Previously:
”Only two hours then we’ll be in Dublin” sa han och log emot mig, jag log tillbaka och lutade mig emot fönstret.
”Please put your seatbelts on, we’re about to take off. Enjoy your flight” 
Ännu en gång så hördes samma inspelade röst och jag kände hur hela min kropp pirrade till. Snart så skulle jag vara på irländsk mark!!

 

From: Unknown number
Hey Sky, it’s Annie. I work as a soundguy (girl..?) and yeah. We we’re just heading out to McDonalds and were wondering if you’d like to join? Meet us in the lobby in five if you do :)
/Annie.

 

To: Annie.
Hi Annie! Sure, I’ll be right down. Simon isn’t joining…? Can’t really picture him in a McDonalds ;)
/Sky.

 

From: Annie.
YEY! We’re waiting here for you, then. No we can’t either, so he won’t be joining us ;)
/Annie.

 

To: Annie.
See you in a sec!!
/Sky.

 

Sms konversationen med Annie avslutades precis när jag klev in i hissen. Jag la ner mobilen i fickan och kollade runt i den stora hissen. Den var smyckad med en massa guldiga detaljer längst väggarna och på väggen mitt emot dörren så satt en stor spegel. Jag rättade till ett hårstrå, som stod ut ifrån min uppsättning. Hissen plingade till och visade att jag nått lobbyn. Dörrarna öppnades och jag klev ut. Några meter fram så stod det ett gäng på tre personer som jag visste tidigare tillhört den stora gruppen människor vi rest med. För att vara ärlig så var jag inte helt säker på hur Annie såg ut men jag gissade på att det var den brunhåriga tjejen som nu var på väg emot mig med ett stort leende.
”Sky!” sa hon glatt och gav mig en snabb kram.
”Annie” sa jag försiktigt och hon drog med mig bort till de andra.
”James, Lillie and Chris” presenterade hon. Jag hälsade på dem och vi började gå ut ifrån hotellet och mot McDonalds restauranten som låg en bit nerför gatan.
På vägen dit så såg vi ett tiotal X-factor posters uppsatta på alla möjliga ställen såsom; väggar, bussar, lyktstolpar. You name it!

 

”So you’re from America, right?” frågade James och jag nickade medans jag tuggade klart.
”Yeah, New York baby!” Svarade jag och han skrattade åt mig.
”I’ve been to Boston but I would love to go to New York” sa han och jag ryckte på axlarna.
”It’s nothing special, London’s way better” svarade jag och tog ett bett utav min Big Mac.
”There is something special about London, isn’t it?” sa han och jag nickade. It sure is!
Vi satt kvar på restauranten i kanske en timme efter att vi ätit upp och bara pratade. Jag har inte skrattat så mycket på länge och det fick mig att tänka på Nora. Tanken på Nora fick mig att drabbas utav dåligt samvete över att jag inte ringde henne så fort vi landade men jag hade varit för upptagen med att ta in allting som hänt idag. Jag bestämde mig i alla fall för att lämna gruppen bakom mig och återvända till hotellet.