turn to and you just plopped into my mind. If that’s not sounding too weird… well. This is getting weirder and weirder so I’m gonna end the e-mail here. Happy if you respond.
Sincerely, Skylar Bentley.
När mailet väl var skickat så började jag fundera på om det var en bra idé att göra så. Kanske skulle han bara tycka att jag var galen som bad honom om något sådant. Jag skakade av mig alla dåliga tankar och den dåliga magkänslan och tänkte positivt; detta kan vara min biljett härifrån. Just då pep min dator till och indikerade att jag fått ett nytt mail. Ifrån Simon Cowell!
Kapitel 2 utav Should've taken the chance. Säg gärna vad ni tycker sålångt :).
Should've Taken The Chance. Kapitel 1.
Författarens perspektiv;
”Skylar will you come in here for a minute?” hennes fars röst hördes tydligt ändå att den kom ifrån hans kontor på andra sidan korridoren ifrån Skylars sovrum där hon satt och skrev på sin engelska uppsats. Hon sparade dokumentet och stängde igen locket på datorn innan hon gick mot sin fars kontor där han som vanligt satt bakom sin datorskärm och jobbade.
”Can you come and look at these numbers. I wanna know what you think about them.” hon kollade ner på skärmen och försökte komma på något bra att säga. Hon bestämde sig för att vara helt ärlig.
”All I see is different numbers.” sa hon sanningsenligt och hennes far suckade.
”Really? Skylar I need you to learn these things, it’s not gonna be long until the company will be yours and the first thing you wanna do is definitely not driving it down to the bottom!” sa han och kollade allvarligt på henne, hon backade ett halvt steg och svalde klumpen som bildats i hennes hals.
”Well about that, I’ve been meaning to talk to you about something.” sa hon och han kollade skeptiskt på henne. ”Go on.” manade han och hon drog in ett djupt andetag i hopp om att lugna ner sig lite. ”Idontwanttoinheritthecompany” sa hon snabbt och han kollade förvirrat på henne.
”Slower, go on. Tell me!” hon kollade ängsligt på väggen bakom hans huvud och samlade mod till sig för att sedan låta orden än en gång lämna hennes läppar. Denna gång långsammare,
”I don’t wanna inherit the company.” Där! Hon sa det. För en stund så var det tyst innan hennes far började skratta lite tyst.
”For a minute there I thought you were being serious.” sa han och skrattade lite till innan han avbröts utav sin dotters chockerande ord.
”I were serious. I AM serious, I don’t wanna inherit the company!” hennes röst höjdes och hon blev själv förvånad över hennes plötsliga mod.
”Excuse me?!” hennes far var arg. Eller arg räckte inte till, han var rasande!
”What is it you’re telling me? That you wanna throw away everything our family have been working on. Spending our entire lives building up and you just wanna throw that all away?” han stod nu och skrek på henne, något som fick Skylar att känna sig liten och rädd igen. Hon fick inte fram några ord så nickade bara lite smått som svar.
”I can’t belive you would be that selfish!!” skrek han och drämde handen mot sitt skrivbord och fick Skylar att hoppa till utav rädsla.
”What would you do? Huh? Do you really believe that you’re smart, beautiful or talented enough to do anything else? Well you’re not!!” hon öppnade munnen för att säga något men han hann avbryta henne innan orden fick lämna hennes mun.
”Get out!” han pekade på dörren och hon skyndade sig ut därifrån och in på hennes rum där hon slängde sig på sängen och lät tårarna falla.
Skylar;
Regnet smattrade hårt emot fönsterrutan och jag drog med fingret längs en utav dropparna som nu sakta gled ner för rutan. Regn brukade alltid göra mig lugn men inte idag, nej, idag behövdes det ett mirakel för att jag skulle bli lugn igen. Inte trodde jag att jag skulle sitta här ensam i en stor lägenhet på Manhattan och gråta i takt med regnet. Men det var skönt. Att kunna rensa tankarna och bara, andas – känna sig fri ifrån alla problem. Sedan min fars utbrott två dagar tidigare så är det här jag har spenderat mina dagar, kvällar och nätter. Knappt har jag lämnat mitt trygga rum om så inte för att äta, men bara så länge min far inte var hemma så vågade jag mig fram.
Jag kunde märka att hösten kommit till New York så som det hade börjat regna här flera dagar i rad, bara helt plötsligt, lite spontant sådär. Men jag klagade inte, nej jag njöt! Regnet kanske kunde lugna ner mig trotsallt! Just som jag tänkte det så hörde jag dörren ryckas upp där nere och jag hoppade till, han var hemma! ”SKYLAR!!” hans röst lät inte arg men det hindrade inte mig från att bli rädd för vad som komma skulle men jag lämnade ändå sakta mitt trygga rum och gick in till vardagsrummet där han stod tillsammans med en medelålders man.
”Skylar this is Mr.Jensen, Mr.Jensen this is my daughter Skylar.” presenterade han oss och jag skakade, den fortfarande relativt okända, mannens framsträckta hand.
”Hello, nice to meet you” –bara en artighetsgest. Som svar fick jag en liten nick och jag vände min blick mot min far.
”What’s all this about?” frågade jag och försökte att inte låta uttråkad, vilket jag var.
”Well, Mr.Jensen is here to teach you everything you have to know about Bentley Motors now that you soon will be the new owner of it!” sa han och log strikt mot mig. Som i ett försök att tala om för mig att det inte var någon diskussion och att jag bara skulle göra som han sa åt mig. Fan heller!
”Well I’m not going to be the new owner of BM. I thought I told you that?” frågade jag och han fick genast en mycket ilsken och mörk blick.
”And I thought we talked about this. It’s not a choice of yours, you we’re simply born to follow this path and so you will!” jag himlade med ögonen och kollade på Mr.Jensen som såg minst sagt lite rädd ut för min far, snacka om att skrämma upp sina anställda.
”I don’t care! I believe that my mother would tell me to follow my dreams. Wouldn’t she?” jag kände som att jag hade ett övertag över min far nu men han slog snabbt tillbaka;
”Well how would you know since you didn’t even know your mother?” han kollade överlägset på mig och jag bara stormade upp till mitt rum. Han sa inte precis det där!!
Se därja! Första kapitlet till Should've Taken The Chance! Vad har ni fått för intryck utav novellen hittills, den är skriven lite på ett annat sätt också om ni inte märkte det; så vad tycker ni om det? SAMT, det var författarens perspektiv först för er som inte läste det och sedan blev förvirrade ;).
Should've Taken The Chance. -Presentation!
TADAA!! NY DESIGN!
Tear us apart. EPILOG!
Not to spoil the ending for you but everything is going to be OK!
Lägenheten var finare än på bilderna och då såg den fantastisk ut på dem. Jag tog Zayns hand och fortsatte inåt i lägenheten.
-Wow! Viskade han och jag nickade.
-It’s probably the most beautiful flat I’ve ever seen! Viskade jag tillbaka och han stannade upp.
-And it’s ours!! Ropade han och bar upp mig. Jag skrek av skratt och gav honom en kyss.
-Hey, hey take it easy here! Min mammas kommentar fick mig att skratta igen. I dörren in till lägenheten stod hon och Trisha och log mot oss.
-Take a look around darlings, this is your future! Sa Trisha med ett leende och jag log stort tillbaka.
-Yeees! Pep jag lyckligt och gav Zayn en hård kram.
-I love you. Viskade han i mitt öra och jag log mot hans hals.
-I love you to!! Viskade jag tillbaka. Vi fortsatte att flytta in grejer i våran nya lägenhet och när vi var klara åt vi lunch och sedan åkte våra mammor iväg och vi hamnade i sovrummet.
-The bed is nice. Sa Zayn och hans kommentar fick mig att garva.
-Well, Imma be the judge of that! Jag slängde mig jämte honom och vi båda skrattade hysteriskt vi detta laget.
-Okay, it’s twelve and we’re in bed already! Sa jag när skrattet lugnat ner sig.
-We’re allowed to we’re old now! Klagade han och log fjantigt mot mig.
-You do know that Louis were the age you are now when we met right? Frågade jag och han ryckte till.
-That’s…true! Sa han förvånat.
-Then, we shouldn’t say we’re old. Atleast not infront of him but here it’s okay. Log jag och la mig ner mot Zayn.
-Let’s take a nap. Föreslog han och jag nickade.
-You get tired of moving things! Sedan somnade vi, mysigt, ihop kurade i varandras famnar.
Jag vaknade utav Zayn’s minst sagt extremt irriterande ringsignal. Jag gnydde till och slog till Zayn som svarade efter ett alldeles för långt tag.
-Zayn.
-Hi Zayn it’s Louis!
-Hi Lou. What’s up? Zayn vände sig mot mig, som nu låg och lyssnade, och log gulligt mot mig.
-Nothing much, just hanging out with El and we thought that we maybe could stop by yours?
-Yeah! Sure, when will you be here? We just woke up so… Jag hade klivit ur sängen nu och slängde upp håret i en slarvig bulle.
-Ehm, half an hour maybe. So get on some clothes bro! Love you! Jag skrattade med Zayn åt Louis kommentar och Zayn avslutade sedan samtalet med ett snabbt ”Love you” tillbaka.
-So we have half an hour to put away some of the boxes. Sa jag och slog ihop händerna.
-Oh, fun! Sa Zayn sarkastiskt men följde efter mig in till vardagsrummet. Vi började vika ihop flyttkartongerna, klart den roligaste delen eftersom vi fick hoppa på dem, och ställde dom mot varandra emot ena väggen och Zayn gick sedan för att hämta dammsugaren så att vi kunde städa upp allt skit som följt med i flytten. Jag hörde min avlägsna sms signal och jag försökte med allt jag hade att komma på vart jag lagt telefonen, dock behövde jag inte fundera länge eftersom Zayn kom ingåendes i vardagsrummet med den i ena handen och dammsugaren i andra. Jag tog emot telefonen med ett leende men det blev svagare för varje gång jag läste namnet som stod på skärmen. Scott, pappa. Jag tryckte upp smset och log åt bilden. Det var en gullig bild på mina farföräldrar, farmor som kysste farfar på tinningen. Jag hade inte träffat varken dem eller pappa på månader eftersom mitt och pappas förhållande inte var helt fixat och farmor och farfar bodde i Manchester. Pappa bodde väl där eller i sin bil, för allt jag visste så var han bara runt på alla restauranter som nu gick bättre än någonsin. Efter mycket velade om jag ville eller inte, så läste jag texten han skickat med bilden.
Heart. My babygirl. I know I haven’t been the best dad, heck I know I haven’t even been a goood dad. Atleast not in the end. I just want you to know that I sent the picture because this is how I always pictured your mum and I. I fell for her at the first sight you know. I still remember how her blonde hair laid perfect on her shoulder and her nice little Swedish touch to her English. I’ve been in love with your mother since then and I still am, I messed up –I know, and probably wonder why I would write you this. Well first of all I want you to make sure your mum is happy and that she meets the perfect guy for her and gets to live a perfectly happy life now that I’m not in a position to mess things up for her anymore. Then I want you to promise me to be happy yourself, to stick with Zayn because darling –he’s a great guy, even an amazing guy. I know he screwed up too and I’m just so happy you took him back because I know for a fact that you’re a hell of a lot happier when you are with him! So please do me a favour, say yes will you?
Smset slutade där och jag vände mig förvirrat om för att kunna fråga Zayn, men när jag vände mig om fick jag mitt livs chock. Där satt Zayn, på ett knä med en öppen sammets ask i handen. I asken satt en glittrande, vacker, ring och jag stirrade tårögt på honom. Så det var det han menade med; say yes will you.
-Babe. I know I’ve made my mistakes and I’m probably gonna make quite a few more but I’m only human. But the mistakes teaches me how to treat you better, to treat you the way that you deserve to be treated because you’re amazing, talented, gorgeous and you’re mine. One time, three years ago I took you for granted and did something stupid and then swisch, you were out of my life. I love you with everything I have and everything I am so that’s whyy I’m asking you and begging you to please do me the honor of getting to spend the rest of my life with you. That’s why I’m asking you. Heart Weller, will you please marry me? Tårarna rann förfullt nu men ett leende spred sig på mina läppar. Ett stort sådant.
-Yes, yes, yes, YES a million times! Ropade jag och slängde mig I hans famn. Vi kramades ett tag innan jag lät honom trä på ringen på mitt vänstra ringfinger.
-I love you soo much baby! Han kysste mig.
-I love you too baby! Jag kysste honom. En stund senare kom Eleanor och Louis och vi firade alltsammans med ett smärre tårtkalas, inga tårtkrig denna gången dock, och en massa tweets som fick alla våra twitter att spamma. Inom en snar framtid skulle jag bli Mrs. Malik. Mrs. Heart Malik.
Två månader senare:
Allt såg perfekt ut. Den omgjorda ladan, jag fastnat för eftersom den var överdrivet charmig, som blivit om stylad och nu såg klar ut för ett bröllop. Danielle, Taylor, Eleanor, Mo, Charlie och Hannah som stod och satte på sig sina klänningar och sen min mamma. Min mamma, i vars famn jag satt, som tryggt vaggade mig fram och tillbaka för att lugna mig. Det var inte det att jag fått kalla fötter, absolut inte, men att gifta sig var läskigt. Tydligen hade Zayn bett mina föräldrar om lov för att fria till mig veckor innan han gjorde det så mamma hade varit förberedd på allt detta och så snällt haft hand om det mesta utav bröllopsplaneringen. Jag litade på min mammas smak och det hade jag gjort rätt i. Varenda liten detalj var perfekt, från dukarna – till klänningarna – till blombladen – till mig. Min mamma hade valt den vackraste klänningen åt mig och jag hade älskat den ifrån första stund, enligt tradition hade Zayn inte sett klänningen alls men inte heller mig på ett dygn. Taylor var nog den enda som sprang fram och tillbaka emellan rummen, om man inte räknade med Trisha som verkade ha svårt att veta vart hon skulle vara. Hon hade dock blivit skickad för att lugna ner Zayn som också började bli nervös för snart var det dags. Inom en timme skulle jag ge nerför altaret och fram till Zayn för att sedan äkta honom och bli hans för resten av mitt liv, förhoppningsvis.
Jag tog några djupa andetag innan jag, tillsammans med killarna, klev upp på den lilla upphöjningen som fanns vid slutet utav altargången där jag skulle stå för att invänta min brud. Jag kunde inte vänta på att äntligen få se Heart igen och i en vacker bröllopsklänning dessutom. Men jag var nervös, sjukt nervös –jag skakade. Men hon var värd det, jag var beredd att stå här uppe och lova henne mitt eviga stöd och min eviga kärlek. För jag har inga planer alls att sluta älska henne!
-You alright? Liam hade klivit upp bredvid mig, lagt en lugnande hand på min axel och viskat orden i mitt öra.
-Perfect! Jag log stort mot honom och fick ett likadant leende tillbaka innan han klev ner till sin plats, bredvid dom andra tre, igen. Plötsligt började den välbekanta bröllopsmelodin spelas och in kliver tjejerna med Mo i täten. Sen, Charlie, Danielle, Eleanor och sist gick Taylor och spridde ut rosenblad i gången. Tillsist kom hon, den vackraste människan på denna jord. Hon gick sida vid sida med hennes pappa och hade armen krokad i hans, jag var så himla glad över att dom löst allting och att hon hade sin pappa vid sin sida igen. Hon hade en lång, vacker vit, typisk brudklänning egentligen men just det att den satt på Heart gjorde den med speciell och mer vacker. Hon såg otroligt nervös ut, kanske till och med nervösare än mig, men när hon mötte mig blick fick hon ett säkert leende på läpparna och min nervositet var som bortblåst.
-Let me introduce to you, for the first time. Mr and Mrs. Zayn Malik! Ropade han ut över kyrkan/ladan och alla jublande. Inklusive jag och min nu fru. Jag log stort mot henne innan vi började gå nerför altargången och ut till bilen som stod och väntade på oss för att ta oss till bröllopsfesten som hölls på en liten klubb vi hyrt. Bara våra familjer och närmsta vänner hade varit bjudna på bröllopet och det var även samma gästlista hit. Vi satte hos i limousinen och började sedan åka mot lokalen, båda med ett stort mega leende på läpparna.
-I can’t believe we’re actually married. For real! Utbrast Heart lyckligt och jag klämde åt hennes hand.
-Well believe it ’cause I plan to be married to you for a looong time! Efter det sades inga ord utan vi uttryckte våra känslor i kyssar. För snart så var vi framme vid lokalen och vi krånglade oss ut ur bilen och upp till övervåningen där Heart skulle byta om och jag hängde av mig min kavaj samt tog av mig slipsen. Heart tog på sig en vit/gul/svart sommarklänning och log mot mig.
-Ready? Frågade jag henne och sträckte mig efter hennes hand.
-As ready as I’ll ever be! Svarade hon och jag log.
-Then let’s go! Vi gick nerför trappen och möttes utav jublet från våra gäster som stod vid sina tilldelade bord och jag log mot var och en utav dom innan jag och min älskade satte oss ner vid vårat bord. Synligt för alla. Framför oss fanns en scen där folk kunde hålla tal och musiken skulle hända. Vid vårat bord satt våra familjer och vid bordet precis bredvid oss satt ”gänget”. Vi fick snart in maten och alla högg in med stor aptit. Detta var bara förrätten dock, efter det kom en massiv varmrätt och en underbar glass sak som dessert. Tårtan var tills senare. Alla satt och pratade och hade en allmänt trevlig tid innan det värsta började. Det värsta som ändå var det bästa, talen. Min mamma var först upp, hon höll ett fint tal om hur hon alltid visste att jag skulle sluta upp med en fantastisk tjej som Heart och jag kunde inte annat än att nicka och hålla med. Vi var menade för varandra. Sen höll mina systrar ett roligt litet tal om pinsamma minnen från våran barndom, sen var det Hearts familj och tillslut klev killarna fram och höll sitt ogenomtänkta men oh så fina tal. Mo höll två tal, ett på Engelska till oss alla och ett på svenska till Heart. Charlie höll ett, Danielle, Eleanor och en massa andra människor men tillslut blev det tyst och alla verkade ha hållit sina tal. Trodde jag. Heart reste sakta på sig och klev upp på scenen med blicken fäst vid min. Hon ställde sig vid micken och tog ett djupt andetag.
Jag ställde mig sakta upp och började gå mot scenen, jag låste min blick vid Zayns och gick fram till micken. Jag ställde mig vid den och tog ett djupt andetag innan jag började prata;
-I really just wanted to say two things. First; I love you Zayn, so much! Jag log stort mot Zayn som log minst lika stort tillbaka.
-And second; life is better with your best friend, that’s why I married mine!
That's the story, of how we proved that nothing could ever Tear Us Apart!
