Vinnaren är....
...NORA SIDÉN! Stort grattis till dig Nora!
Nora hade nästan alla rätt på frågorna och hennes beskrivning var guld värd. Hon verkar som en stark person som inte tolererar vad som helst utan vågar säga emot och stå upp för sig själv.
Detta var hennes beskrivning:
Hejsan tjejer. Jag heter Nora Sidén och jag är 16 år gammal. Jag har midjelångt mörkbrunt hår och stora bruna ögon, jag är också relativt mörkhyad. Halv Svensk och halv mexikansk. Jag bor tillsammans med min mamma Katrin och min 7 åriga lillebror Josh i ett lagom stort gult hus i en liten by i Skåne. Vi har bott där sedan jag var 10. Jag är född och uppvuxen i Mexico men vi flydde till Sverige pågrund av min pappa. Min pappa var en bra man, sålänge han inte drack eller blev riktigt förbannad! Då förvandlades han till något stort monster som la hand på både mig och min mamma, ofta var han otrogen mot mamma med men hon var helt enkelt för rädd för att göra något åt det.
En dag hände det någonting jag tyvärr aldrig kommer glömma, det är som insvetsat i mitt minne och kommer sitta där för resten av mitt liv. Min mamma var hemma på dagarna och tog hand om Josh medans jag var i skolan och pappa jobbade. Pappa hade en stark åsikt om att killar var helt enkelt bättre än tjejer och därför lät han mamma vara medans Josh behövde henne för att överleva och må bra. Därför la han över alls sin ilska och allt sitt hat gentemot kvinnor på mig. Han slog mig värre än förr, både hårdare och oftare. Jag såg på mamma hur hemskt hon tyckte att det var och jag ville inte annat än att tala om för henne att det skulle bli bra, men jag kunde inte. Jag kunde inte säga det till henne eftersom jag själv inte trodde på det. Jag trodde ärligt talat att jag skulle bli ihjälslagen utav min egen pappa. En dag kom pappa hem tidigt ifrån jobbet, jag satt vid vårat köksbord och gjorde mina läxor medans mamma stod vid spisen, med Josh på höften, och lagade mat. Jag minns fortfarande stanken av alkohol som träffade mig när pappa klev in i köket, jag minns tydligt hur han tog tag i mammas arm och jag minns hur jag hörde hur låset till deras sovrum vreds om. Först trodde jag att pappa låst in sig där med mamma men till min stora skräck så kom han ut till mig igen. Han såg så arg ut, hans ögon var svarta och han knöt nävarna innan han svingade ett slag mot mitt ansikte. Jag minns blodsmaken som spred sig i munnen och hur jag kände hur en eller två tänder bokstavligen hänge i tandköttet. Jag ska inte gå in på blodiga detaljer eftersom det inte är jätte trevligt men jag tror ni fattar vad jag menar. I anna fall så drog han upp mig ifrån golvet, där jag nu låg, och klöste med sina vassa naglar längst hela vänstra sidan av mitt huvud. Jag har kvar ärr efter det. Han drog i alla fall med mig till mitt rum där han slog mig några mer gånger tills jag var helt yr och fullkomligt försvarslös (som om jag inte var det innan, en nio åring mot en 35 åring.). Jag minns hur han slängde mig och började klä av mig plagg efter plagg. Jag minns också paniken som spreds i min kropp och hur jag försökte skrika. Jag minnas allt efter det, smärtan, tårarna, blodet. Jag minns hans ord, hans sista ord till mig faktiskt; "Din värdelösa lilla horunge" (fast han sa det då på spanska.). Jag minns hur han lämnade mig där, på min säng, helt orörlig och helt förlamad av skräck. Jag minns min mammas skrik när han släppte ut henne och jag minns att jag hörde hur dörren smälldes igen. Jag minns också min mammas min när hon kom in och såg mig, jag minns ilskan i hennes ögon, sorgen och paniken. Jag minns hur hon slet fram en resväska och packade ner allt vi kunde tänkas behöva. Sen minns jag hur vi flydde till Sverige, hur mamma gång på gång fick samtal om att pappa letade efter oss. Men vi kom iväg, vi kom hit och nu sitter han i fängelse och han har minst 25 år kvar. Men jag är fortfarnade rädd, rädd för dörrar som smäller. Rädd för folk som druckit alkohol men mest rädd är jag för minnena. Eler för när han släpps ut, om han kommer komma och leta efter mig, oss!?
Jag har bara berättat det här för två personer innan, mina bästa vänner Fatima och Lina, därför känns det läskigt att skriva allt detta såhär men det känns bra. Det känns bra att dela med sig och att jag kan säga till er att det blev faktiskt bättre tillslut. Jag vill också skriva att det är OKEJ för er att publicera denna långa text om ni vill, jag är inte rädd längre! Jag är trött på att vara rädd!
Andledningen till att jag skulle vilja vinna tävlingen är för att One Direction har hjälpt mig att inte vara rädd längre, genom deras låtar ger dom mig en andledning att varje dag resa mig upp ur sängen med ett leende på läpparna. Dom och min lillebror. Min lillebror och jag brukar kalla oss min bys största directioners! One Direction har hjälpt mig igenom skräcken och ångesten jag känt. Dom har gett mig en större andledning till att leva och de har gett mig och min lillebror en bättre relation. Egentligen så skulle det räcka för mig att bara en gång få träffa dom och att få säga TACK, tack för allt!
Sen är det ni tre. Embla, Izabella och Olivia. Tre tjejer som verkar skit goa och som genom sin novell vid varje kapitel få mig att le och skratta åt allas våra egna favorit killar. Jag älskar sättet ni skriver på och om jag får säga det. JAG ÄLSKAR ER! Ni är underbara vet ni det? Men jag vill jätte gärna vinna detta och det skulle betyda världen för mig att på (ett eller annat sätt) ha en slags "connection" med 1D.
Puss / Nora Sidén.
Embla ville lämna ett personlig meddelande där alla kunde se också:
Hej Nora!
Hej Nora!
När Olivia mailade mig och talade om att hon hade hittat en vinnare så tänkte jag att det var någon som levde ett relativt normalt liv. Med sin mamma, pappa och syskon i en villa. Har normalt många kompisar och är en allmänt lycklig tjej. Men så var det inte! Det var du. En tjej som har kämpat för att kunna känna lycka, en tjej som vet vad skillnaden emellan sorg och lycka verkligen är.
Nora, jag grät när jag läste din motivering eftersom att jag vet precis hur det känns. Eller precis och precis men jag har mer eller mindre varit i samma situation.
När jag var 11 år gammal så flydde jag, min mamma och alla mina syskon till Sverige ifrån Albanien. Min pappa var efterlyst för något jag inte vill ta upp och vi flydde runt hela landet sedan jag var fem år gammal. Vid åtta års ålder så bodde jag helt ärligt i en kartong vid vägkanten. Jag tiggde pengar och om jag ska vara ärlig så vid ett tillfälle gick jag och sålde mig själv som barnarbetare. Jag arbetade från att jag var 8 tills jag var 10 då mamma fick in mig på en skola. Jag gick där medans jag bodde på gatan. Sedan blev pappa fängslad och vi blev ombedda att lämna landet annars skulle mamma bli fängslad och vi alla skulle hamna på olika barnhem och i fosterfamiljer.
Mycket mer hemskt har hänt mig men jag vill inte skriva det för detta handlar om dig. Jag vill bara säga att du är stark och att jag beundrar dig för att du mer eller mindre gick igenom detta själv. Jag menar jag hade/har åtta syskon som gått igenom nästan samma saker som mig!
Jag älskar dig med Nora, stay strong and keep fighting!
/Embla.
Vi/Jag valde Nora för hennes styrka och hennes individualitet. Sen också för hennes mod, att hon vågade skriva allt detta och prata om det. Det kan vara svårt! Sen hade hon ju faktiskt också nästan alla rätt på frågorna ;).
Nora, kolla din mail efter mer information!! Älskar dig också!
/Olivia.
Älskar dig med tjejen ;).
Älskar dig med tjejen ;).
/Izabella!
Kommentarer
Nora Sidén
ÅÅÅH! Gud tack, tack, tack!!!! Det betyder jätte mycket för mig!
Svar:
eionovels.blogg.se
Trackback
