Idag hade jag mitt första ultraljud inbokat. Niall var för tillfället i Sverige men jag visste att jag ändå måste vara extra försiktig med att åka till sjukhuset eftersom paparazzin var ute efter mig mer nu än någonsin efter att Niall för några dagar sedan, i en intervju, bekräftat att vi faktisk var i ett förhållande. Millie och Nora skulle följa med mig så jag var åtminstonde inte ensam. Resan till sjukhuset spenderades med att komma på en historia om varför vi var på sjukhuset om någon skulle få reda på det. Vi bestämde oss för att säga att Nora inte mått så bra den senaste tiden och att vi tog med henne till läkaren som de bra vännerna vi var. Nora svängde in på parkeringen och parkerade bilen i en ledig ruta innan hon stängde av bilen och vände sig mot mig som satt i baksätet. 
"You ready?" frågade hon och jag nickade sakta. Jag var nervös, självklart, men jag var redo.
"Let's go then" sa Millie och hoppade ur bilen, jag följde efter henne och stängde sedan igen dörren så att Nora skulle kunna låsa bilen. Jag såg att en man med en stor kamera satt i sin bil och kollade på oss och jag suckade.
"Paps" viskade jag till tjejerna och de nicka innan Nora började grimasera lite, för att göra vår historia lite mer trovärdig. Vägen in till sjukhuset var inte så lång dock och paparazzis var inte tillåtna i byggnaden så vi behövde inte oroa oss för dem när vi följde efter sköterskan som ropat upp mitt namn. Hon ledde mig in i ett rum, där en läkare redan satt, och bad mig hoppa upp på britsen. Läkaren bad mig dra upp tröjan och varnade mig för att det skulle bli kallt innan hon la på den, chockerande kalla, gelen på min smått utputande mage. 
Ja, jag hade börjat få en baby bump så jag hade inte låtit Niall se mig om jag inte var fullt påklädd. Han hade inte visat några tecken på att han började bli misstänksam men jag visste att jag skulle bli tvungen att tala om för honom precis var som pågick, snart. 
"Do you see that round, dark, spot there?" frågade läkaren och jag drogs ur mina tankar och insåg att hon börjat ultraljudet.
"Yes" svarade jag efter att jag upptäckt den på skärmen.
"That's your babies head" sa hon och log upp emot mig. Jag kollade tårögt på monitorn och sedan på mina två vänner som stod och höll om varandra och grät. Jag skrattade vid synen av dem men fokuserade sedan blicken tillbaka på skärmen. 
"Let's hear the heartbeats" sa läkaren och tryckte på någon knapp på tangentbordet och snart hördes små, jämna, hjärtslag i rummet och tårarna började rinna fritt nerför mina kinder. 
"That's my baby"

 

Jag stoppade säkert undan ultraljusbilden i mitt nattygsbord innan jag lyckligt lutade mig emot sänggaveln med benen upp emot mitt bröst och hakan lutad emot mina knän.
"I'm so happy" sa jag för mig själv och höll på att få en hjärtinfark när någon svarade på vad jag precis sa.
"And how so?" det var en manlig röst som sa det och när jag vände mig om så stod Niall där.
"Niall babe what are you doing here? Aren't you suppose to be in Sweden?" sa jag chockat och drog ner honom bredvid mig i sängen så att jag kunde ge honom en kram och en kyss.
"Yes but I saw pictures of you going into a hospital and I had to make sure for myself that you're okay" sa han och jag log emot honom.
"I'm fine, it was Nora who wasn't feeling too good so we went and looked it up and yes she's fine" sa jag och kröp in i hans famn när han öppnade sina armar. 
"I love you so, so, so much" sa han och jag suckade lyckligt innan jag lät sömnen överta mig.

---

Kapitel 67, jag kan nu avslöja för er att vi har skrivit klart STTC. Den kommer bli 70 kapitel långt så inte alls långt kvar!!