Jag sprang och sprang och sprang men jag kom ingenstans. Det var som om jag sprang på ett löparband, jag blev tröttare och tröttare men jag kom ingenstans. Adams bittra skratt hördes bakom mig och det kom bara närmre. En hand lades på min axel och drog bak mig. BOOM!

Jag vaknade med ett ryck och insåg att det bara varit en dröm, lyckligtvis. Men den hade känts så verklig och den hade påmint mig om Adam.
Jag kände hur jag skakade samt kallsvettades så jag bestämde mig för att det vore bäst att ta en dusch innan jag begav mig till jobbet. Jag lät min blick landa på klockan, som stod på bordet bredvid min säng. 03.30. Great, en timma för tidigt.
Jag gav inte ens att somna om en chans, utan lät mina utmattade steg leda mig till badrummet och in i duschen. Jag drog av mig de få klädesplaggen, som jag bar, och klev in i dusch kabinen.
Jag lät de kalla strålarna träffa min kropp och kände genast hur jag vaknade till mer och mer. Tänk var lite kallt vatten kan åstakomma.

En halvtimma senare så vandrade jag på gatan som ledde ner emot den stora arenan. Klockan var 04:10 och solen hade precis börjat gå upp och London lystes upp utav det mjuka orangea skenet. Det var lite småkyligt och när vindarna kom blåsandes över mig så insåg jag vilket dumt val utav kläder jag tagit på mig. Jag hade på mig en lila klänning med en kort rosa skinn jacka över. Benen var bara och skorna öppna. Vill man vara fin får man lida pin.
Efter fem minuter så stod jag i alla fall innanför dörrarna till Wembley och där inne så var det lyckligtvis varmt. Min blick började vandra över rummet för att hitta Konnie. Snart så fann den henne, ståendes lutands emot en vägg med telefonen i högsta hand, och jag började föra mina steg emot henne. När jag hade några meter kvar så ropade jag på henne istället.
”Konnie!” hon vände sig hastigt, och skrämt, om och jag skrattade åt hennes ansiktsuttryck.
”Sky, oh god! You startled me” sa hon och höll handen över hjärtat.
”Never do that again” sa hon och slog löst till mig på armen innan hon drog in mig i en kram.
”Sorry” ursäktade jag men behöll mitt flin när kramen avslutades.
”You’re not sorry” sa hon och låtsades se förolämpad ut.
”But your face Konnie, it was priceless” skrattade jag och härmade hennes skrämda uttryck.
”Whatever Sky! Still not funny” klagade hon medan hon försökte dölja leendet som kröp på hennes läppar.
”Well I thought it was” retades jag.
”Are we here alone, or…?” sa jag frågandes och Konnie pekade bakom sig.
”The entire crew is in there, you’ve met most of them already besides the ”experts” that will help the contestants throughout bootcamp” sa hon och ledde mig igenom ett par dubbeldörrar och in i själva ”arenan”.
”Wow” viskade jag fascinerat.
”It’s huge!” sa jag sedan, lite högre.
”I know right. It’s very powerful, alot to take in innit” hon pekade emot en grupp med människor innan vi gick emot dem.
”EVERYONE” sa Konnie högt och jag log.
”This is Sky!” presenterade hon sedan när alla vänt sin uppmärksamhet emot henne. Ex-antal ”Hi Sky”’s hördes och jag besvarade allas leenden.

”Sky, let me introduce to you. Brian Friedman, our coreoghrapher” mannen, hon presenterat som Brian, skakade min utsträckta hand med ett leende.
”I’m looking forward to working with you Sky” log han och jag nickade.
”Ditto” sa jag innan Brian blev ropad på och var tvungen att springa iväg.
”So where’s the judges?” frågade jag Konnie,
”Well Dannii, as you know, won’t be here since she just had a baby. Cheryl is sick and will also miss bottcamp whilst Simon and Louis just won’t be in until half past seven” förklarade hon.
”So why are we here so early?” förvirringen i min röst var enkel att höra och Konnie flinade.
”Because we need to make sure everything runs smoothly and also we have to see in the contestants. That’s our job. Dermot should be here somewhere” förklarade hon och jag nickade som ett tecken att jag förstått.