Stegen jag tog, blev tyngre och tyngre ju närmre lägenheten de förde mig. Rädd. Det var vad jag var. Rädd för vad som komma skulle. Tillslut reste sig den stora byggnaden framför mig och jag stannade upp. Andades gjorde jag inte längre och skakade gjorde jag som ett asplöv. Fem meter. Jag var knappt fem meter ifrån, vem-vet-vad­.
Jag såg Adams siluett röra sig i mitt fönster och jag insåg att han hade sett mig och att jag inte hade mycket val än att gå upp. Några djupa andetag senare och jag var påväg. Med tunga och motvilliga steg så tog jag mig upp till min lägenhet där Adam stod i dörren och flinade emot mig.
”So she finally decided to arrive..” började han och jag skulle precis ursäkta mig när han drog in mig i lägenheten och smällde igen dörren.
”..but you’re late babygirl” sa han retsamt och smekte mig över kinden. Jag skakade under hans beröring och ville inget annat än att börja gråta, men den glädjen skulle han inte få.
”I told you there would be concequences if you were late” fortsatte han och lät sin hand ligga stilla över min kind.
”This will hurt you. And I will enjoy it” sa han och drog till med handen och lät den träffa min kind med en hög smäll. Mitt huvud vred sig automatiskt åt sidan och han tog ett fast tag i mitt hår så att han kunde dra upp det i höjd med hans hand igen. En, två, tre smällar till sen slängde han mig emot väggen. Jag jämrade mig men låg kvar, jag orkade inte kämpa emot.
”Please..” bad jag tyst och Adam skrattade hjärtlöst.
”Please? You’re begging for mercy already? Well I’ve only just begun” sa han och placerade en spark i min mage. Han lämnade mig sedan där, för stunden, och gick runt och gjorde en massa grejer i lägenheten. Vad visste jag inte och jag var inte säker på att jag ville veta heller.
”Get up here” sa han barskt, när han var tillbaka, och slet upp mig i min arm.
”We’re gonna have some fun you and me.. I can’t promise you’ll like it, but it won’t be a choice of yours to do it or not” sa han retsamt och drog med mig igenom lägenheten. Till sovrummet.
”Please Adam, please don’t” bad jag men han visade inga tecken på medkänsla gentemot mig.
”No!! Please!!! I beg of you!!” jag nära på skrek när han slängde mig på sängen och snabbt la sig över mig. Han började dra av mig min klänning och jag försökte allt jag kunde att få av honom ifrån mig.
”NO! LET ME GO!!” snart fanns, på golvet, en klädhög och Adam fortsatte med sina sjuka handlingar medans jag grät och bad honom att sluta. Hans ögon utstrålade en sort nöjdhet över skräcken han åstakom hos mig och jag blev bara mer och mer illamående utav att se honom.

Smutsig. Jag kände mig smutsig, äcklig, och värdelös. Som en riktig säck med skit.
Adam hade stuckit, när han känt sig klar, och lämnat mig liggandes i sängen. Tårarna hade inte slutat rinna och vid minnena utav vad som hänt, så rann de igen.
Jag hade lyckats få på mig kläder och jag satt nu inne i mitt såkallade ”kreativitets rum” som var inrätt i olika färgers graffiti som jag målat.
Jag satt på golvet och kramade en ram som höll en bild på min mamma.
Jag hörde min mobil vibrera innifrån sovrummet men jag orkade inte gå och hämta den, så jag ignorerade den. Precis som jag gjort alla andra 18 gånger. Men denna gång gav sig inte personen utan ringde om och om och om igen. Jobbade jag idag? Nej, det gjorde jag inte. Så undra vem det kunde vara. Jag tryckte bort smärtan i mig, och tvingade mig själv att resa mig upp för att gå och kolla. På telefonen lös namnet på en person jag faktiskt skulle kunna tänka mig att prata med just nu. Niall. Jag vet, inte ens Nora. Men Niall!
Jag ville dock inte prata med honom genom telefonen så jag tryckte bort samtalet och smsade honom min adress.