If You Never Try, You'll Never Know. Kapitel 7.
Previously:
"Who do you think we'll see there? Celebrity wise?" frågade jag nyfiket.
"Leah says that Liam Payne, the dude from One Direction, goes there a lot so maybe him" svarade Brandon med ett litet leende.
"She's taggin along though, but I think it might be because of what I just said" skrattade han och jag skakade på huvudet emot honom.
"Well if he's hot I'll have him, being single sucks" sa jag och lutade mig tillbaka emot ryggstödet.
"I need love" klagade jag och de andra skrattade åt mig. Högt.
Om jag trott att jag varit nervös innan det förra giget, så var det inget emot vad jag var nu. Mina armar och ben skakade och jag var tvungen att fokusera på min andning för att inte börja hyperventilera. Låt mig bara tala om en sak för er; killarna var minst lika nervösa fast till skillnad ifrån mig så hade de i alla fall en partner som kunde lugna ner dem, eller ja Jonathan och Callum var ju lika nervösa men de kunde ändå vara med varandra.
Olympia hade inte kunnat följa med eftersom hon inte fyllt arton än så jag var helt ensam i all detta och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.
Jag hade dock inte mer tid att tänka på det eftersom dörren öppnades och Mr. Dixon kom in.
"Hello guys, it's time" sa han och vi alla reste på oss ur sofforna som fanns utspridda i det lilla rummet.
"Are you ready?" frågade han och vi alla mumlade tysta yes och han log åt oss.
"You will be fine, the crowd here is great and so are you" sa han och ledde oss ut till precis bakom scenen.
"Break a leg" sa han och drog upp draperiet som delade oss och scenen. Klubben var packad med folk, kändisar och helt normala personer, och jag kollade nervöst på Callum som stod bredvid mig. Vi nickade emot varandra och han skyndade in bakom trummorna. Jag gick sakta fram till stativet och bad till Gud att jag inte skulle snubbla i mina klackar.
Jag tog ett djupt andetag när jag stod framför micken innan jag började prata.
"Hiya Funky Buddha, my name is Emma, that's Brandon on bass, Jonathan on guitar, Callum on drums and we are Devout of The Suffering" sa jag och kollade ut över publiken.
"We thought we would play you a couple of songs to night, some of which are covers and a few original songs. Does that sound good to you?" frågade jag dem och de svarade ett högt yes.
"Then let's get started! This is our cover of The 1975's Chocolate and I really hope you like it" sa jag och Callum startade igång oss.
"Wow Funky Buddha you are a great crowd" ropade jag in i micken efter att de sista tonerna till vår egen låt, Everything is Nothing, spelats.
"Now we made a remix of a really, really, well known song which is absolutely nothing like the music we usually play. Plus I just spotted one of the members from this band so no pressure" skrattade jag och publiken skrattade med mig.
"Thank you for an awesome night Funky Buddha and to finish it off, this is our remix of What Makes You Beautiful" sa jag och skickade iväg ett snabbt leende till Liam, som jag sett i bakre delen utav klubben, innan Jonathan började spela.
"That's what makes you beautiful" sjöng jag och höll ut den sista tonen tillsammans med Brandon på basen.
"Whoo" ropade jag in i micken och skrattade när publiken började jubla. Jag vågade inte kolla på Liam så jag undvek att låta min blick gå åt det hållet när jag kollade ut över publiken.
"Thank you again, you've been amazing and we've been Devout of The Suffering. Good night!" ropade jag in i micken och skyndade mig av scenen med killarna.
"Oh my god guys!" ropade Leah när vi kom av scenen och sprang in i Brandons famn.
"You were amazing, seriously I mean you're always good but that was better than usual" skrattade hon och gav oss andra varsin kram innan hon återvände till sin pojkväns famn.
"And I mean your version of WMYB was amazing you saw the crowds reaction" sa hon sedan och log emot oss.
"Thank you Leah, it was by far the best gig we've ever done" sa jag med ett leende.
"Easily" höll Callum med och la armen om Jonathan. Han planterade en mjuk kyss på hans läppar innan han kollade runt på oss igen.
"We're just awesome" skrattade han.
"You sure are" sa en röst bakom mig och jag vände mig om och möttes av Mr. Dixon.
"You we're brilliant up there tonight and I'd just like to say that you're welcome back anytime" sa han och skakade våra händer. Han lämnade oss sedan ensamma, efter att han meddelat att jag som var under arton skulle vara tvungen att lämna klubben inom en halvtimma. Vi packade ihop våra instrument och packade in dem i Brandons bil och lämnade klubben och kvällen bakom oss. Hur glada som helst.
Jag smög in igenom ytterdörren när jag kom hem. Det var sent och mina föräldrar, och systrar, sov troligtvis. Jag tassade upp för trappan och in i mitt rum, och låste dörren efter mig. Jag sparkade av mig mina skor och jacka innan jag slängde mig på min säng.
Jag tänkte tillbaka på kvällen och log över hur grym den hade varit. Publiken hade tyckt om oss tio tusen gånger mer än vi någonsin kunnat hoppas på och både våra covers och egenskrivna låtar hade gått hem riktigt bra hos dem. Jag skakade på huvudet i misstro att kvällen faktiskt hänt.
Jag fiskade upp min mobil ur fickan och klickade mig in på twitter appen och såg till min glädje att vårt följar antal nästan fördubblats. Folk tweetade om videos på oss ifrån ikväll och jag retweetade, favoriserade samt följde många innan jag upptäckte att alla började tweeta oss och Liam på samma gång. Nyfiket så klickade jag mig in på hans profil och såg att han tweetat oss. Jag log stort och läste tweeten om igen.
Vi vill inte låta jobbiga men det är absolut inte kul alls att skriva utan att få respons.
Så snälla. Det tar typ två sekunder.
jag älskar era noveller ! Snälla sluta inte!
Okej sorry för att jag inte kommenterat men tänkte att jag för en gångs skull skulle försöka lämna lite konstruktiv kritik och därför ville jag komma in i novellen först. Sorry, lovar att jag ska bättra mig!
Lika bra som vanligt ja önskar eran blogg!;)
Bra!
