Previously: 
"Hey is everything alright?" frågade jag och Callum skiftade obekvämt på sig medan Jonathan bara nickade.
"Yeah you know, just nerves for tomorrow" sa han och jag såg hur han svalde hårt, ett tecken på att han ljög.
"If you say so" sa jag och gjorde det tydligt att jag inte trodde på dem.
"Any how, what was the name of the place we're playing tomorrow?" frågade jag och Callum vände sig emot mig.
"It's at the Mayne" sa han och jag log emot honom. Jonathan stannade bilen och klev ur den. Vi gjorde samma sak och gick in i replokalen. 

"I can't breathe I'm so nervous"
Jag bokstavligen skakade där vi stod scenen och väntade på att få gå upp. De tre övriga killarna i mitt band stod, eller satt, utspridda i rummet och kämpade emot sina egna nerver.
"I know, I feel like I'm about to be sick" sa Callum, som stod bredvid mig lutandes emot väggen.
"Don't be sick on me. It took me days to choose this outfit" sa jag i ett tappert försök att lätta upp stämningen. Det verkade funka när alla tre flinade åt mig efter min kommentar.
"Emma, I promise nothing" sa Callum med ett skratt och jag lipade emot honom.
"Devout of The Suffering? You're up next" en utav de anställda på klubben stod nu vid dörren och kollade på oss. Han nickade upp emot scenen, vår signal att kliva ut på scenen. Brandon gick först, den Jonathan, Callum och sist jag. Publiken satt och kollade förväntansfullt upp mot scenen, beredda att antingen gilla vad de hör eller hata det. Båda vilket de skulle njuta av lika mycket. Jag ställde mig framför mikrofonen som satt placerad i stativet och tog ett djupt andetag innan jag började prata.
"Hello Mayne, how are you tonight?" sa jag och ett fåtal svarade medan de andra satt tysta och drack sina drinkar.
"My name is Emma, that's Brandon on bass, Jonathan on guitar, Callum on drums and we are Devout of The Suffering" presenterade jag oss och kollade på mina bandmedlemmar som log stöttande emot mig.
"Our first song of the night is a cover of Chocolate by The 1975" sa jag och Callum räknade in oss.

 

"Thank you Mayne, have a great night!" ropade jag ut i micken och publiken jublade högre. Giget hade gått otroligt bra och publiken hade gillat varenda låt vi spelat, både våra egna och de covers vi spelade.
"That was awesome" sa jag lyckligt när vi klivit av scenen. Jonathan drog in mig i en kram och snurrade runt med mig. Jag skrattade högt och kramade om de andra två efter att han släppt mig. Vår glädjefest avbröts när någon knackade på dörren och en utav klubbens anställda klev in med en man runt trettio års åldern.
"There's someone here who would like to talk to you" sa den anställda och lämnade oss ensamma med mannen.
"Hello, my name is Charles Dixon and I own a club located in the London mayfair, Funky Buddha, I don't know if you've heard of it" sa han och slog sig ner på en utav stolarna som stod längst väggen.
"I've been there" sa Brandon och väntade på att han skulle fortsätta.
"Oh yes then you know that it's the place where a lot of influencal and important people in music come at the weekends" sa han och Brandon nickade.
"I'm sorry Mr. Dixon, but I'm not quite sure why you're telling us this" sa jag avvaktande.
"Well Emma, this is the third show of yours I've gone to and I'd like to invite you to play at Funky Buddha" sa han och jag spärrade upp mina ögon.
"You what?" hörde jag Jonathan säga chockat bakom mig och Mr. Dixon log mot oss.
"How about we exchange numbers and I'll make sure to give you guys a call and we can look into which night suits you the best" sa han och jag nickade, fortfarande chockad efter hans erbjudande. Vi bytte nummer och han lovade att ringa någon utav oss inom de närmsta dagarna.
"Bye, Mr. Dixon" sa jag och stängde dörren efter honom. Jag vände mig om och kollade på killarna som såg ut som om de precis sett ett spöke.
"What just happened?" frågade Callum och Brandon skakade chockat på sitt huvud emot sin lillebror.
"We just got the biggest opportunity to make our dreams come true" sa han och drog in Callum i en kram.
"Enough enough, I want in" skrattade jag och de drog in mig i sin omfamning.
"Jonathan?" sa jag frågande och tittade över min axel på den saknade killen. Han bara skakade lite lätt på huvudet och stod kvar, lutad emot väggen, med hans huvud nerböjt. Jag höjde förvirrat på ögonen och vände mig tillbaka emot de andra två.
"Do any of you know what's up with Jonathan?" frågade jag och Callum klev genast ut ur omfamningen.
"Nope, no idea. Don't have a clue" sa han och skyndade sig sedan ur rummet. Jag vände mig chockat emot Brandon som kollade efter sin bror.
"Are they fighting?" frågade jag honom.
"Who? Jonathan and Callum?" sa han och jag suckade och la handen emot pannan.
"Obviously" sa jag och han ryckte på axlarna.
"I don't know but it sure looks like it" sa han och jag lutade mig uppgivet emot honom.
"What should we do about it? We can't have them fighting it'll not end good for them or the band" sa jag och Brandon nickade och höll med.
"I'll talk to Callum you'll take Jonathan" sa han och log emot mig.
"Good luck" sa han och gick efter Callum.
"I'll probably need that" viskade jag till mig själv, tog ett djupt andetag, och gick emot Jonathan.

---

Kapitel 3, lite drama emellan killarna. Det kommer lösas snart och vara en rätt stor del av själva novellen :)