Should've Taken The Chance. Kapitel 34.
Previously:
”And the winners are….” sa jag och gjorde en fejkad trumvirvel.
”TEAM CHEEEER!” ropade jag och Cher viftade glatt med flaggan och jag såg hur Niall, Zayn och Harry retade sina övriga bandmedlemmar.
”So how does it feel Cher” frågade jag när kameran kördes upp i våra ansikten,
”Sweet” skrattade hon och sprang sedan, med sitt lag tätt bakom sig, till framsidan utav huset för att berätta för de andra. Jag log emot Louis och Liam som stod kvar när alla andra hade gått, jag slängde mina armar om deras axlar och suckade.
”Tough luck” sa jag flinandes och sprang sedan därifrån innan någon utav dem lyckades få tag i mig.
"And this is our room” Niall avslutade den lilla husesynen och slängde sig istället i sängen, som jag förmodade tillhörde honom.
”It’s very… very… you know. Clean and stuff” sa jag sarkastiskt och Harry skrattade.
”We’re pigs, we know we know” sa han och jag satte mig skrattades ner bredvid Niall.
”So what do you guys do here all day now before you start?” frågade jag och alla fem ryckte på axlarna.
”We mostly talk, it’s so much we still don’t know about eachother” sa Liam och Zayn nickade instämmande,
”Yeah, we learn new things everyday. It’s still so surreal that we’re in a band and barely know eachother but we’re acting like we’ve been mates since we were kids” sa han och kollade sig runt på de andra killarna.
”It’s really crazy” la Louis till och log stort,
”But I do love these boys. They are like the four little brothers I never got, ’cause you know. I got four younger sisters instead” skämtade han och jag spärrade upp mina ögon i förvåning.
”Four sisters?!? Man how do you do it?” frågade jag och skakade på huvudet.
”I can’t barely live with myself because I get on my own nerves. You’ve grown up with like, four of me. Dude, you must be like superman” sa jag och log skämtsamt.
”Don’t tell anyone but I actually am superman. Shhhhh!” skämtade han och jag spelade snabbt med.
”Oh my god, are you serious?! OMG!! You’re so cool” sa jag och såg hur de andra fick kämpa för att hålla sig för skratt.
”Wow, you’re no fun. Really bad actors I must say” kommenterade jag emot de andra killarna när de brast ut i skratt.
”I’m gonna leave you now. You’re gonna die of poisoning by laying on this floor.” varnade jag Harry som nu låg på golvet och skrattade.
”Don’t blame me when you feel sick later. I tried warning you, but no! Good night!” sa jag överdramatiskt och hörde hur det drog igång en ny skrattattack hos killarna. Jag lutade mig emot väggen utanför deras dörr och flinade. Knäppare killar får man ju leta efter.
”Niall!” ropade jag in i huset och hörde snart hur han kom dundrandes ner för trappan.
”There you are. I’m going back home, you wanna come? You’re allowed, I asked” sa jag snabbt och han nickade.
”The boys?” frågade han och pekade in i huset,
”Bring ’em” svarade jag bara och gick och satte mig i bilen som stod och väntade på mig, och nu One Direction killarna. När killarna satt sig i bilen så började vi åka den tio minuter långa bilresan hem till min lägenhet. Vi satt alla tysta hela vägen, precis som jag och Konnie gjort, och det var fortfarande lika skönt. Det var en behaglig tystnad, vi behövde inte hålla igång ett samtal hela tiden, sådant kom naturligt. Så som det borde med vänner.
”Ms. Oliver, we’re here” hörde jag chauffören säga och jag log artigt emot honom, tackade för skjutsen och hoppade hur bilen efter killarna.
”So let’s go up shall we” sa jag och killarna nickade och började gå emot porten. Jag slog in den fyrsiffriga koden och hörde hur dörren klickade till, det som indikerade att den nu var upplåst.
”It’s the fifth floor” talade jag om för killarna som tog den andra hissen. Jag var tog den andra hissen dock.
Jag klev in i hissen när dörrarna plingade till och sköts upp. Jag var inget stort fan utav att åka hiss, speciellt inte med andra människor, det var därför jag åkte ensam utan killarna. Jag led nämligen utav extrem klaustrofobi så att vara i ett så litet utrymme med så många personer, var inte ett alternativ för mig. Hissen plingade till och dörrarna sköts åter upp så att jag kunde kliva ur. Det första jag såg var fyra killars ryggtavlor, de såg ut att kolla på något och de var väldigt spända och stod nästan beredda till att göra något. Det tog mig en minut innan jag insåg att Niall inte stod med dem så jag skyndade på mina steg bort emot min dörr. Mina klackar fångade Harrys uppmärksamhet och han vände sig om med ett oroligt ansiktsuttryck. Han klev sedan åt sidan och lät mig få en syn utav vad som pågick framför honom och jag kunde inte greppa vad jag fick se!
Vad tror ni det är Sky får syn på? Har någonting hänt med Niall eller...? Kommentera vad ni har för funderingar så får ni svaret imorgon :)
/Embla, Izabella & Olivia.xx
SÅ JUKT JÄVLA OMOGET ATT AVSLUTA DÄR. SÅ JÄVLA DÅLIG STIL........FAN OLIVIA, TRODDE DE VI HADE VAR REAL.......
SLUTA!!! Ni vet att ni inte kan sluta så! HAHAH! Tönt! xx
