If You Never Try, You'll Never Know. Kapitel 13.

Previously: 
"Holy shit" hörde jag Brandon utbrista i bakgrunden.
Ett lågt what hördes från Jonathan och dömandes på de chockade läten som följde så gissade jag att Brandon visat dem.
"Emma" nu var det Jonathan som pratade.
"I'm guessing you've seen it" sa jag med ett lyckligt skratt.
"This is amazing, just look at what they're all saying about us" sa Jonathan, minst lika lyckligt.
"I know it's the best thing ever!" 

"Jonathan what is up with you today? You haven't played a single chord right!" utbrast Brandon irriterat när hans yngre bror än en gång spelade fel ackord.
Vi hade bara övat i en timma när saker började gå fel och det var inte Jonathan. Callums trumpinnar hade gått sönder ett flertal gånger, hans symbaler hade trillat av, Brandons bas hade varit ostämd och min hals gjorde ont vilket ledde till att min röst inte lät som den skulle.
"Well it's not just me Brandon, is it" sa Jonathan ilsket tillbaka innan han satte ner gitarren i sitt ställ och satte sig ner i soffan. Callum satte sig för att lugna ner honom och jag vände mig emot Brandon som upprört drog sin hand igenom sitt hår.
"Dude what was that good for!" Jag slog till honom på armen och han kollade upp på mig med trötta och irriterade ögon.
"Well Em he didn't play anything right, he messed up" sa han och satte sig ner på golvet.
"We all did" började jag och satte mig ner bredvid honom innan jag fortsatte.
"This is just not a good day. Nothing is going the way it's planned but that doesn't give you the right to yell at Jonathan and act like it's all his fault because it's not. It no ones fault" sa jag och lutade huvudet mot väggen. Jag stängde mina ögon och andades ut.
"I'm sorry I-" började Brandon men jag stoppade honom genom att sätta upp handen i luften. Jag höll ögonen stängda.
"Go apologize to your brother, not to me" sa jag och hörde hur han reste på sig.
"What a mess huh" det var Callum som kommit och satt sig bredvid mig nu. Jag nickade som svar innan jag öppnade ögonen.
"We're so not ready for the gig tomorrow" sa jag och kollade uppgivet på Callum.
"Yes we are, we are just having a bad day that doesn't mean that tomorrow won't be a great day" sa han med ett lätt leende.
"You have to stay positive Emma, you're the spine of this band. Without you we'd fall apart" sa han enkelt och sneglade bort på de andra två som satt i soffan.
"You're the heart of this band basically" la han sedan till och vände sig tillbaka mot mig.
"So how are you?" frågade han efter en stund av tystnad.
"I'm not feeling great" sa jag med ett snett leende.
"I mean my throat is playing up and I don't know what we'll do if it's like this tomorrow"
"Stay positive Em! If it is playing up tomorrow, we'll explain it to the crowd and do our best. We can never do more than our best" sa han och la en tröstande hand på mitt knä.
"Everything is going to be okay Em, everyone get's sick from time to time it's only human" sa han innan han ställde sig upp.
"Let's get back to this, I genuinly think we all just needed a break" log han och drog upp mig. Jag vet ärligt talat inte vad jag hade gjort utan honom, utan någon av de tre killarna.

 

"THAT WAS AWESOME!" ropade Brandon när de sista tonerna av Chocolate mynnade ut i luften.
"It really was" skrattade jag och lät honom dra in mig i en kram. Jag tittade på Callum från över Brandons axel och han log mot mig.
"Thank you" mimade jag och log tillbaka.
"I can't believe today started off so shitty but ended so not shitty" sa Jonathan från bakom mig och jag drog mig ur omfamningen för att kolla på honom.
"I know right, everything will always be okay. Right Callum?" sa jag och kollade på honom där han satt bakom trumsetet.
"Always" 
jätte kort, sorry, kommentera för nästa på Onsdag <3
 
/Embla, Izabella & Olivia.xx
 

Inget kapitel idag!

Det kommer inget kapitel idag på grund utav att Embla och Bella har varit på ett plan påväg till Australien i 30 timmar och landade tidigare idag. Kapitlet kommer komma på söndag istället :)
 
 
/Embla, Izabella & Olivia.xx

If You Never Try, You'll Never Know. Kapitel 12.

Previously: 
"Any gigs for you and your band coming up?" Nu var det min pappa som undrade och jag log mot honom.
"Yes we have a big one next friday which was what the meeting today was about" svarade jag och skulle precis säga något mer innan jag avbröts av Catherine som meddelade att maten var klar. Mandy och Juliette kom in i köket och vi satte oss alla och åt tillsammans. Som en riktig familj. 

Idag var en sådan dag där jag inte hade något viktigt alls planerat. Inga läxor, inga prov att plugga till och ingenting med bandet. Det var en sådan dag som jag bara kunde spendera med mina systrar och bara spendera tid med dem för det var något jag inte hade tid att göra emellan allt skolarbete och allt med bandet. Jag älskade mina systrar och älskade varje sekund jag fick spendera med dem så dagar som den här, var extremt speciella för mig.
"Em, Em, Em, can we go for ice cream?" frågade Mandy exalterat och hoppade upp och ner framför mig.
"What do we say?" frågade jag henne och strök henne över håret.
"Please" sa Juliette med ett leende och hoppade fram bakom den större brunetten.
"Exactly and yes, we can definitely go out for ice cream" log jag mot dem båda och skickade ut dem i hallen för att klä på sig. Catherine kom gåendes ut ur köket och log mot mig.
"Do you want some lunch before you leave?" frågade hon mig och jag skakade på huvudet.
"Catherine, it's your day off" sa jag och pekade mot hennes rum.
"Go home" skrattade jag och fick ett leende från henne.
"Well I was going to cook for me anyway so I thought I'd might as well ask if you wanted anything"
"Do you know what? How about you go in your room and read or something and we'll bring you back some food so you don't have to do anything" föreslog jag.
Hon log tacksamt mot mig och gick in i sitt rum, hon stängde dörren efter sig och jag följde efter mina småsystrar.

"I want ice cream!" klagade Juliette och stampade ilskt med foten. Jag stannade och satte mig ner på huk för att komma ner till hennes höjd.
"Well Julie, we are going to eat some food first just like we always do" sa jag och kollade på henne. Hon plutade med läpparna och korsade sina armar över hennes bröst.
"Juliette" varnade jag och hon tog min hand igen och lät oss gå vidare.
Mandy gick tyst på andra sidan av mig och svingade våra händer fram och tillbaka.
"I want a cheeseburger" sa hon efter ett tag och kollade upp på mig. Jag nickade och log mer henne.
"Then we'll go to McDonalds, it's just around the corner" sa jag och kollade på Juliette.
"That's okay with you?" frågade jag och hon nickade innan hon sträckte upp sina armar mot mig och signalerade att hon inte ville gå längre. Jag lyfte upp henne och placerade henne på min höft innan jag tog Mandys hand igen och började gå mot McDonalds.
Vi klev in i den relativt fulla restaurangen och gick fram till kassan. Det tog inte långt tid innan det var vår tur att beställa och jag satte ner Juliette på disken eftersom hon tyckte om att säga vad hon ville ha själv.
"Hello" hälsade killen som stod bakom kassan och log mot mig.
"Hi" hälsade jag tillbaka och vände mig sedan mot Juliette.
"What do you want?" frågade jag henne och hon vände sig mot killen som stod redo att skriva in hennes beställning.
"Nuggets, fanta, happy meal, carrots please" sa hon och kollade sedan upp på mig.
"Okay so a happy meal with four nuggets, a small fanta, a small portion of fries, carrots and what dip sauce do you want?"
"I want sweet and sour please" svarade Juliette och han slog in det innan han vände sig mot mig.
"And you two?" frågade han mig och Mandy med ett leende.
"Well this one would like a happy meal as well but with a cheeseburger and a coca cola and apple pieces" sa jag och strök Mandy över håret.
"And I would like a McFeast and co. with a coca cola and a sweet and sour dip sauce please" beställde jag och fiskade fram min plånbok ur fickan. Jag drog upp mitt kort och satte det i korthållaren innan jag slog min kod och betalade för maten.
Killen, som enligt namnskylten hette Jordan, började plocka fram vår mat och placerade den på två brickor. Han satte ner den sista happy meal kartongen på brickan och dubbelkollade så att allt var med.
"Would you like some help carrying this?" frågade han mig.
"Oh yes please if that's not to much trouble" sa jag artigt. Han skakade på huvudet och kom runt disken för att hjälpa mig att bära brickorna. Han tog den ena och gav mig den andra innan vi började leta efter ett ledigt bord. Vi hittade ett i hörnet och vi bar över brickorna dit.
"Thank you" sa jag när han ställt ner brickan och han bara log åt mig innan han gick.
"Let's eat" sa jag och vände mig mot tjejerna.

"Catherine, we're home!" ropade jag samtidigt som jag höll upp dörren för mina yngre systrar. Jag bar på den bruna påsen från McDonalds som innehöll Catherines middag.
Det bekanta ansiktet stack fram från bakom väggen och hon log mot oss.
"Did you have fun this afternoon?" frågade hon och hjälpte flickorna att hänga upp sina jackor.
"Yes we had donalds and ice cream" svarade Juliette lyckligt innan hon sprang in mot sitt rum med sin äldre syster tätt i hennes hälar. Jag log åt hur söt hon var innan jag räckte över påsen till Catherine som tog emot den med ett tacksamt leende.
"You really didn't have to" sa hon och gick tillbaka till köket.
Jag gick upp för trapporna och in i mitt rum där jag slängde mig på sängen och suckade utdraget. Jag tog fram mobilen från min ficka och möttes av ett sms från Olympia.

Jag svarade ett förvirrat va men fick tillbaka exakt samma sak så jag valde att istället göra som hon sa och klickade mig in på twitter.
Våra mentions rullade in i en väldig fart och det var precis att jag han se ordet trending innan tweeten försvann så jag klickade mig istället in på twitter trenderna och där, högst upp på listan över WW trends, stod vi;

Devout of The Suffering

 
Jag stirrade chockat på skärmen innan jag slog Callums nummer. Jag höll telefonen mot sidan av mitt huvud och började sedan gå fram och tillbaka i rummet.
"Hello" Callum svarade i telefonen och jag stannade abrupt.
"Please tell me you're with Brandon and Jonathan" sa jag in i luren.
"Yes I am, why?" frågade en klart förvirrad Callum.
"One of you go on twitter and don't hang up!"
Jag lutade mig mot väggen och väntade på att någon skulle säga något.
"We're in, what did you want us to se-" började han säga men avbröts av sin bror.
"Holy shit" hörde jag Brandon utbrista i bakgrunden.
Ett lågt what hördes från Jonathan och dömandes på de chockade läten som följde så gissade jag att Brandon visat dem.
"Emma" nu var det Jonathan som pratade.
"I'm guessing you've seen it" sa jag med ett lyckligt skratt.
"This is amazing, just look at what they're all saying about us" sa Jonathan, minst lika lyckligt.
"I know it's the best thing ever!"
detta kapitlet försvann i våra mail så det blev lite sent men vi hoppas ni tyckte om det i alla fall :)
 
/Embla, Izabella & Olivia.xx

Länkbyte: Lottie!

Huvudpersonen heter Noelle Salvator. Hon är 20 år gammal. Hon har två systrar om heter Nikita och Natalia och de är trillingar. Hennes syster Nikita är förlovad med sin fästman Nathan. Natalia har en kille och han heter Lucas. Noelle är singel. Nikita bor med sin blivande man Nathan i en lägenhet. Noelle bor tillsammans med Natalia. Deras föräldrar bor i ett hus. Nu håller de på att skapa sin egen klädaffär, med sitt eget klädmärke Angel-Store. Noelle är den som är bra på att rita och har oftast bäst idéer med kläder, men om nån av de andra kommer på nåt bra, så berättar de för henne så ritar hon. Men det är Noelle som är designern. Noelle designar nästan alla kläder och hon är jätteduktig. En dag då Noelle minst anar det kommer en kille in i hennes liv. Hon gömmer sina känslor för honom, men varför? Vad händer när hennes ex sen kommer på besök i stan? Vad vill han? 
 
Novellen skrivs utav en tjej som går under namnet Lottie.
Hon bor i Östergötland och har skrivit sedan September, 2013. 
Hennes hobbys inkluderar att rita, spela gitarr, sjunga och umgås med kompisar!
 

På hennes blogg kan ni också läsa hennes tre avslutade noveller; 
We're Made for Eachother, Gotta Be You, Story of My Life
Och hennes pausade novell, Dreams Can Come True.

/Embla, Izabella & Olivia.xx
 
 
 

Länkbyten!

Tänkte passa på och ta detta tillfället att tala om för er att vi göra länkbyten.
Om ni vill göra länkbyten med oss, skicka iväg en kommentar, ett mail (eionovels@live.se) eller tweeta oss (@EIOnovels) och så gör vi det. 
 
Det är många som har frågat och det är därör vi slänger upp detta inlägget :)
Vi gör länkbyten i både inlägg och menyn!
 
 
/Embla, Izabella & Olivia.xx

Kommentera people.

Med tanke på att det inte är någon som kommenterar längre så har vi bestämt oss att göra såhär.
 
Eftersom att ni inte verkar vara villiga att lägga ner "energin" på att kommentera så tänker inte vi lägga ner energin på att ge er två kapitel i veckan. Därför kommer det bara komma kapitel på Onsdagar tills ni skärper er och om ni fortsätter att inte kommentera så kommer det börja komma varannan Onsdag. 
 
Vi vill inte skriva och inte få någon respons, det suger!
 
/Embla, Izabella & Olivia.

If You Never Try, You'll Never Know. Kapitel 11.

Previously:
Jag satt i passagerarsätet i Brandons bil, Brandon körde och de andra två killarna satt i baksätet. Backseat Serenade av All Time Low spelades på hög volym i bilen och vi alla sjöng med, på största möjliga oseriösa sätt. Jag skrattade åt hur löjliga vi måste se ut och låta för alla som såg oss men jag kunde inte bry mig mindre. 
Jag älskade sådana här tillfällen med mina vänner. Tillfällen där vi bara kunde bete oss så omoget som möjligt och bara skratta och sjunga och bara ha extremt roligt.
Jag älskade mina vänner.

Jag satt i den otroligt obekväma stolen och väntade på att Mr. Dawson skulle komma. Vi hade ett möte med honom om ett framtida gig på Funky Buddha men han hade inte kommit än och vi hade suttit i detta konferensrum i nästan en halv timma nu. Jag suckade och låste upp min telefon. Jag klickade mig in på Twitter appen, bara för att ha något att fördriva tiden med, och scrollande ner på tidslinjen.
Callum hade tweetat för bara någon minut sen och jag log åt vad han hade skrivit och bestämde mig för att svara honom. Jag scrollade sedan igenom våra mentions som strömmade in. Jag skrattade åt en del av svaren på våra tweets men hann inte svara innan dörren öppnades och Mr. Dixon klev in, följd av en yngre kvinna med en tajt bakåtslickad hästsvans som bar på en iPad.
"Guys, Emma" hälsade Mr. Dixon och slog sig ner mitt emot oss. Kvinnan satte sig på stolen bredvid och klickade igång iPaden.
"This is my assistent Colette Wotton" han presenterade kvinna som tittade upp snabbt och gav oss ett artigt leende. Jag log tillbaka innan jag vände mig mot Mr. Dixon.
"So we at Funky Buddha would love to have you back, especially concidering the great response that you recieved" sa han och signalerade till Colette att ta över.
"We've been trying to find a day when you can play and we've managed to clear out next friday and would like to offer that night too you" sa hon och läste av iPaden.
"We were thinking that it would go something like last time" Mr. Dixon tog över.
"You play a gig that's similar lenght to your last one but with some more originals if you have some because they were great" fortsatte han och tystade sin mobil som börjat ringa i hans ficka.
"Sound good to us, we're free next friday. Right?" Brandon kollade på oss andra tre för bekräftelse och vi nickade.
"Yes it sounds awesome and it will be so great to get the honors to play there again especially concidering the last time" log jag och ställde mig upp efter att Mr. Dixon och Colette gjort just det. Jag skakade hand med Mr. Dixon och mottog ännu ett artigt leende ifrån hans assistent.
"We'll see you next friday" var det sista Mr. Dixon sa innan han lämnade rummet. Jag vände mig emot killarna och log stort.
"This is awesomeee" sjöng jag lyckligt.   

 

"I'm home!" ropade jag in i det stora huset. Jag möttes av mina systrars skratt och lätet av något som stektes i köket. Jag luktade på oset som spred sig i huset och log, Catherine lagade fisk. Min favorit. Jag sparkade av mig skorna och hälsade på mina systrar, som lekte i vardagsrummet, innan jag fortsatte in i köket. Till min stora förvåning så satt båda mina föräldrar vid matbordet och pratade medan Catherine lagade mat.
Jag hälsade på Catherine först innan jag slog mig ner vid mina föräldrar som slutat prata och kollade på mig.
"Hi" sa jag enkelt och mottog en kyss på kinden ifrån min pappa, så som man borde hälsa enligt honom.
"Hi there pumpkin" svarade pappa och la armen om mammas stol. Även om min pappa jobbade extremt mycket så hade jag alltid varit pappas lilla flicka. Han hade alltid sett till att ha mer än tillräckligt med tid för mig, åtminstone medan jag var liten. Efter att jag växt upp och funnit andra intressen, så som musik, så hade han dragit sig undan mer och mer och nu såg jag honom knappt.
"Hi dad, mum" hälsade jag och lutade mig tillbaka mot stolsryggen. Jag kunde se hur det tog emot i mamma när jag inte behöll en perfekt hållning men som vanligt så brydde jag mig inte, jag var inte lika pryd som henne. Hade aldrig varit och skulle aldrig bli.
"How was wherever you were at?" frågade mamma och strök bort rynkorna som formats på hennes blus.
"I went to a meeting and it was great thanks for asking" svarade jag artigt.
"Any gigs for you and your band coming up?" Nu var det min pappa som undrade och jag log mot honom.
"Yes we have a big one next friday which was what the meeting today was about" svarade jag och skulle precis säga något mer innan jag avbröts av Catherine som meddelade att maten var klar. Mandy och Juliette kom in i köket och vi satte oss alla och åt tillsammans. Som en riktig familj.
förlåt för att det kom sent idag men det har varit lite problem med blogg.se och tidsinställningen
kommentera!
 
/Embla, Izabella & Olivia.xx

If You Never Try, You'll Never Know. Kapitel 10.

Previously: 
"You did not?!" sa hon och kollade upp på mig med tårar i ögonen.
"Oh thank you thank you thank you" sa hon och lyckades lyfta upp den rosa skivspelaren ut kartongen med lite hjälp av Callum.
"It's the nicest thing anyone has ever gotten for me" sa hon och kollade sedan upp på de andra.
"No offence" sa hon snabbt och strök handen över hennes nya kärlek.
"I love it Emma thank you so much" log hon och jag log tillbaka. Glad att ha gjort henne glad.

Slutprov. Bara ordet fick mig att vilja begrava mig själv under mitt täcke och aldrig komma ut igen. Stressen som kom med dessa prov fick mig att vilja dra ut mitt hår ur mitt huvud.
Det var vid denna tid av året då min mamma helt plötsligt började bry sig om mig och pushade mig. Tro mig när jag säger att om jag kom hem med något mindre än ett A så skulle min mamma bokstavligen slänga ut mig. På riktigt. Jag lovar.
Sen så skulle jag få sluta med musiken också och det var ännu värre. Jag kunde inte vänta tills jag fyllde arton nästa år, få vara en vuxen och inte behöva lyssna på min mammas skit. Jag skulle flytta ut, hitta något ställe, och försöka leva av musiken medan jag avslutade mina kurser på UNI för även om jag tog dem för min mammas skull, så tänkte jag inte ge upp på dem under mitt sista år. Jag var ingen quitter.
"Miss Keiffe, if you could please pay attention to my class it would be great"
Min engelska lärare, Mrs. Dreyer, gav mig en varnande blick innan hon återgick till att förklara det som stod på tavlan. Jag suckade och började skriva av det som stod men det intresserade mig inte ett dugg, allt jag kunde tänka på var att slutproven började nästa vecka och allt detta var bara förberedelser inför dem.

 

"So Em, no boy?" frågade Evelyn, en tjej ifrån min årskurs och matte klass, vi var en grupp tjejer som brukade äta lunch tillsammans på måndagar eftersom Olympia hade senare lunch än mig med tanke på att hon var en årskurs över mig och inte pluggade samma huvudämnen som mig. Så runt bordet satt nu jag, Evelyn, Mia, Summer och Ebony.
"Nope not at the moment" log jag mot henne och drack av mitt vatten.
"I'm still waiting for you and Jonathan to hook up" sa Mia och blinkade åt mig. Jag spottade chockat ut vattnet och hostade häftigt. Jag skrattade högt när jag väl lyckats sluta hosta.
"No that's definitely not going to happen" skrattade jag och märkte hur jag dragit åt mig uppmärksamheten av nästan alla i matsalen. Jag skakade på huvudet och lät mitt skratt dö ut.
"Sorry babe but that's definitely not going to happen, he already met someone" sa jag vagt och log mot dem.
"Anyhow, how's everything going with Brock?" frågade jag Ebony och hon himlade med ögonen.
"We broke up. He cheated on me, that dick" sa hon och ryckte på axlarna.
"Oh I'm sorry" sa jag och kollade medlidande på henne.
"Whatever" sa Ebony med ett litet leende och återgick till sin mat.
"So any gigs coming up Emma?" frågade Evelyn och kollade intresserat på mig.
"Ehm not that I know of at the moment, we have been asked to come back to Funky Buddha tho which is amazing" svarade jag.
"How can you even play there, you're 17?" frågade Summer mig.
"Well I'm not allowed to stay but it's cool" svarade jag och kollade på klockan.
"I have to go, literature class" sa jag och ställde mig upp från bordet.
"Bye girls" sa jag och lämnade dem.

 

"Miss Keiffe could you tell me what you thought about the book we just read?" min litteratur professor, Ms. McGonagall, höll upp boken och kollade på mig med ett förväntande leende.
"Well I thought the story line was very good but there were some parts in the middle of the book was a little bit boring and sometimes it deviated from the story line" svarade jag och fick en nick ifrån professorn.
"Very good Miss Keiffe, does anyone have anything to add?" hon vände sig mot resten av klassen och väntade på att någon skulle räcka upp handen. En kille jag kände igen som David räckte upp handen och Ms. McGonagall pekade på honom.
"I totally agree with Emma but I also want to add that I thought the ending didn't really explain some of the unanswered questions" David fick en snabb nick av Ms. McGonagall innan hon vände sig om och började skriva på tavlan.
"Let's discuss these unanswered questions that you feel the book left you with"

 

Jag satt i passagerarsätet i Brandons bil, Brandon körde och de andra två killarna satt i baksätet. Backseat Serenade av All Time Low spelades på hög volym i bilen och vi alla sjöng med, på största möjliga oseriösa sätt. Jag skrattade åt hur löjliga vi måste se ut och låta för alla som såg oss men jag kunde inte bry mig mindre.
Jag älskade sådana här tillfällen med mina vänner. Tillfällen där vi bara kunde bete oss så omoget som möjligt och bara skratta och sjunga och bara ha extremt roligt.
Jag älskade mina vänner.
props till den som vet varifrån professor McGonagall kommer ifrån
 

/Embla, Izabella & Olivia.xx

Svar på frågestunden!

Här har ni svaren på frågestunden, förlåt för att det dröjt lite men videon var väldigt jobbig att redigera.
Tack till alla som ställde en fråga och jag hoppas att ni fick veta det ni ville :)
 
Ps. njut utav mitt vackra dansande, hahah!
 
 
 
xxOlivia.


© Olivia Wahlström, Izabella Nanu & Embla Nordén Schau