Shoud've Taken The Chance. Kapitel 30.

Previously:
”Goodnight Simon” sa jag och gav honom en lång kram. Jag vände mig om för att gå och lägga mig när han harklade sig högt och jag vände mig om igen,
”Sorry?” frågade jag och han flinade,
”I can smell your breath Sky. You’re not old enough to drink” sa han men kollade inte upp ifrån papprerna.
”Ehum, sorry..” svarade jag osäker på om han ville ha en ursäkt.
”I just felt like I should pretend to lecture you about it since I’m the adult in your life but I don’t mind as long as you don’t do anything you’ll regret” förklarade han och kollade upp på mig med ett flin.
”Do you know what” log jag,
”No what?” frågade han och jag log större.
”You’re just getting more and more awesome everyday!”  skrattade jag och han skakade leende på huvudet innan han återgick till sina papper och jag gick för att gå och lägga mig.

 

När planet landat på Heathrow så hade jag genast känt som om en tyngt lagt sig i mitt bröst. Jag var nu i samma land som både Nora och Adam och jag var rädd. Orolig och rädd, för vad som skulle kunna hända om jag träffade på dem någonstans. Jag visste inte heller hur, men jag var tvungen att avsluta allt med Adam. Snart!
Sky you still there?” Jag hade helt glömt bort att jag pratade med Niall i telefonen och jag undrade hur länge jag hade varit borta i mina tankar.
”Sorry about that”
Penny for your thoughts” frågade han och jag suckade,
”Adam” sa jag bara och jag visste att han skulle förstå. Han förstod alltid, han var ju Niall.
Oh right. I wish I could be there with you now I mean you shoul-
”Niall stop!” avbröt jag, ”What you should do is be where you are right now. At home with your family, remeber. To celebrate and get ready” sa jag och log.
Yeah. You’re right, but I’ll see you in just a couple of days when we’ll be back to settle in to the contestants house” sa han och jag hörde hur han log,
I can’t believe we made it. We’re actually through to the live show!” sa han sedan lyckligt och släppte ut en lycklig suck. Jag kände hur jag än en gång drogs iväg utav tankarna, utav minnerna om de sista dagarna i Judges houses…

 

”Niall!” röt jag till och han vände sig tjurigt om som en liten barnunge.
”How old are you? Five? Grow up, get dressed and go meet up with the other guys” dirigerade jag och han stirrade tjurigt på mig.
”NO! Why should I so that we can just go out there and get told that the other guys made it through but I get to go home. NO THANKS!” skrek han protesterande och jag släppte ut ett högt, irriterat, stön.
”Niall for fuck sake it was a freaking rumour on twitter! They only just found out that you made it through from bootcamp. How the hell would they ever know what Simon has decided!” sa jag ilsket och ryckte tag i hans arm.
”Stop being so fucking negative. You sing absolutely amazing, you guys sound incredible together and you either go home or go through but you will all recieve the same fucking decision. Get it?” fortsatte jag ilsket och släppte hans arm.
”Get dressed and I’ll send the boys here. I need to calm down” sa jag och lämnade snabbt rummet.
”Harry!” ropade jag när jag fick syn honom och han vände sig om och rynkade näsan vid synen utav mitt irriterade ansikte.
”Get in there I can’t deal with his shit right now. He’s being so ridiculous and it hurts me that he would ever think so little about himself” förklarade jag och tog ett djupt andetag.
”Just, tell him I love him and will see him afterwards. And tell him I’m sorry for yelling” bad jag och han nickade smått förvirrat.
”Thank you, Harry” sa jag och fortsatte gå därifrån.

 

”Boys I’ve made a decision” hörde jag Simon säga och jag spände genast hela min kropp. Nu var det dags, Simon skulle precis avslöja om One Direction gick vidare till live showerna eller inte. Antingen så skulle han krossa min bästa väns hjärta eller göra honom till 1/5 utav de lyckligaste killarna på jorden.
”I’ve gone with my heart. You’re through” hörde jag honom säga innan ett gäng skrik bröts ut och jag lutade mig storleendes emot husväggen. De hade gått vidare. Niall, Harry, Liam, Louis och Zayn skulle gå vidare till live showerna och jag kunde inte fatta det. Lilla Niall som tvivlade så på sig själv. Jag gjorde några glädjeskutt innan jag sprang ner för den långa stengången för att komma fram till killarna såfort de slutat prata med Dermot.
Jag saktade ner mina steg just för att inte råka springa fram precis när de var mitt uppe i en intervju med honom men till min stora lycka så var de klara och jag började genast springa igen.
”Niall!” ropade jag och han vände sig om och jag fick se det största leendet jag någonsin sett. Han började springa emot mig och vi möttes i en stor fet jävla kram.
”Congratulations!” ropade jag glatt och han bar upp mig och skrattade högt.
”We made it Sky. We actually made it through, oh my god” Han släppte ner mig och kollade sedan chockat ut i luften innan hans gigantiska leende kom tillbaka.
”I told you it would all be alright” påpekade jag och han nickade glatt.
”You did and you always have, you’ve just believed in me since my very first audition. Oh I love you Sky you are the best” sa han och drog in mig i ännu en hård kram. Jag kramade tillbaka, minst lika hårt och jag kände hur mina tårar började rinna samtidigt som Nialls träffade mig axel.
”I love you too Niall and the reason I’ve believed in you since that early on is because I know that you have what it takes. Because you want this and you can sing and you’re prepared to fight. You’re just something special, Niall, something very special!” Viskade jag i hans öra och begravde sedan mitt ansikte i hans nacke.
”Thank you” hörde jag honom tyst viska, ”Thank you, thank you, thank you” sa han sedan högt och drog sig ur kramen.
”We have to go see who else made it through” sa han, vänd emot resten utav killarna.
”Do you know?” frågade Liam mig och jag nickade leendes.
”You were the last to make it through” svarade jag och de tog alla fem varsitt djupt andetag när jag nämnde det faktum att de gått vidare. Det var nog fortfarande svårt för dem att greppa. Jag gick framåt och gav alla de resterande fyra killarna varsinn kram innan vi begav oss till sällskapsrummet i huset där jag visste att Belle Amie och F.Y.D satt och väntade på att få se vilken den sista gruppen, som gått vidare, var.

 

You drifted away again” Nialls påpekande väckte mig ur min lilla flashback och jag kände hur det hettade till på kinderna.
”Sorry. I just remebered the results day” svarade jag och hörde hur han kippade efter luft.
Yeah. That was an almost… magical day” svarade han och jag log,
”It sure was Niall, it sure was.”


Wow. Kapitel 30. Tänk att på förra novellen så var Kapitel 30 sista kapitlet. Hur konstigt känns inte det, för här har vi knappt kommit in i storyn än. Helt galet!

Nu vill vi få mycket feedback så får ni nästa kapitel på söndag!

/Embla, Izabella & Olivia.xx


Kommentarer


My

Jättebra som vanligt. :)

Wilma

Grymt bra! Löngtar till nästa!xx

Anonym

Sjukt bra som alltid! Snälla skriv mer så fort som möjligt! Kram


Namn:
Kom ihåg mig?

Mail: (bara jag kan se)

URL/Blogg:

Kommentar:

Trackback







© Olivia Wahlström, Izabella Nanu & Embla Nordén Schau