Jonathan satt i jämte mig på förstärkaren och klinkade på gitarren medan jag försökte få fram några vettiga textrader. Vi hade suttit i snart två timmar och försökt spåna på en ny låt medan vi väntade på att resterande bandmedlemmar skulle dyka upp så att vi kunde börja repa, de få låtarna vi faktiskt hade, innan giget som var om bara några dagar.
"Nothing?" frågade Jonathan och klinkandet upphörde.
"Nothing" bekräftade jag frustrerat och slängde iväg både papper och penna innan jag la huvudet i händerna och suckade uppgivet.
"We need something" sa jag och kände hur Jonathan la en lugnande hand på min axel.
"Take it easy, we'll figure something out. I promise" sa han och jag nickade.
"Have you heard anything from Brandon and Callum?" frågade jag och han skakade på huvudet.
"No, but they should be here soon" svarade han och satte ner gitarren på sitt ställ.
"I think it would be easier to write this song if the whole band was here" sa jag och suckade, "But I wouldn't say that I'm surprised that they're late" la jag till och drog upp min telefon ur fickan för att ringa en utav de saknade killarna. Precis när jag tagit fram Callums nummer i min telefon så slogs dörren upp och två snötäckta personer snubblade in i replokalen.
"There you are, Emma was about to report you missing" sa Jonathan med ett skratt och Callum borstade av sig snön och skyndade sig att sätta sig bakom trumsetet.
"Sorry, our bus didn't come and mum wasn't home" sa Brandon och gav mig en kram samt en lätt kyss på kinden. Brandon tog upp basen ifrån sitt ställ och började klinka lite på den. "Let's do 'Never Let Them See' first" sa jag och pekade på Callum,
"Count us in" sa jag och han gjorde just det. Alla tre började spela den välkända melodin utav vår första egenskrivna låt, giget om några dagar skulle vara den första gången vi spelade några egna låtar istället för bara covers så det låg definitivt en stor press över oss att allt skulle låta bra. Jag började sjunga och log stort, detta var vad jag levde för. Bara själva känslan när man försvann i musiken var det bästa jag visste. Jonathan spelade de sista ackorden på låten och jag sträckte segervisst upp armarna i luften.
"We're awesome!" ropade jag och killarna skrattade.

"Emma, is that you?" min mamma satt i köket när jag kom hem tre timmar senare och väntade på mig. Klockan hade redan slagit midnatt och det var skola för mig imorgon så jag visste att hon inte skulle vara speciellt glad.
"Yes it's me. I'm sorry that I'm home so late but we started writing a new song and we just forgot about the time and I-" förklarade jag men mamma avbröt mig.
 "I don't want to hear it. One more time and you'll quit that stupid band, an education is what you need!" sa hon och krossade armarna över sitt bröst.
"End of duscussion!" sa hon snabbt när hon såg att jag var på väg att argumentera emot. Jag suckade uppgivet och skyndade mig upp för trappan. Jag kikade in i mina småsystrars rum och log när jag såg dem ligga och sova fridfullt med varsitt leende på deras läppar. När jag passerade min pappas kontor så hörde jag det välbekanta, och ständiga, ljudet utav tangenter som trycktes ner. Min pappa var en del utav Storbritanniens ledande advokat firma och jobbade därför konstant tillskillnad ifrån min mamma som inte haft ett riktigt jobb på över 17 år. Hon brukade jobba som en receptionist på min pappas kontor, och det var så de träffades, hon slutade dock jobba så fort hon fick reda på att hon var gravid och har inte gått tillbaka sedan dess. Inte för att pappa inte klarar av att försörja oss själv men jag tror att mamma behöver komma ut hur huset lite. Träffa folk och skaffa sig rutiner. Så kanske hon slutar vara så sträng. Man kan ju alltid hoppas.
Jag suckade uppgivande och fortsatte in i mitt rum. I ren protest till mina föräldrars eleganta, stela och "rena" stil med helvita väggar och ljust parkett golv, så hade jag målat mina väggar svarta, hängt upp en massa affischer på olika rockband och artister samt täckt mitt golv med en stor fluffig svart matta. Min mamma avskydde det så mycket att hon vägrade att ens gå innanför min dörr, något jag tyckte var rätt skönt eftersom det gav mig en plats för mig själv.