Previously:
”Good. Oh and theres one more thing before you leave” sa Louis och tisslandet började på scenen och Simon log hemtlighets fullt. Oboy, vad hade han för idé nu? Hans leende växte större när han förde micken emot hans mum.
”We’ve decided to out you both through to judges houses!” 
Skrik bröts ut på scenen och alla hoppade runt i ren och skär glädje och jag klappade glatt och kollade på det stora leendet som nu prydde Nialls ansikte.
”Guys, girls. This is a life line, you’re gonna have to work 12, 13, 14 hours to make this work” avslutade Simon och grupperna fick lämna scenen.
Nu var det bara en sak kvar att göra. Hitta Niall!

”I can’t tell you” beklagade jag men den nyfikna brunetten framför mig gav sig inte.
”Yes Sky. You can! Come on. Tell me!” bad hon och jag skrattade åt hennes försök.
”No Nora, I can’t and I won’t. You’ll have to wait until it’s airing”
Nora hade varit på mig om att berätta vad som hände på bootcamp ända sedan jag kom hit men jag fick inte berätta något och då skulle jag inte heller det.
”But…” började hon men jag avbröt henne.
”I will loose my job, babe” Hon suckade uppgivande och jag insåg att hon gett upp.
”Good, so let’s change subject” sa jag och Nora vände sig med huvudet emot mig.
”I wanna know…” började hon men blev tvungen att fundera lite.
”About you and Adam” sa hon och jag svalde klumpen som bildades i min hals.
”What about me and him” sa jag och hoppades att min röst skulle hålla igenom denna konversation.
”He called me and asked if I knew why you wouldn’t answer his calls” hon gav mig en chans att förklara mig men jag ryckte bara på axlarna.
”Sky, what’s going on?” frågade hon och jag hörde på henne att hon brydde sig men jag kunde inte berätta sanningen.
”Nothing, I’m just not sure about us. Don’t tell Adam! I need time to think about what I want” ljög jag, fast det var inte helt en lögn, och hoppades att det skulle vara förklaring nog för Nora. Såklart så var det inte det.
”What do you mean by not sure Sky? Not sure about your relationship?” frågade hon med en oroad ton och jag svarade än en gång med en lätt axelryckning.
”Sky, why haven’t you told me? We could’ve talked about this and..” jag avbröt henne;
”Nora can we not?” frågade jag irriterat och hon ryckte till utav mitt tonfall.
”Sorry” mumlade hon. Jag la mig ner på golvet, där vi satt, i Noras rum och suckade.
”No I’m sorry. I just don’t wanna talk about it. As I said, I need time to think. Alone” förklarade jag och vände huvudet emot henne.
”I appreciate everything you do and I love you but it’s a relationship between me and Adam and so everyone that can do something about it. Is us. You really have nothing to do with if we break up or not” sa jag och hon ställde sig upp och gick fram till fönstret.
”I know that, I just want the best for you” sa hon och vände sig istället emot mig.
”And I believe that you’re better of being together with Adam. You’re happy” sa hon och jag satte mig snabbt upp.
”Sometimes I’m not. I’ve never been in a really comitted relationship and I don’t like it, I feel like I’m in some kind of emotional prison” sa jag och hon fnös.
”Yeah! You’re having a boy that loves you and you just have the perfect relationship and you’re just so ungrateful of it” hon höjde sin röst och snart stod jag upp på mina fötter.
”There’s things you don’t know about me and Adam, about our relationship and you trying to convince me that YOU know what’s best for ME in this is proving to me that I definetly shouldn’t tell you either” jag höjde också min röst innan jag kollade ner.
”I thought you were my friend, I thought you were different to everyone else trying to boss me around but apperantly I was wrong. London is worse than I could’ve ever expected, two faced bitches everywhere!” Jag vände ilsket på klacken och smällde igen hennes sovrumsdörr på vägen bort ifrån hennes hus.
”SKY! Don’t think you can tell me all that and then walk away! You just keep running, first from your father then from Adam and now from me. You’re such a little chicken!” skrek hon och jag vände mig om med tårar i ögonen.
”You know nothing about why I fled from my father and the life I lived there. You know nothing about why I’m fleeing from my relationship with Adam but you should have a god damn idea of why I’m fleeing from this house right now. Don’t pretend that you know everything because Nora, there is actually things in this world that you don’t know!!” skrek jag och lämnade hennes hus. Lyckligvis hade vi varit ensamma hemma så det hade inte varit någon att bevittna vårt bråk. Bråk. Ordet fick mig att må illa. Jag hade precis bråkat med min bästa vän, än utav få jag kände i London och det fick mig att känna mig värdelös. All ilska jag höll emot Adam utlöstes över Nora och jag ångrade det men vissa saker menade jag. Jag ville bara inte att de skulle komma ut på det sättet. Jag älskade henne men jag kan inte fortsätta bli runt bossad som om jag är en liten marionnett docka och de är de som drar i snörerna. Inte denna gången.

Utan att egentligen veta vart mina steg förde mig denna gång, så stod jag snart utanför ett hotell. Hotellet som Niall bor på för att vara exakt. Självklart så hade jag dragit mig till Niall.
Jag hade ingen annanstans att gå för att ventilera mina tankar, min smärta, eller mina tårar, så jag gick in i hotellet. Lobbyn var stor, det var högt i tak och väggarna var prydda i en gul/guldig tonad tapet. Väldigt fint faktiskt.
Jag klev in i en utav hissarna och tryckte på våning 5, den våningen som alla deltagare bodde på. Jag mindes att Niall berättat för mig att han bodde i rum 567, så jag behövde åtminstonde inte ringa och be om rumsnumret. Men var det så smart att komma oinbjuden, tänk om han skulle skicka hem mig. Skulle jag klara av det ikväll också? Troligtvis inte, men sen varför skulle Niall skicka hem mig för? Det kommer han inte. Det intalade jag i alla fall mig själv. Det var inte sån Niall var.