---

Jag strök fingret över plasten som var lindad runt min fot, det sved fortfarande men det var det värt. Jag kunde knappt själv fatta att jag hade vågat gör tatueringen eftersom att jag alltid varit rädd för nålar och smärta men det gjorde inte lika ont som jag förväntat mig och resultatet var underbart och helt klart värt det. I flera veckor hade jag grubblat över vad jag ville att det skulle stå och med lite hjälp från Mo stod det nu Dance like nobody’s watching på min fot. Jag slängde en sista blick på min fot innan jag kröp in under täcket och föll in i en djup sömn.

 

När jag vaknade nästa morgon var det första jag gjorde att kolla på min fot, jag tog bort plasten och studerade själva tatueringen innan jag snabbt smörjde in den och satte ett bandage över. Jag klev upp ur sängen och kollade ut genom fönstret för att mötas av en strålande sol, jag log automatiskt medans jag gick in i min WIC och tog fram kläder. Det fick bli ett par ljusa jeans shorts och en vit tubtopp som jag matchade med ett gul/brunt skärp och mina vita converse och ett par ringar, jag borstade igenom håret och drog på mig lite maskara innan jag tog min väska och sprang ner för trappen.

 

Det var tisdag och vi skulle ha en hel dag med fotboll så jag började inte förrens elva vilket betydde att jag var själv hemma. Jag satte på radion och log när jag hörde vilken låt som började spelas, What makes you beautiful med One Direction. Jag gillade deras musik men var ändå inte något direkt fan medans Cara och Carla inte slutade prata om dom vilket var, som allt annat de gör, otroligt irriterande. Jag åt en macka och drack ett glas juice innan jag stängde av radion och gick ner för trapporna till garaget och mot min sprillans nya bil. Borskämd som jag är hade pappa köpt den till mig förra månaden och jag hade inte mycket val än att ta emot den även om jag hatar att ha dyra saker bara för att jag kan.

 

När jag svängde in på parkeringen stod Mo redan där och väntade så jag skyndade mig med att parkera och sprang mot henne. Vi möttes i en stor kram och tog armkrok och gick in i skolan, som vanligt vändes allas blickar mot dörren när den öppnades och jag önskade bara att folk kunde sluta stirra!

 

-Heart, Mo over here! Hörde vi Cara ropa utifrån gården framför idrottshallen, där hon Carla och några äldre killar stod och rökte. Eftersom att de rökte ignorerade vi hennes rop totalt och började gå mot omklädningsrummen för att byta om innan vi började. Om det var något jag var emot var det rökning och att komma försent, rökning är äckligt och att komma försent är bara respektlöst. När vi kom in i korridoren som innehöll åtta omklädningsrum, fyra för killarna och fyra för tjejerna, kom Cara och Carla springandes bakom oss.

 

-We called your name, why didn’t you come to us? Sa Carla med en kaxig ton.
-Yeah, you can’t just ignore us like that. Fortsatte Cara med samma ton och jag vände mig mot dom och skrattade hånfullt.

 

-Oh, we can’t? Well watch us. Sa jag och vände mig mot Mo och gick in i ett av omklädningsrummen. Lyckligtvis spelade varken Cara eller Carla fotboll utan dom var cheerleaders så nu skulle vi slippa dom i alla fall fram tills lunch.

 

Jag bytte om till ett par vita shorts och en svart t-shirt som jag fått av Mo där det stod ’Bara för att jag har het rumpa’ och en pil som pekade ner mot min rumpa. Texten var på svenska så det var typ bara jag och Mo som visste vad det stod vilket bara gjorde det hela mycket roligare. Jag satte upp mitt hår i en hög tofs innan vi sprang ut i hallen, Mo hade ett par vita shorts och en grön tröja där det stod ’Vafan stirrar du på’ på en varningsskylt som satt över brösten även den texten var på svenska så alla stirrade ju extra mycket på den vilket gjorde det hela ännu roligare.

 

När vi kom ut i hallen höll killarna i laget på och värma upp. Jag och Mo är dom enda tjejerna i skolan som valt fotboll som inriktning och därför spelar vi med killarna men jag måste erkänna, vi är waay better than them.

 

-Okay, Heart! Mo! Run five laps around the gym and then stretch a bit! Vi gjorde som Mr.Morrison våran lärare/tränare sa åt oss och började springa runt hallen. Fem varv var ingen ting med en del av killarna svettades efter bara några varv medans jag och Mo enkelt sprang varven och sedan stretchade vi en stund innan vi satte oss och väntade på att killarna skulle bli klara. När alla hade stretchat började vi med att öva passningar till varandra, jag fick vara med Luke som är troligtvis den bästa killen på fotboll i laget medans Mo fick va med Joey som inte har något bollsinne alls.

 

Jag och Luke passade hela kvarten utan att missa en enda boll och när det var dags för match gick jag fram till Mo som såg extremt irriterad ut eftersom att Joey alltid skjutit minst en meter ifrån henne.

 

-Ey Mo, hade du det kul? Såg vilka underbart perfekta passningar J gav dig! Ropade jag och hon blängde surt på mig medans alla andra gav mig förvirrade blickar pågrund av svenskan.

 

-Heart, we talked about this. No Swedish in class, thank you. Sa Mr.Morrison och tittade på mig med en allvarlig blick. Jag bara nickade eftersom att jag inte litade på att jag skulle kunna få ut något svar utan att börja skratta. Mr.Morrison är en man i 50 års åldern som alltid har en visselpipa och ett tidtagarur runt halsen sen har han glasögon och när han pratar med en kollar han över glasögonen vilket ser extremt roligt ut.

 

Han delade upp oss i tre lag och jag hamnade med Mo, Luke, Jacob och Paul. Tack gode gud för att vi inte hamnade med Joey tänkte jag och sneglade mot honom där han satt med sitt lag på bänken och väntade på deras tur att spela. Plötsligt hör jag hur Mr.Morrison blåser i visselpipan och spelet är igång, jag som spelar anfall lyckas stjäla bollen från en minst sagt långsam Jack som försökt dribbla förbi mig i snigelfart. Jag skjuter och gör mål samtidigt som jag hör hur alla i mitt lag jublar. Ungefär så fortsätter det antingen gör jag mål eller Luke och resultatet blev 7-0 till oss. Eftersom att det laget som förlorade skulle möta det tredje laget fick vi gå och äta innan vi skulle komma tillbaka så jag och Mo sprang in i omklädningsrummet duschade snabbt och jag drog på mig mina kläder innan jag sprutade på mig lite parfym, tog min väska och drog med mig Mo ut till min bil. Vi satte oss i den och jag började köra mot milkshake city dit vi alltid åkte på lunchen eftersom att skolan inte serverade ätbar mat. Till vår stora lättnad satt inte Cara och Carla där och väntade på oss som vanligt och vi insåg att vi var tidiga.
Marco som alltid jobbade när vi kommer in på lunchen kollade förvånat på oss.

 

-You girls are early, I hope you are not skipping class? Sa han och höjde på ögonbrynen och jag skrattade lite.
-Don’t worry, we just got out of class early because we owned the other team in football! Sa jag och nu var det hans tur att skratta, han sa åt oss att gå och sätta oss så skulle han komma ut med det vi alltid beställde vid lunch. En mellan jordgubbsmilkshake och en grillad ostmacka, efter tio minuter stod detta på bordet framför mig och jag högg in på den otroligt goda lunchen.

 

-Tack gode gud för Marco och milkshake city utan dom skulle vi svälta ihjäl! Utbrast Mo när vi var klara och jag kunde inte annat än att hålla med henne medans jag skrattade åt hennes belåtna min. När vi reste på oss kom fem killar med luvor inspringandes och ställde sig vi disken jag tittade ut genom dörren och möttes av flera papparazzis och hundratals skrikande tonårstjejer.

 

-Vafan? Sa jag och gav Mo en förvånad blick med fick bara en axelryckning tillbaka. Marco stod nu och snackade med killarna och jag funderade på hur vi skulle kunna komma ut och när jag slängde en snabb blick på klockan märkte jag att det inte var mer än tio minuter kvar innan vår match skulle börja. Jag gick fram till Marco och knackade honom på axeln han vände sig om och log mot oss.

 

-Hello girls was the food good today aswell? Sa han fortfarande med ett stort leende på läpparna.
-It was amazing as always but we are kind of in a hurry we have to be back at school in less than ten minutes and we can’t really get out of here. Sa jag och kunde inte hjälpa men att känna mig lite stressad.
-Right school, come here you can take the back door! Sa han och började gå in mot köket och jag tänkte precis gå efter honom när jag hörde en harkling bakom mig, jag vände mig om och möttes av fem vackra ansikten och det tog ett tag innan jag insåg vilka det var. Självaste One Direction, som sagt inget massivt fan men ändå!

 

-Sorry about that! Sa han med lockigt hår, ehrm… Harrry, Harry var det!
-Oh it’s okay but as you maybe heard we’re kind of in a hurry so we gotta go! Sa jag och flashade ett leende innan jag snabbt gick dit Marco försvunnit någon minut tidigare.

 

När vi äntligen satt i bilen på väg tillbaks till skolan började Mo garva.
-Tänk om C&C skulle vara där dom skulle flippat. Aaah, det är One Direction! Sa hon och började låtsas fangirla vilket fick mig att börja skratta vilket inte var så smart eftersom att jag körde. Efter bara några minuter var vi framme vid skolan igen och vi sprang in till omklädningsrummet slängde på oss kläderna och sprang in i hallen. Vi kom ut genom dörren samtidigt som killarna kom från andra hållet och dom kollade på oss konstigt troligtvis eftersom att vi var helt andfådda och vi började skratta och ramlade ner i en hög på golvet bara för att få mer konstiga blickar från både killarna och Mr.Morrison. När vi äntligen samlat oss spelade vi matchen och även denna vann vi, 6-1 till oss.

 

När jag svängde in på min gata såg jag en stor flyttlastbil stå vid mitt lägenhetshus och höll på att tömmas av ett gäng flyttgubbar. Jag skrattade åt deras sura miner innan jag svängde ner till garaget och parkerade innan jag tog hissen upp. Väl uppe på min våning möttes jag av flyttgubbarna som höll på att lyfta in kartonger och möbler i de fyra lediga lägenheterna i jämte min. När jag höll på att låsa upp min dörr fylldes trapphuset av skratt och jag vände på huvudet mot trappan för att se vart det kom ifrån, upp för trappan kom fem bekanta killar och de verkade känna igen mig med eftersom att en av dom, Louis, pekade på mig.

 

-Hey, that’s the girl from milkshake city! Skrek han och det ekade så att jag var tvungen att hålla för öronen vilket fick min bag att falla till golvet med en hög duns.
-Jäääävlar! Utbrast jag och kollade på väskan, när jag vände upp blicken igen möttes jag av fem förvånande ansikten. Jag skrattade lite och förstod precis varför som såg ut som dom gjorde.
-I’m half Swedish, okay? Sa jag medans jag låste upp dörren och öppnade dörren.

 

-Honey is that you? Hörde jag min pappas röst inifrån,
-It’s me dad! Ropade jag tillbaka och fick ett snabbt okay som svar.

 

-I guess it’s your mom who’s Swedish then? Frågade Liam med ett leende.
-Yepp and speaking of my mum I have to go get her from the airport like now. Sa jag efter att jag märkt att klockan redan slagit fem.
-Where has she been? Frågade Harry och studerade mig från topp till tå.
-Caribien, working! Sa jag och satte mig på knä framför min väska som låg i dörröppningen, jag drog ut en munktröja och drog den över huvudet innan jag slängde in väskan innan jag ropade till min pappa att jag skulle åka.

 

-What is your mum working with? Frågade Niall denna gången och kollade rakt in i mina ögon.
-Wow alot of questions but she’s a photographer who’s waiting at the airport and I really have to go. But I’ll see you around! Sa jag medans jag sprang nerför trapporna till garaget för att sätta mig i bilen och gasa iväg mot flygplatsen.

 

-Mamma, MAMMA! HÄR BORTA! Jag sprack upp i ett leende när jag såg mamma med sitt långa blonda hår som vanligt stramt uppsatt i en tofs, min mamma var 33 år gammal men såg ut som max 25.
-Åh, Heart älskade lilla gumman jag har saknat dig! Sa hon när hon kramade om mig. Hon reste mycket med sitt jobb för att åka till platser och fotografera kändisar men hon brukade vara borta i minst en vecka men nu hade hon varit borta i nästan en månad och jag hade saknat henne något enormt och det var därför jag sagt att jag skulle hämta henne på flygplatsen.
-Kom nu mamma! Skrattade jag när hon fortfarande inte slutat krama mig och jag fick dra mig loss från kramen men jag tog snabbt tag i mammas hand så det kändes som jag var liten igen. Jag drog med henne till bilen och vi lastade in hennes väskor och åkte hemåt.

 

Efter middagen stängde jag in mig på mitt rum eftersom att jag inte orkade med mammas och pappas gullande med varandra, visst ni är kära men snälla låt mig slippa se det! Jag snörade av mig mina converse och studerade min fot, jag hade nästan glömt bort min tatuering och kom på att jag inte berättat om den för mamma. Vi hade diskuterat detta jätte länge och både mamma och pappa sa att jag fick tatuera mig så länge jag var hundra procent säker eftersom att det är permanent.

 

-Mamma! Jag vill visa dig något! Ropade jag och bara sekunden senare möttes jag av mammas nyfikna blick i dörröppningen, jag klappade på sängen precis vid min fot som ett tecken att hon skulle sätta sig ner. Jag hade gömt foten under täcket och när pappa såg det log han mot mig som för att säga att han visste att jag skulle berätta.

 

-Jag gjorde det. Sa jag och kollade mamma i ögonen hennes blick ställdes om till förvåning och jag visste att hon förstod precis vad jag menade eftersom att vi pratat så mycket om det de senaste månaderna.

 

-Var? Jag vill se. Sa hon och jag såg på henne att hon var uppspelt så jag tog bort täcket och blottade tatueringen som satt på utsidan av min högra fot.
-Wow, den var fin. Sa hon och log mot mig jag bara nickade och kramade om henne. Så satt vi i flera minuter innan jag bestämde mig för att gå en promenad. Jag lindade in min tatuering i ett tunt lager plast innan jag satte på mig ett par gladiator sandaler med klack tog på mina solbrillor och tog med mig telefonen och hörlurarna och började gå dit jag alltid gick, bryggan. Det var egentligen en gammal fiske hamn som användes när båtarna åkte på floden men nu var det mer en övergiven stenbrygga dit knappt ingen gick. Precis när jag kom fram till bryggan började A-team med Ed Sheeran spelas i mina öron och jag log, jag älskade denna låten och omedvetet började jag sjunga med. När låten var slut tog jag ur hörlurarna ur öronen och la telefonen bredvid mig och helt plötsligt hörde jag applåder bakom mig. Jag stelnade till, hade någon hört mig, det blev ju inte precis bättre av att när jag vände mig om möttes jag av inga mindre än Zayn, Liam, Louis, Niall och Harry bara världens just nu kändaste pojkband.

 

-You weren’t suppose to hear that. Sa jag och kollade ut över den fina floden.
-But we did and it was amazing! Sa en röst som jag tror tillhörde Harry men eftersom att jag satt med ryggen mot kunde jag inte bekräfta det.
-Erhm, thanks I guess. Sa jag och reste mig upp . –But I really have to go now. Fortsatte jag.

 

-Okay, maybe next time you can show us you tattoo. Sa Zayn och blinkade mot mig, jag kollade som av en reflex ner och blev medveten om den alltför osnygga plasten satt om min fot och jag kollade upp igen.
-Yeah and how do you know I just don’t like to wrap my feet up in plastic. Sa jag och blinkade tillbaka innan jag började gå tillbaka. När jag kom tillbaka till lägenheten var det helt tyst och jag insåg att klockan var rätt mycket och att jag borde sova just nu så jag låste dörren efter mig och smög in på mitt rum. Jag drog av mig mina kläder och la mig tillrätta i sängen och höll precis på att somna när jag insåg något, jag glömde min telefon vid bryggan…

---

Sådär första kapitlet, ge mig feedback! Jag vet att det var långt och troligtvis inte så bra men man blir ju bättre med tiden right & sen är det inte bara jag som skriver på bloggen utan Olivia & Embla som båda skriver något så otroligt mycket bättre än mig ;).

 

/Bella.

---

Detta kapitlet var skrivet och Izabella (Bella) och vi vill ha feedback på vad hon kan förbättra och ideer till vad ni vill ska hända i novellen framöver, vi har lite saker planerade men vi är alltid öppna för förslag. Antingen kommenterar ni eller så skickar ni iväg ett mail till: [email protected]

 

/Embla, Izabella & Olivia.

(Mailadressen finns också längst ner i menyn)

---