Hello, Skylar!

I do remember you in fact, how can I forget the day when Daisy came to me –happy as ever- and brought you with her. How can I forget the look on your face on the funeral or any other time I bumped into you while you were visiting your grandparents and your mother’s grave. I also remember the anger I felt towards your father when I found out that he wouldn’t take you back to England since he had too much business to do in America.

I knew your mum dearly and she was really like a little sister to me and I probably can’t describe to you how much she meant to me, how much her happiness meant to me! So with that said you maybe figured this out but I’d be happy to help you because I can see from your words that you’re not happy with your life at the moment. And I’d do anything to see you happy because well, that’d make Daisy happy.

How about we find a way to move you over here and then I’ll help you settle in and so. I know for sure that I can fix you a nice flat over here. I can start to look at some right now if you want to?

/Simon Cowell.

Jag kom på mig själv med att le som ett fån mot dataskärmen men jag kunde inte hjälpa det. Jag skulle få komma här ifrån, jag skulle få en chans att börja om på nytt. Att kunna försöka följa min dröm! Jag svarade snabbt att jag var tacksam och att han gärna fick börja kolla på lägenhet och att detta hjälpte jätte mycket sen lite annat också.

”Skylar!” jag satt och läste i en inredningskatalog när min far slog upp min dörr. Fullt påklädd med kappa och handskar på. ”I’m leaving for LA today an I’m not coming home until the 27th of december. Hope you’re fine being alone during christmas ’cause you will be.” Med dem orden lämnade han mitt rum och jag hörde hans tunga steg vandra ut till hallen för att sedan smälla igen dörren efter sig. Jag kände mig både lättad och ledsen över att behöva sitta själv över julhelgen. Ledsen därför att jag menar; vem vill spendera julhelgen ensam? Men lättad eftersom jag då hade tid att planera hur och när flytten skulle kunna gå av stapeln. Jag satte mig ner vid datorn och öppnade ett tomt Word dokument och började skriva ner vad som skulle behöva göras innan jag kunde flytta; pass, flyttkartonger, packa, boka flygbiljett, kolla allt med Simon och tillsist lyckas lura min far så att han inte skulle kunna lista ut vart jag åkte.

”Skylar! Skylar! Over here Skylar!” paparazzins frågor haglade över mig och jag höll ett fast tag i John, min livvakts, arm för att inte tappa bort honom bland allt folk. Det kanske var min far som ägde företaget men var man en utav världens rikaste tonåringar så var man! ”Miss get in the car, quickly” John nästan knuffade in mig i bilen och stängde hårt och snabbt igen bil dörren efter mig. Jag förstod fortfarande inte varför det blev sådant kaos varje gång jag bara lämnade dörren för att, t.ex. som nu, fixa mitt pass. Jag började undra hur jag skulle kunna komma iväg utan att bli sedd utav median eller bara mänskligheten i sig. Det var dock ett senare problem, men där det finns ett problem finns det en lösning – right? 

Min ringsignal hördes väl ut i hela lägenheten och jag sprang ifrån köket intill mitt rum där, den låg på laddning, för att svara.
”Skylar Bentley” inövat!
”Skylar, it’s Simon Cowell!” mitt hjärta stannade. Holy Sh*t!
”Simon, oh hello!” jag var tvungen att sätta mig på sängen för att inte ramla ihop.
”I thought this might be easier than e-mailing don’t you?” jag nickade men kom på att han inte kunde se det.
”I suppose yeah!”
”When do you wanna do it? I heard your dad is out of town for the holiday”
”Yeah, I thought about that to. Maybe to do it now but then again it’s christmas and yeah”
”You mean that I maybe couldn’t help you because of christmas?”
”Yeah…”
”Well I don’t mind. I don’t really have any special plans for the holidays at all.”
”Really?”
”Really!”
”So how do you wanna do this?”
”Soon”
”Yeah! I found a flat!”
”You did?”
”Yes, it’s in central London and I might have a job for you if you want it!”
”Seriously? A job, what?”
”Do you know X-factor?”
”Yeah, I’ve heard of it why?”
”There’s a show called Xtra factor that does backstage material and such things and you can maybe be an interviewer there.”
”Seriously??!” han gav mig typ ett fripass till min dröm, vad skulle jag säga?
”Yes, would you like that?” driver han med mig?
”YES! YES! Of course!!”
”Okay I’ll look into it. I have to go now tho, I need to sleep. Time difference you know.” Den hade jag inte ens tänkt på.
”Right, talk to you later. Bye!”
”Bye!”