Should've Taken The Chance. Kapitel 36.
”Yeah, you have two broken ribs. What really happened?” frågade han,
”Ow! Well, I cn’t quite remember” ljög jag,
”Didn’t Niall or the boys tell you?” frågade jag sen.
”They told me you fell down a set of stairs” svarade han och jag nickade.
”Then that must’ve been what happened” svarade jag enkelt och han nickade.
”If you say so”
Efter två dagar inlagd på sjukhuset så fick jag åka hem. Äntligen kan jag ju tillägga också med tanke på att sjukhussängarna var obekväma och det faktum att Niall inte fick komma dit eftersom doktorerna refererade till mig som Ms. Bentley. Han visste ju fortfarande inte sanningen. Simon hade dock knappt lämnat min sida under dessa två dagar och hans beskyddande sida kom verkligen fram. Jag var så jävla tacksam dock. Att kunna ha någon som honom som hjälpte mig och fanns där för mig under allt detta. Även om han kanske inte riktigt visste vad som mer pågick just nu.
Simon hade i alla fall erbjudit sig att köra mig hem. Eller erbjudit och erbjudit… så nu satt vi, tysta, i hans bil.
”Simon, where are we going?” frågade jag när jag upptäckte att vi inte var på väg hem till min lägenhet.
”To my office. The boys will be there to” svarade han och jag vände snabbt mitt huvud emot honom.
”What for?” frågade jag och han suckade.
”I need to talk to you six” svarade han enkelt och svängde in på parkeringen som tillhörde byggnaden där hans kontor var placerat.
”Sit” sa Simon hårt till oss sex oh jag svalde oroligt.
”What’s wrong?” frågade jag och, tillskillnad ifrån killarna, så fortsatte jag stå upp.
”Sky sit down” sa Simon men jag skakade bara på huvudet.
”No. Tell me what’s going on!” krävde jag och kollade hårt på Simon.
”Sky please” bad han och jag fnös.
”Just say it” sa jag och suckade,
”Tell me why you brought us here. Was it because you know” frågade jag och killarna kollade på mig med pusslade blickar.
”Is it because you know that they lied for me. Is it because you know that I lied. Or is it because they should know everything?” frågade jag Simon och höjde på ett ögonbryn.
”Sky. I wanna know the truth” bad han mjukt och jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken.
”Nol” sa jag snabbt.
”I can’t tell you”
”You can’t tell him” la jag till och vände mig emot killarna.
”I’m really sorry. But no, I can’t” sa jag och sprang sedan. Ut ifrån hans kontor och bort. Ärligt talat så var jag inte säker på vart. Men jag sprang tills benen inte orkade längre.
”Sky” hörde jag en mjuk röst säga bakom mig och jag vände mig snabbt om. Bakom mig stod Simon med ett ledset ansiktsuttryck.
”Hi” viskade jag och han gick de få stegen fram till mig innan han gav mig en hård kram.
”I’m sorry” viskade han sedan,
”Did they tell you?” frågade jag. Jag kände hur han skakade på huvudet och drog mig ur kramen.
”They didn’t?” ekade jag förvånat.
”Of course not, they refused. Especially Niall, I could see that he wanted to tell me bu the couldn’t do that to you” svarade han och jag log smått.
”Good” sa jag bara enkelt och fick ett snett leende ifrån Simon.
”I seriously hope that you know that you can tell me if there’s anything going on. But I’m also not going to force you into doing anything” sa han och jag nickade.
”I know.”
Där har ni kapitel #1 utav dagens kapitel. Det kommer ett senare ikväll också :)
/Embla, Izabella & Olivia.xx
Otroligt bra! Blev jätte glad när jag såg att nästa kommer redan ikväll, läääängtar! xx
