Fanfics jag läser/rekommenderar.
- Fanficsen står listade utan någon specifik ordning, den första i listan är inte säkerligen min favorit.
- De med "fet-markerad" krona är dock mina topp 5 favoriter. (Står inte i någon ordning)
- Det som står innanför parantes är hur många kapitel fanicen har i nuet respektive har (om avslutad).
- Om det är någon länk som inte funkar / leder fel; säg till mig!
Förlåt till Emmi, som frågade efter detta, för att det dröjt så länge men där har ni det, mina fanfic rekommendationer.
Om ni läser någon av dem, kommentera gärna vilken och vad ni tycker om den.
Det kan alltid vara kul att veta :)
If You Never Try, You'll Never Know. Kapitel 13.
"Holy shit" hörde jag Brandon utbrista i bakgrunden.
Ett lågt what hördes från Jonathan och dömandes på de chockade läten som följde så gissade jag att Brandon visat dem.
"Emma" nu var det Jonathan som pratade.
"I'm guessing you've seen it" sa jag med ett lyckligt skratt.
"This is amazing, just look at what they're all saying about us" sa Jonathan, minst lika lyckligt.
"I know it's the best thing ever!"
"Jonathan what is up with you today? You haven't played a single chord right!" utbrast Brandon irriterat när hans yngre bror än en gång spelade fel ackord.
Vi hade bara övat i en timma när saker började gå fel och det var inte Jonathan. Callums trumpinnar hade gått sönder ett flertal gånger, hans symbaler hade trillat av, Brandons bas hade varit ostämd och min hals gjorde ont vilket ledde till att min röst inte lät som den skulle.
"Well it's not just me Brandon, is it" sa Jonathan ilsket tillbaka innan han satte ner gitarren i sitt ställ och satte sig ner i soffan. Callum satte sig för att lugna ner honom och jag vände mig emot Brandon som upprört drog sin hand igenom sitt hår.
"Dude what was that good for!" Jag slog till honom på armen och han kollade upp på mig med trötta och irriterade ögon.
"Well Em he didn't play anything right, he messed up" sa han och satte sig ner på golvet.
"We all did" började jag och satte mig ner bredvid honom innan jag fortsatte.
"This is just not a good day. Nothing is going the way it's planned but that doesn't give you the right to yell at Jonathan and act like it's all his fault because it's not. It no ones fault" sa jag och lutade huvudet mot väggen. Jag stängde mina ögon och andades ut.
"I'm sorry I-" började Brandon men jag stoppade honom genom att sätta upp handen i luften. Jag höll ögonen stängda.
"Go apologize to your brother, not to me" sa jag och hörde hur han reste på sig.
"What a mess huh" det var Callum som kommit och satt sig bredvid mig nu. Jag nickade som svar innan jag öppnade ögonen.
"We're so not ready for the gig tomorrow" sa jag och kollade uppgivet på Callum.
"Yes we are, we are just having a bad day that doesn't mean that tomorrow won't be a great day" sa han med ett lätt leende.
"You have to stay positive Emma, you're the spine of this band. Without you we'd fall apart" sa han enkelt och sneglade bort på de andra två som satt i soffan.
"You're the heart of this band basically" la han sedan till och vände sig tillbaka mot mig.
"So how are you?" frågade han efter en stund av tystnad.
"I'm not feeling great" sa jag med ett snett leende.
"I mean my throat is playing up and I don't know what we'll do if it's like this tomorrow"
"Stay positive Em! If it is playing up tomorrow, we'll explain it to the crowd and do our best. We can never do more than our best" sa han och la en tröstande hand på mitt knä.
"Everything is going to be okay Em, everyone get's sick from time to time it's only human" sa han innan han ställde sig upp.
"Let's get back to this, I genuinly think we all just needed a break" log han och drog upp mig. Jag vet ärligt talat inte vad jag hade gjort utan honom, utan någon av de tre killarna.
"THAT WAS AWESOME!" ropade Brandon när de sista tonerna av Chocolate mynnade ut i luften.
"It really was" skrattade jag och lät honom dra in mig i en kram. Jag tittade på Callum från över Brandons axel och han log mot mig.
"Thank you" mimade jag och log tillbaka.
"I can't believe today started off so shitty but ended so not shitty" sa Jonathan från bakom mig och jag drog mig ur omfamningen för att kolla på honom.
"I know right, everything will always be okay. Right Callum?" sa jag och kollade på honom där han satt bakom trumsetet.
"Always"
jätte kort, sorry, kommentera för nästa på Onsdag <3
Inget kapitel idag!
If You Never Try, You'll Never Know. Kapitel 12.
Previously:
"Any gigs for you and your band coming up?" Nu var det min pappa som undrade och jag log mot honom.
"Yes we have a big one next friday which was what the meeting today was about" svarade jag och skulle precis säga något mer innan jag avbröts av Catherine som meddelade att maten var klar. Mandy och Juliette kom in i köket och vi satte oss alla och åt tillsammans. Som en riktig familj.
Idag var en sådan dag där jag inte hade något viktigt alls planerat. Inga läxor, inga prov att plugga till och ingenting med bandet. Det var en sådan dag som jag bara kunde spendera med mina systrar och bara spendera tid med dem för det var något jag inte hade tid att göra emellan allt skolarbete och allt med bandet. Jag älskade mina systrar och älskade varje sekund jag fick spendera med dem så dagar som den här, var extremt speciella för mig.
"Em, Em, Em, can we go for ice cream?" frågade Mandy exalterat och hoppade upp och ner framför mig.
"What do we say?" frågade jag henne och strök henne över håret.
"Please" sa Juliette med ett leende och hoppade fram bakom den större brunetten.
"Exactly and yes, we can definitely go out for ice cream" log jag mot dem båda och skickade ut dem i hallen för att klä på sig. Catherine kom gåendes ut ur köket och log mot mig.
"Do you want some lunch before you leave?" frågade hon mig och jag skakade på huvudet.
"Catherine, it's your day off" sa jag och pekade mot hennes rum.
"Go home" skrattade jag och fick ett leende från henne.
"Well I was going to cook for me anyway so I thought I'd might as well ask if you wanted anything"
"Do you know what? How about you go in your room and read or something and we'll bring you back some food so you don't have to do anything" föreslog jag.
Hon log tacksamt mot mig och gick in i sitt rum, hon stängde dörren efter sig och jag följde efter mina småsystrar.
"I want ice cream!" klagade Juliette och stampade ilskt med foten. Jag stannade och satte mig ner på huk för att komma ner till hennes höjd.
"Well Julie, we are going to eat some food first just like we always do" sa jag och kollade på henne. Hon plutade med läpparna och korsade sina armar över hennes bröst.
"Juliette" varnade jag och hon tog min hand igen och lät oss gå vidare.
Mandy gick tyst på andra sidan av mig och svingade våra händer fram och tillbaka.
"I want a cheeseburger" sa hon efter ett tag och kollade upp på mig. Jag nickade och log mer henne.
"Then we'll go to McDonalds, it's just around the corner" sa jag och kollade på Juliette.
"That's okay with you?" frågade jag och hon nickade innan hon sträckte upp sina armar mot mig och signalerade att hon inte ville gå längre. Jag lyfte upp henne och placerade henne på min höft innan jag tog Mandys hand igen och började gå mot McDonalds.
Vi klev in i den relativt fulla restaurangen och gick fram till kassan. Det tog inte långt tid innan det var vår tur att beställa och jag satte ner Juliette på disken eftersom hon tyckte om att säga vad hon ville ha själv.
"Hello" hälsade killen som stod bakom kassan och log mot mig.
"Hi" hälsade jag tillbaka och vände mig sedan mot Juliette.
"What do you want?" frågade jag henne och hon vände sig mot killen som stod redo att skriva in hennes beställning.
"Nuggets, fanta, happy meal, carrots please" sa hon och kollade sedan upp på mig.
"Okay so a happy meal with four nuggets, a small fanta, a small portion of fries, carrots and what dip sauce do you want?"
"I want sweet and sour please" svarade Juliette och han slog in det innan han vände sig mot mig.
"And you two?" frågade han mig och Mandy med ett leende.
"Well this one would like a happy meal as well but with a cheeseburger and a coca cola and apple pieces" sa jag och strök Mandy över håret.
"And I would like a McFeast and co. with a coca cola and a sweet and sour dip sauce please" beställde jag och fiskade fram min plånbok ur fickan. Jag drog upp mitt kort och satte det i korthållaren innan jag slog min kod och betalade för maten.
Killen, som enligt namnskylten hette Jordan, började plocka fram vår mat och placerade den på två brickor. Han satte ner den sista happy meal kartongen på brickan och dubbelkollade så att allt var med.
"Would you like some help carrying this?" frågade han mig.
"Oh yes please if that's not to much trouble" sa jag artigt. Han skakade på huvudet och kom runt disken för att hjälpa mig att bära brickorna. Han tog den ena och gav mig den andra innan vi började leta efter ett ledigt bord. Vi hittade ett i hörnet och vi bar över brickorna dit.
"Thank you" sa jag när han ställt ner brickan och han bara log åt mig innan han gick.
"Let's eat" sa jag och vände mig mot tjejerna.
"Catherine, we're home!" ropade jag samtidigt som jag höll upp dörren för mina yngre systrar. Jag bar på den bruna påsen från McDonalds som innehöll Catherines middag.
Det bekanta ansiktet stack fram från bakom väggen och hon log mot oss.
"Did you have fun this afternoon?" frågade hon och hjälpte flickorna att hänga upp sina jackor.
"Yes we had donalds and ice cream" svarade Juliette lyckligt innan hon sprang in mot sitt rum med sin äldre syster tätt i hennes hälar. Jag log åt hur söt hon var innan jag räckte över påsen till Catherine som tog emot den med ett tacksamt leende.
"You really didn't have to" sa hon och gick tillbaka till köket.
Jag gick upp för trapporna och in i mitt rum där jag slängde mig på sängen och suckade utdraget. Jag tog fram mobilen från min ficka och möttes av ett sms från Olympia.
Jag svarade ett förvirrat va men fick tillbaka exakt samma sak så jag valde att istället göra som hon sa och klickade mig in på twitter.
Våra mentions rullade in i en väldig fart och det var precis att jag han se ordet trending innan tweeten försvann så jag klickade mig istället in på twitter trenderna och där, högst upp på listan över WW trends, stod vi;
Devout of The Suffering
"Hello" Callum svarade i telefonen och jag stannade abrupt.
"Please tell me you're with Brandon and Jonathan" sa jag in i luren.
"Yes I am, why?" frågade en klart förvirrad Callum.
"One of you go on twitter and don't hang up!"
Jag lutade mig mot väggen och väntade på att någon skulle säga något.
"We're in, what did you want us to se-" började han säga men avbröts av sin bror.
"Holy shit" hörde jag Brandon utbrista i bakgrunden.
Ett lågt what hördes från Jonathan och dömandes på de chockade läten som följde så gissade jag att Brandon visat dem.
"Emma" nu var det Jonathan som pratade.
"I'm guessing you've seen it" sa jag med ett lyckligt skratt.
"This is amazing, just look at what they're all saying about us" sa Jonathan, minst lika lyckligt.
"I know it's the best thing ever!"
detta kapitlet försvann i våra mail så det blev lite sent men vi hoppas ni tyckte om det i alla fall :)
Länkbyte: Lottie!
Hon bor i Östergötland och har skrivit sedan September, 2013.
Hennes hobbys inkluderar att rita, spela gitarr, sjunga och umgås med kompisar!
På hennes blogg kan ni också läsa hennes tre avslutade noveller;
We're Made for Eachother, Gotta Be You, Story of My Life
/Embla, Izabella & Olivia.xx
Länkbyten!
Kommentera people.
If You Never Try, You'll Never Know. Kapitel 11.
Jag satt i passagerarsätet i Brandons bil, Brandon körde och de andra två killarna satt i baksätet. Backseat Serenade av All Time Low spelades på hög volym i bilen och vi alla sjöng med, på största möjliga oseriösa sätt. Jag skrattade åt hur löjliga vi måste se ut och låta för alla som såg oss men jag kunde inte bry mig mindre.
Jag älskade sådana här tillfällen med mina vänner. Tillfällen där vi bara kunde bete oss så omoget som möjligt och bara skratta och sjunga och bara ha extremt roligt.
Jag älskade mina vänner.
Jag satt i den otroligt obekväma stolen och väntade på att Mr. Dawson skulle komma. Vi hade ett möte med honom om ett framtida gig på Funky Buddha men han hade inte kommit än och vi hade suttit i detta konferensrum i nästan en halv timma nu. Jag suckade och låste upp min telefon. Jag klickade mig in på Twitter appen, bara för att ha något att fördriva tiden med, och scrollande ner på tidslinjen.
Callum hade tweetat för bara någon minut sen och jag log åt vad han hade skrivit och bestämde mig för att svara honom. Jag scrollade sedan igenom våra mentions som strömmade in. Jag skrattade åt en del av svaren på våra tweets men hann inte svara innan dörren öppnades och Mr. Dixon klev in, följd av en yngre kvinna med en tajt bakåtslickad hästsvans som bar på en iPad.
"Guys, Emma" hälsade Mr. Dixon och slog sig ner mitt emot oss. Kvinnan satte sig på stolen bredvid och klickade igång iPaden.
"This is my assistent Colette Wotton" han presenterade kvinna som tittade upp snabbt och gav oss ett artigt leende. Jag log tillbaka innan jag vände mig mot Mr. Dixon.
"So we at Funky Buddha would love to have you back, especially concidering the great response that you recieved" sa han och signalerade till Colette att ta över.
"We've been trying to find a day when you can play and we've managed to clear out next friday and would like to offer that night too you" sa hon och läste av iPaden.
"We were thinking that it would go something like last time" Mr. Dixon tog över.
"You play a gig that's similar lenght to your last one but with some more originals if you have some because they were great" fortsatte han och tystade sin mobil som börjat ringa i hans ficka.
"Sound good to us, we're free next friday. Right?" Brandon kollade på oss andra tre för bekräftelse och vi nickade.
"Yes it sounds awesome and it will be so great to get the honors to play there again especially concidering the last time" log jag och ställde mig upp efter att Mr. Dixon och Colette gjort just det. Jag skakade hand med Mr. Dixon och mottog ännu ett artigt leende ifrån hans assistent.
"We'll see you next friday" var det sista Mr. Dixon sa innan han lämnade rummet. Jag vände mig emot killarna och log stort.
"This is awesomeee" sjöng jag lyckligt.
"I'm home!" ropade jag in i det stora huset. Jag möttes av mina systrars skratt och lätet av något som stektes i köket. Jag luktade på oset som spred sig i huset och log, Catherine lagade fisk. Min favorit. Jag sparkade av mig skorna och hälsade på mina systrar, som lekte i vardagsrummet, innan jag fortsatte in i köket. Till min stora förvåning så satt båda mina föräldrar vid matbordet och pratade medan Catherine lagade mat.
Jag hälsade på Catherine först innan jag slog mig ner vid mina föräldrar som slutat prata och kollade på mig.
"Hi" sa jag enkelt och mottog en kyss på kinden ifrån min pappa, så som man borde hälsa enligt honom.
"Hi there pumpkin" svarade pappa och la armen om mammas stol. Även om min pappa jobbade extremt mycket så hade jag alltid varit pappas lilla flicka. Han hade alltid sett till att ha mer än tillräckligt med tid för mig, åtminstone medan jag var liten. Efter att jag växt upp och funnit andra intressen, så som musik, så hade han dragit sig undan mer och mer och nu såg jag honom knappt.
"Hi dad, mum" hälsade jag och lutade mig tillbaka mot stolsryggen. Jag kunde se hur det tog emot i mamma när jag inte behöll en perfekt hållning men som vanligt så brydde jag mig inte, jag var inte lika pryd som henne. Hade aldrig varit och skulle aldrig bli.
"How was wherever you were at?" frågade mamma och strök bort rynkorna som formats på hennes blus.
"I went to a meeting and it was great thanks for asking" svarade jag artigt.
"Any gigs for you and your band coming up?" Nu var det min pappa som undrade och jag log mot honom.
"Yes we have a big one next friday which was what the meeting today was about" svarade jag och skulle precis säga något mer innan jag avbröts av Catherine som meddelade att maten var klar. Mandy och Juliette kom in i köket och vi satte oss alla och åt tillsammans. Som en riktig familj.
förlåt för att det kom sent idag men det har varit lite problem med blogg.se och tidsinställningen
If You Never Try, You'll Never Know. Kapitel 10.
Previously:
"You did not?!" sa hon och kollade upp på mig med tårar i ögonen.
"Oh thank you thank you thank you" sa hon och lyckades lyfta upp den rosa skivspelaren ut kartongen med lite hjälp av Callum.
"It's the nicest thing anyone has ever gotten for me" sa hon och kollade sedan upp på de andra.
"No offence" sa hon snabbt och strök handen över hennes nya kärlek.
"I love it Emma thank you so much" log hon och jag log tillbaka. Glad att ha gjort henne glad.
Slutprov. Bara ordet fick mig att vilja begrava mig själv under mitt täcke och aldrig komma ut igen. Stressen som kom med dessa prov fick mig att vilja dra ut mitt hår ur mitt huvud.
Det var vid denna tid av året då min mamma helt plötsligt började bry sig om mig och pushade mig. Tro mig när jag säger att om jag kom hem med något mindre än ett A så skulle min mamma bokstavligen slänga ut mig. På riktigt. Jag lovar.
Sen så skulle jag få sluta med musiken också och det var ännu värre. Jag kunde inte vänta tills jag fyllde arton nästa år, få vara en vuxen och inte behöva lyssna på min mammas skit. Jag skulle flytta ut, hitta något ställe, och försöka leva av musiken medan jag avslutade mina kurser på UNI för även om jag tog dem för min mammas skull, så tänkte jag inte ge upp på dem under mitt sista år. Jag var ingen quitter.
"Miss Keiffe, if you could please pay attention to my class it would be great"
Min engelska lärare, Mrs. Dreyer, gav mig en varnande blick innan hon återgick till att förklara det som stod på tavlan. Jag suckade och började skriva av det som stod men det intresserade mig inte ett dugg, allt jag kunde tänka på var att slutproven började nästa vecka och allt detta var bara förberedelser inför dem.
"So Em, no boy?" frågade Evelyn, en tjej ifrån min årskurs och matte klass, vi var en grupp tjejer som brukade äta lunch tillsammans på måndagar eftersom Olympia hade senare lunch än mig med tanke på att hon var en årskurs över mig och inte pluggade samma huvudämnen som mig. Så runt bordet satt nu jag, Evelyn, Mia, Summer och Ebony.
"Nope not at the moment" log jag mot henne och drack av mitt vatten.
"I'm still waiting for you and Jonathan to hook up" sa Mia och blinkade åt mig. Jag spottade chockat ut vattnet och hostade häftigt. Jag skrattade högt när jag väl lyckats sluta hosta.
"No that's definitely not going to happen" skrattade jag och märkte hur jag dragit åt mig uppmärksamheten av nästan alla i matsalen. Jag skakade på huvudet och lät mitt skratt dö ut.
"Sorry babe but that's definitely not going to happen, he already met someone" sa jag vagt och log mot dem.
"Anyhow, how's everything going with Brock?" frågade jag Ebony och hon himlade med ögonen.
"We broke up. He cheated on me, that dick" sa hon och ryckte på axlarna.
"Oh I'm sorry" sa jag och kollade medlidande på henne.
"Whatever" sa Ebony med ett litet leende och återgick till sin mat.
"So any gigs coming up Emma?" frågade Evelyn och kollade intresserat på mig.
"Ehm not that I know of at the moment, we have been asked to come back to Funky Buddha tho which is amazing" svarade jag.
"How can you even play there, you're 17?" frågade Summer mig.
"Well I'm not allowed to stay but it's cool" svarade jag och kollade på klockan.
"I have to go, literature class" sa jag och ställde mig upp från bordet.
"Bye girls" sa jag och lämnade dem.
"Miss Keiffe could you tell me what you thought about the book we just read?" min litteratur professor, Ms. McGonagall, höll upp boken och kollade på mig med ett förväntande leende.
"Well I thought the story line was very good but there were some parts in the middle of the book was a little bit boring and sometimes it deviated from the story line" svarade jag och fick en nick ifrån professorn.
"Very good Miss Keiffe, does anyone have anything to add?" hon vände sig mot resten av klassen och väntade på att någon skulle räcka upp handen. En kille jag kände igen som David räckte upp handen och Ms. McGonagall pekade på honom.
"I totally agree with Emma but I also want to add that I thought the ending didn't really explain some of the unanswered questions" David fick en snabb nick av Ms. McGonagall innan hon vände sig om och började skriva på tavlan.
"Let's discuss these unanswered questions that you feel the book left you with"
Jag satt i passagerarsätet i Brandons bil, Brandon körde och de andra två killarna satt i baksätet. Backseat Serenade av All Time Low spelades på hög volym i bilen och vi alla sjöng med, på största möjliga oseriösa sätt. Jag skrattade åt hur löjliga vi måste se ut och låta för alla som såg oss men jag kunde inte bry mig mindre.
Jag älskade sådana här tillfällen med mina vänner. Tillfällen där vi bara kunde bete oss så omoget som möjligt och bara skratta och sjunga och bara ha extremt roligt.
Jag älskade mina vänner.
props till den som vet varifrån professor McGonagall kommer ifrån
/Embla, Izabella & Olivia.xx
Svar på frågestunden!
If You Never Try, You'll Never Know. Kapitel 9.
"Aw thanks guys you honestly didn't have to do all this" sa hon och kollade längtandes på tårtan.
"Make a wish" sa jag och hon blundade hårt innan hon blåste ut alla ljusen. Vi skrattade åt hur nöjd hon såg ut och satte oss ner kring soffbordet. Leah plockade ur alla ljusen ur tårtan innan hon räckte över en tårtspade till Olympia.
"Dig in" sa hon och det var precis vad Olympia gjorde.
Hon skar upp en bit till sig själv innan vi skickade runt den så att alla kunde få varsin. Vi började äta i tystnad tills Callum bröt den.
"I think it's time for presents" sa han och Olympia lös genast upp.
"I agree" sa hon snabbt och vi skrattade åt henne innan vi alla gick för att hämta det vi köpt till henne. Brandon fick hjälpa mig med att bära den tunga lådan medan jag tog de två påsarna. När vi gick in i vardagsrummet igen så kollade Olympia förväntansfullt och nyfiket på oss.
"We'll start" sa Leah och räckte fram ett litet paket till henne. Hon började riva upp pappret och kollade lyckligt på det hon fått.
"Oh this is beautiful, thank you" sa hon och höll upp klockan de köpt till henne. Den var gjord i rosa guld och passade hennes stil perfekt.
"We're next" sa Callum glatt och slog till Jonathan lite så att han skulle lämna fram deras present. Det var en victoria secret låda och Olympia kollade genast skeptiskt på killarna.
"Ehum guys" sa hon sakta och de skakade på huvudet.
"Just open it" menade dem och hon gjorde det, sakta. När hon väl lyfte på locket så log hon tacksamt upp mot killarna.
"I've been needing a new pair of pyjamas, thank you" sa hon och Jonathan skrattade.
"Yeah Em told us" sa han och blinkade mot mig. Jag lipade emot honom innan jag räckte fram den första utav påsarna.
"This first" sa jag och hon skakade på huvudet när hon tog emot den.
"You need to stop always buying me all these stuff for my birthday and christmas. I don't like you spoiling me" sa hon och jag skrattade åt henne.
"Well it's not like it's you choice, now open!" sa jag och hon lydde. Hon knöt upp knuten som höll påsen stängd och drog efter andan vid synen av den svarta klänningen.
"You didn't" sa hon och kollade misstroget på migefter andan vid synen av den svarta klänningen.
"You didn't" sa hon och kollade misstroget på mig.
"I did, you liked it so I bought it" log jag och gav henne den andra påsen.
"Now this one" sa jag och hon log mot mig.
"Better be the last one" sa hon och jag skakade på huvudet.
"S'not" skrattade jag och hon himlade med ögonen mot mig.
Hon knöt upp snöret som var identiskt med det på förra påsen och log stort när hon såg vad som låg däri.
"I love it but my record player is broken" sa hon och putade med underläppen.
"I know but I thought you'd like it for your collection anyway" sa jag och hon nickade.
"It's really great, thank you" sa hon och la den vid sidan tillsammans med de andra presenterna.
"This is the last one and the one I'm most excited about" sa jag och räckte henne den tunga kartongen.
"Woah, what is this?" sa hon och satte ner den långsamt i sitt knä.
"Why don't you open it" föreslog jag.
Hon knöt upp bandet och öppnade varsamt locket som föll till marken när hon såg vad som faktiskt gömde sig i lådan.
"You did not?!" sa hon och kollade upp på mig med tårar i ögonen.
"Oh thank you thank you thank you" sa hon och lyckades lyfta upp den rosa skivspelaren ut kartongen med lite hjälp av Callum.
"It's the nicest thing anyone has ever gotten for me" sa hon och kollade sedan upp på de andra.
"No offence" sa hon snabbt och strök handen över hennes nya kärlek.
"I love it Emma thank you so much" log hon och jag log tillbaka. Glad att ha gjort henne glad.
Ett kort litet kapitel med ett födelsedagsfirande.
Kommentera vad ni tyckte.
If You Never Try, You'll Never Know. Kapitel 8.
Previously: Jag klickade mig in för att svara och kollade länge på det blinkade strecket innan jag lät ord fylla den tomma rutan. Jag klickade skicka och låste sedan telefonen och placerade den på nattygsbordet innan jag sakta somnade.
Jag vaknade på lördagen, dagen efter giget på Funky Buddha, med en glädjekänsla i kroppen. Ett leende var klistrat på mina läppar från sekunden jag vaknade upp.
Min mamma hade tittat väldigt konstigt på mig när jag gått in i köket och kvittrat ett glatt godmorgon till alla, inklusive henne. Catherine hade dock bara lett tillbaka och givit mig tallriken som var fylld utav diverse frukost rätter. Pannkakor, frukt, ägg och bacon. You name it och det fanns på den där tallriken.
Jag hade tagit emot den med ett leende och satt mig bredvid mina systrar vid köksbordet.
De hade båda skrattat åt mitt glada humör men glatt tagit emot mina kramar och kyssar.
Maten hade försvunnit ifrån tallriken på mindre än tio minuter och följdes utav ett glas nypressad apelsin juice. Catherine skämde bort oss extremt mycket, speciellt på helgerna.
Min mamma hade dock inte verkat förstå, eller tycka om, mitt glada humör och försökte genast gå till botten med varför jag praktiskt taget gick på små rosa moln.
"So what got you so happy today then?" sa hon och slurpade på sitt kaffe.
"Well it's just that the gig last night went really well" svarade jag och hon nickade kort. Uppenbarligen inte glad över det faktum att något så dumt och töntigt, hennes ord inte mina, som musik.
"You better enjoy it while it lasts because you're grades are coming next week and I'm expecting no good" sa hon och lämnade köket. Jag himlade med mina ögon och placerade tallriken och glaset i diskhon innan jag bar upp Juliette och satte henne på min höft. Jag planterade en fjäderlätt kyss på hennes blonda kalufs innan jag släppte ner henne så hon kunde springa och leka med Mandy. De sprang glatt iväg och jag kollade ömt på dem och vände mig emot Catherine.
"Thank you so much for the breakfast, it was lovely" tackade jag och gav henne en kram.
"I swear to god Olympia if you don't stop going through my wardrobe everytime you're over here I will unfriend you" sa jag och kollade utmanande på min bästa vän.
"As if, you couldn't manage a day without me" skrattade hon och fortsatte gräva igenom mina kläder. Jag suckade och lutade mig tillbaka mot de stora kuddarna som prydde toppen av min säng.
"It's not my fault that you have better clothes than me, plus more money to buy them for like I'm broke 99% of the time" klagade hon och drog ut en tröja jag inte använt på månader. Hon höll upp den frågande med en hundvalpsblick och jag himlade med mina ögon åt henne innan jag nickade och singnalerade att hon kunde få den.
"See this is the only reason why I love you because you're like my personal mall" retades hon och knycklade ner tröjan i sin väska innan hon satte sig bredvid mig på sängen. Hon lutade sitt huvud på min axel och lekte med sina fingrar.
"So Shia asked me out" sa hon efter en stunds tystnad och jag höjde frågande på mina ögonbryn. Inte för att hon kunde se dem, men det var en reflex.
"Again?" frågade jag och kände hur hon nickade.
"Yeah and I'm still thinking about saying yes I mean he's cute and sweet but I don't know" en suck följde hennes svar och jag la en tröstande hand på hennes arm.
"Maybe just a date and then you can decide wether you would want to go on another" föreslog jag och lutad emitt huvud på hennes.
"At least you have boys who asks you out" sa jag och hon skrattade.
"So would you if you wouldn't give everyone, who checks you out, the evil eye" kontrade hon och satte sig upp rakt.
"No, you know what we need? A trip to the mall. Let's go!" sa hon snabbt och drog upp mig ur sängen.
"It looks gorgeous on you, just like the rest of them did. Can we please go somewhere I would like?" frågade jag uttråkat och hon glodde på mig.
"Joykill but fine, we'll go somewhere else. This place is way too expensive anyways" sa hon och gick suckandes tillbaka in i provrummet.
Jag fick fysiskt dra henne ur butiken efter att hon motvilligt hängt tillbaka klänningarna. Hon kollade extra längtansfullt på en svart spets klänning men lät mig dra henne därifrån. Jag gjorde en snabb mental anmärkning att hon tyckte om den, lite dyrare, klänningen med tanke på att hennes födelsedag var redan nästa vecka.
Vi kom, efter mycket om och men, fram till den lilla undangömda butiken som sålde musik prylar. Det var inte många som kände till affären så det var aldrig mycket folk där vilket jag uppskattade eftersom jag aldrig gillat massiva folkmassor. Vi klev in i affären tillsammans men inom en millisekund så var Olympia borta och letade ibland vinylskivorna. Hon hade en extrem kärlek för LP skivor och hatade egentligen att ladda ner musik men gjorde det enbart för att kunna lyssna på sin telefon. Hon stod och bläddrade ibland de stora fodralen med ett nöjt leende och jag visste att hon skulle stå där en bra stund nu så jag gick lugnt bort till avdelningen med instrument. Gitarrerna fångade mitt intresse och jag drog lätt min hand över de olika gitarrerna. Min blick fastnade vid en svart lackad och jag gick fram till den och lät mina fingrar dra lätt över strängarna. Ljudet som skapades fick ett leende att formas på mina läppar och jag sneglade ner på prislappen bara för att upptäcka att den kostade nästan 600 pund. Jag drog besviket tillbaka min hand med en suck. Det var inte det att jag inte hade råd utan att jag inte var i en position där jag kunde spendera 600 pund på något jag kanske inte ens skulle få använda efter mina betyg kommit.
Jag backade ut ifrån instrument avdelningen och anslöt Olympia vid vinylerna. Hon kollade på mig med ett litet leende och höll upp ett fodral. Don't you forget about me av Simple Mind från The Breakfast Club. Vår favorit låt.
"I would buy it but my record player is broken" suckade hon och la motvilligt tillbaka den i hyllan. Hon kollade upp på mig igen.
"Shall we go?" frågade hon och jag nickade.
"Yeah" svarade jag och följde henne ut ur affären.
"I have to go home, my mum texted before, but I'll see you Monday at school" sa hon och gav mig en kram innan hon började springa bort mort busshållplatsen. Hon vände sig om och vinkade innan hon klev på bussen. När den svängt runt hörnet och jag var säker på att hon inte kunde se mig längre så vände jag om igen. Dags att in handla lite födelsedagspresenter.
Kommentera vad ni tyckte!
If You Never Try, You'll Never Know. Kapitel 7.
Previously:
"Who do you think we'll see there? Celebrity wise?" frågade jag nyfiket.
"Leah says that Liam Payne, the dude from One Direction, goes there a lot so maybe him" svarade Brandon med ett litet leende.
"She's taggin along though, but I think it might be because of what I just said" skrattade han och jag skakade på huvudet emot honom.
"Well if he's hot I'll have him, being single sucks" sa jag och lutade mig tillbaka emot ryggstödet.
"I need love" klagade jag och de andra skrattade åt mig. Högt.
Om jag trott att jag varit nervös innan det förra giget, så var det inget emot vad jag var nu. Mina armar och ben skakade och jag var tvungen att fokusera på min andning för att inte börja hyperventilera. Låt mig bara tala om en sak för er; killarna var minst lika nervösa fast till skillnad ifrån mig så hade de i alla fall en partner som kunde lugna ner dem, eller ja Jonathan och Callum var ju lika nervösa men de kunde ändå vara med varandra.
Olympia hade inte kunnat följa med eftersom hon inte fyllt arton än så jag var helt ensam i all detta och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.
Jag hade dock inte mer tid att tänka på det eftersom dörren öppnades och Mr. Dixon kom in.
"Hello guys, it's time" sa han och vi alla reste på oss ur sofforna som fanns utspridda i det lilla rummet.
"Are you ready?" frågade han och vi alla mumlade tysta yes och han log åt oss.
"You will be fine, the crowd here is great and so are you" sa han och ledde oss ut till precis bakom scenen.
"Break a leg" sa han och drog upp draperiet som delade oss och scenen. Klubben var packad med folk, kändisar och helt normala personer, och jag kollade nervöst på Callum som stod bredvid mig. Vi nickade emot varandra och han skyndade in bakom trummorna. Jag gick sakta fram till stativet och bad till Gud att jag inte skulle snubbla i mina klackar.
Jag tog ett djupt andetag när jag stod framför micken innan jag började prata.
"Hiya Funky Buddha, my name is Emma, that's Brandon on bass, Jonathan on guitar, Callum on drums and we are Devout of The Suffering" sa jag och kollade ut över publiken.
"We thought we would play you a couple of songs to night, some of which are covers and a few original songs. Does that sound good to you?" frågade jag dem och de svarade ett högt yes.
"Then let's get started! This is our cover of The 1975's Chocolate and I really hope you like it" sa jag och Callum startade igång oss.
"Wow Funky Buddha you are a great crowd" ropade jag in i micken efter att de sista tonerna till vår egen låt, Everything is Nothing, spelats.
"Now we made a remix of a really, really, well known song which is absolutely nothing like the music we usually play. Plus I just spotted one of the members from this band so no pressure" skrattade jag och publiken skrattade med mig.
"Thank you for an awesome night Funky Buddha and to finish it off, this is our remix of What Makes You Beautiful" sa jag och skickade iväg ett snabbt leende till Liam, som jag sett i bakre delen utav klubben, innan Jonathan började spela.
"That's what makes you beautiful" sjöng jag och höll ut den sista tonen tillsammans med Brandon på basen.
"Whoo" ropade jag in i micken och skrattade när publiken började jubla. Jag vågade inte kolla på Liam så jag undvek att låta min blick gå åt det hållet när jag kollade ut över publiken.
"Thank you again, you've been amazing and we've been Devout of The Suffering. Good night!" ropade jag in i micken och skyndade mig av scenen med killarna.
"Oh my god guys!" ropade Leah när vi kom av scenen och sprang in i Brandons famn.
"You were amazing, seriously I mean you're always good but that was better than usual" skrattade hon och gav oss andra varsin kram innan hon återvände till sin pojkväns famn.
"And I mean your version of WMYB was amazing you saw the crowds reaction" sa hon sedan och log emot oss.
"Thank you Leah, it was by far the best gig we've ever done" sa jag med ett leende.
"Easily" höll Callum med och la armen om Jonathan. Han planterade en mjuk kyss på hans läppar innan han kollade runt på oss igen.
"We're just awesome" skrattade han.
"You sure are" sa en röst bakom mig och jag vände mig om och möttes av Mr. Dixon.
"You we're brilliant up there tonight and I'd just like to say that you're welcome back anytime" sa han och skakade våra händer. Han lämnade oss sedan ensamma, efter att han meddelat att jag som var under arton skulle vara tvungen att lämna klubben inom en halvtimma. Vi packade ihop våra instrument och packade in dem i Brandons bil och lämnade klubben och kvällen bakom oss. Hur glada som helst.
Jag smög in igenom ytterdörren när jag kom hem. Det var sent och mina föräldrar, och systrar, sov troligtvis. Jag tassade upp för trappan och in i mitt rum, och låste dörren efter mig. Jag sparkade av mig mina skor och jacka innan jag slängde mig på min säng.
Jag tänkte tillbaka på kvällen och log över hur grym den hade varit. Publiken hade tyckt om oss tio tusen gånger mer än vi någonsin kunnat hoppas på och både våra covers och egenskrivna låtar hade gått hem riktigt bra hos dem. Jag skakade på huvudet i misstro att kvällen faktiskt hänt.
Jag fiskade upp min mobil ur fickan och klickade mig in på twitter appen och såg till min glädje att vårt följar antal nästan fördubblats. Folk tweetade om videos på oss ifrån ikväll och jag retweetade, favoriserade samt följde många innan jag upptäckte att alla började tweeta oss och Liam på samma gång. Nyfiket så klickade jag mig in på hans profil och såg att han tweetat oss. Jag log stort och läste tweeten om igen.
Vi vill inte låta jobbiga men det är absolut inte kul alls att skriva utan att få respons.
Så snälla. Det tar typ två sekunder.
If You Never Try, You'll Never Know. Kapitel 6.
Previously: "It's good that you're gay because now you're never gonna date anyone who has a reason to be jealous when I do this" sa jag, syftandes på det faktum att jag satt i hans knä.
"True" sa Callum och jag log emot honom. Jag skulle precis säga något men avbröts av att Leah kom in i rummet bärandes på hennes mästerverk. En bit var redan bortskuren, den jag gissade att hon skulle ge till sin lärare, men jag planerade att äta resten och inte lämna något till de andra. Precis som vanligt.
"We have to decide on the new set list for the Funky Buddha gig"
Jag nickade som svar åt Brandon och plockade fram ett litet skrivblock ifrån min väska. Det var en sådan sak som jag alltid hade med mig för tillfällen så som det här.
"Okay let's start with original songs" sa jag och tog av locket på bäckpennan.
"I say we do; Never Let Them See, All Around Us and Everything Is Nothing" föreslog Callum och jag kollade på de andra två.
"You agree!" frågade jag dem och efter att de godkänt förslaget så skrev jag ner de tre låtarna i blocket.
"Okay let's do covers. Jonathan, suggestions?" sa jag och vände mig emot Jonathan.
"Well I say we keep Chocolate since it went down so well with the crowd at Mayne. Then maybe we can do a Mayday Parade song, I was thinking Kids in Love or I Swear This Time I Mean It or something" sa han och kollade runt på oss.
"I vote for Kids in Love because I'll most probably not be able to make it through I Swear This Time I Mean It without crying" sa jag med ett lätt skratt.
"Any other suggestions?" frågade jag.
"Well maybe Girls/Girls/Boys by Panic! At the Disco?" sa Olympia och jag log.
"This is why you're my best friend" sa jag och fick ett leende tillbaka.
"Yeah and let's do like a real, current, pop song. Like a One Direction or Justin Bieber song" föreslog Brandon.
"Oh yeah, One Directions remake" sa Leah uppspelt och jag log åt hennes obotliga kärlek för pojkbandet.
"Well which one?" frågade jag och alla kollade på mig.
"Hey, I literally know one of their songs do not look at me" skrattade jag och skakade på huvudet.
"I suggest to do What Makes You Beautiful, it's their best known song and it would be awesome if you did it your way" sa Leah och kollade runt på oss.
"I think that sounds great" sa Callum och jag skrev ner alla förslag.
"So we have; Chocolate by The 1975, Kids in Love by Mayday Parade, Girls/Girls/Boys by Panic! At the Disco and What Makes You Beautiful by One Direction. As well as three of our own. That's seven songs" räknade jag.
"That should be enough" sa Brandon och la sin arm om Leah.
"Yeah so we start changing What Makes You Beautiful tomorrow and practicing the other songs later this week then I say we call Mr. Dixon at the end of the week and decide a date" sa jag och slog ihop blocket.
"Now if you excuse us Olympia and I have a new episode of Teen Wolf to watch, I mean Tyler Posey with no shirt isn't something I'm gonna postpone longer than I have to" sa jag och drog med mig en skrattande Olympia hem till mig.
"Here's your ice cream"
Jag gav Olympia skålen fylld med choklad glass innan jag satte mig i jämte henne i soffan.
"I still can't believe you're playing one of the biggest clubs in London in just a couple of days" sa Olympia och stoppade in sin sked i munnen.
"I mean everyone who's young in the music business goes clubbing there" sa hon sedan med munnen full av glass.
"That's attractive" skrattade jag och drog upp mina knän emot mitt bröst.
"And please don't talk about it I'm already shaking with fear and I'm so nervous that they'll hate us. Apperantly a lot of people come there to discover new bands or singers so it's alot of pressure to be good" sa jag och hon log emot mig.
"Believe me when I tell you this babe, you guys are absolutely amazing and everyone else will think so too" sa hon och ställde sin skål på soffbordet.
"Thank you Olympia, for always knowing how to cheer me up and always believing in me and my dreams" sa jag och gav henne en kram.
"Well that's what best friends are for plus you'd do the same for me" sa hon och strök mig över ryggen.
"Love you"
Hon drog sig ur kramen och tog upp sin skål igen.
"Love you too" sa hon innan hon fortsatte äta av sin glass.
"Wait so when I've sang 'You're insecure, don't know what for' Brandon comes in with the bass and Callum won't come in until the chorus?" frågade jag killarna som bekräftade det jag sagt.
"Great, let's go through the song again"
Jonathan började strumma ackorden på gitarren och jag började sjunga, Brandon och Callum hoppade in senare i låten precis som planerat. Brandon spelade de sista tonerna på basen och vände sig sedan emot oss.
"Okay, that was awesome" sa han och höll upp sin hand för en high five. Jag slog ihop min hand med hans innan jag drog in honom i en kram.
"Which one should we do next?" frågade jag och justerade mick stativet.
"Let's do Kids in Love" sa Callum och slog lite lätt på en utav trummorna. Jonathan log bak emot sin pojkvän.
"So are you guys ready for the gig tomorrow?" frågade Brandon och kollade runt på oss.
"Yeah I am just really, really, nervous" svarade jag och tog ett djupt andetag.
"Breathe Em you look like you're going to pass out" skrattade Jonathan och jag kastade en kudde på honom.
"Idiot" mumlade jag men kunde inte hålla mig ifrån att le.
"Well I'm going to shit myself tomorrow, just saying" sa Callum och jag skrattade högt åt honom.
"You and me will have a date with the toilets then" sa jag och nu var det hans tur att skratta.
"Who do you think we'll see there? Celebrity wise?" frågade jag nyfiket.
"Leah says that Liam Payne, the dude from One Direction, goes there a lot so maybe him" svarade Brandon med ett litet leende.
"She's taggin along though, but I think it might be because of what I just said" skrattade han och jag skakade på huvudet emot honom.
"Well if he's hot I'll have him, being single sucks" sa jag och lutade mig tillbaka emot ryggstödet.
"I need love" klagade jag och de andra skrattade åt mig. Högt.
På riktigt babes, snälla kommentera :/
/Embla, Izabella & Olivia.xx
If You Never Try, You'll Never Know. Kapitel 5.
Previously: "But dude, I have to watch you and Leah make out all the time" klagade Callum och Brandon skakade skrattandes på huvudet.
"Well kiddo, that's my privileges for being the oldest" skrattade han och Callum himlade med ögonen.
"Well boys, maybe it's time to leave. My mum will most likely kill me if she found out that I, her 17 year old daughter, spent her friday night at a bar" skrattade jag och killarna höll med. Vi lämnade sedan klubben, tillsammans, precis som det alltid varit.
Gårdagens händelser spelades upp i mitt huvud om och om igen. Att Callum och Jonathan var gay, och kära i varandra, hade kommit som en chock. Jag hade definitivt inte förväntat mig det utav Jonathan som i högstadiet dejtat nästan alla i vår årskull som var av det kvinnliga könet. Jag var glad för deras skull, överlycklig till och med, men det kom bara som lite av en chock.
"Hey, hey" mina tankar avbröts av att min bästa vän, bortsett från killarna, hoppade fram framför mig.
"Olympia you scared the shit out of me!" sa jag chockat och la handen över mitt hjärta.
"Oh sorry" skrattade hon och kramade om mig.
"So, how was the gig last night? Sorry I couldn't make it by the way" frågade hon och vi började gå nerför korridoren emot omgången.
"It was absolutely amazing, the crowd loved us! Oh, and I have to tell you what happened afterwards" svarade jag uppspelt och hon kollade på mig med ett höjt ögonbryn.
"What happened?" frågade hon nyfiket och stannade. Jag kollade runt oss för att se till att ingen skulle tjuvlyssna och lutade mig sedan närmre henne så att jag skulle kunna viska i hennes öra.
"Callum and Jonathan are dating" viskade jag och när jag drog mig ifrån henne så kollade hon på mig med ett chockat uttryck.
"No way!" sa hon och skakade på huvudet. Ett leende började formas på hennes läppar.
"That's amazing, I'm so happy for them" sa hon och började gå igen. Jag gick med henne och började berätta om Mr. Dixon.
"No, freaking, way! Emma!!" sa hon exalterat och gav mig en lång kram.
"I'm so excited for you guys, when is it? Maybe I can come see you?" sa hon och jag ryckte på axlarna.
"We don't have a definite date for the gig yet but it shouldn't be before your 18th so you should be fine coming in to the club" sa jag och hon log emot mig.
"I can't believe I turn 18 in less than a week" sa hon med ett stort leende och jag flinade emot henne.
"I can't believe you're a year older than me" sa jag retsamt och hon puttade till mig.
"Don't be a bitch" sa hon surt och jag skrattade högt.
"Upstairs" ropade Callum tillbaka.
"You go on up, I'm going to go get a glass of water" sa jag och hon nickade innan hon sprang uppför trappan. Jag gick in i köket istället och möttes utav en stor chokladkaka som höll på att dekoreras utav Leah, Brandons flickvän.
"Hi Leah" hälsade jag och hon kollade upp på mig. Hon la ner slickepotten och kramade om mig.
"Hi there Emma" sa hon och återgick till tårtan. Jag fyllde ett glas med vatten och drack upp det.
"What are you doing?" frågade jag henne och lutade mina armbågar på köksbänken.
"Just homework, I need to finish spreading the icing and then take a picture before you can have it" sa hon och jag log stort.
"God I love the fact that you go to restaurant school" sa jag och hon skrattade åt mig.
"I'm going to bring it up so you can join the others" sa hon och jag nickade innan jag gick upp till övervåningen och in i TV rummet där de alla satt samlade. Callum och Jonathan mysandes i hörnet, Brandon i soffan och Olympia låg på golvet scrollandes på hennes telefon. Brandon slötittade på något sportprogram medan Callum och Jonathan gick emellan att viska saker till varandra och att hångla.
"Hello guys" sa jag högt och alla vände sig emot mig. Jag satte mig emellan, eller ja på, Callum och Jonathan som klagade högt.
"What, no making out. You're making us feel lonely. At least wait 'til Leah comes up so I have my love" sa jag och alla kollade förvirrat på mig.
"Dude, Leah is mine" sa Brandon och jag himlade med ögonen.
"Dude, I'm talking about the amazing chocolate cake she's baking. Duh." sa jag och han lipade emot mig. Jag skrattade och lutade mig bak emot Jonathan.
"It's good that you're gay because now you're never gonna date anyone who has a reason to be jealous when I do this" sa jag, syftandes på det faktum att jag satt i hans knä.
"True" sa Callum och jag log emot honom. Jag skulle precis säga något men avbröts av att Leah kom in i rummet bärandes på hennes mästerverk. En bit var redan bortskuren, den jag gissade att hon skulle ge till sin lärare, men jag planerade att äta resten och inte lämna något till de andra. Precis som vanligt.
Vi vet att kapitlerna är lite korta nu men vi måste få in så mycket fakta som möjligt i början och om vi gör ett långt kapitel med massa fakta så blir det rätt tråkigt. Tycker vi i alla fall. Men ni kommer snart ha fått träffa de första, viktiga, karaktärerna.
If You Never Try, You'll Never Know. Kapitel 4.
"Who? Jonathan and Callum?" sa han och jag suckade och la handen emot pannan.
"Obviously" sa jag och han ryckte på axlarna.
"I don't know but it sure looks like it" sa han och jag lutade mig uppgivet emot honom.
"What should we do about it? We can't have them fighting it'll not end good for them or the band" sa jag och Brandon nickade och höll med.
"I'll talk to Callum you'll take Jonathan" sa han och log emot mig.
"Good luck" sa han och gick efter Callum.
"I'll probably need that" viskade jag till mig själv, tog ett djupt andetag, och gick emot Jonathan.
"Where are the others?" frågade han och satte sig ner bredvid mig i soffan där jag slått mig ner.
"They left, Callum storming off and Brandon going after to try and figure out what the hell is going on with you two" svarade jag och han fnös.
"So that's why you're here right now, to try and figure out whats wrong well I'll tell you nothing is wrong" sa han och jag lutade mig tillbaka i soffan och kollade på Jonathan.
"Just tell me, please, I can't seeing any of you so upset. You're two of my best friends, Jonathan please!" bad jag och han ställde sig upp häftigt och vände sig emot mig med tårar i ögonen som hotade att spilla över.
"I can't tell you because you'll hate me, just like he is" sa han och tårarna började rinna. Jag började ställa mig upp men han stoppade mig.
"Don't, let's just forget I ever said anything" sa han men jag ställde mig upp ändå och tog tag i hans huvud och tvingade honom att titta på mig.
"Tell me god damn it Jonathan, you can trust me. Please you know you can" bad jag och kände hur gråten satt i halsen, på väg fram.
"I like him" viskade han och jag kollade förvånat på honom.
"What?" sa jag och släppte hans armar.
"I'm in love with him, for gods sake!" sa han högt och kollade sedan på mig som om han gett upp på allt.
"See you hate me, you're disgusted with me" sa han och jag skakade snabbt på huvudet innan jag skyndade mig fram till honom och drog in honom i en kram. Det slutade med att jag drog med honom ner i soffan och bara höll om honom.
"Did you tell him?" frågade jag och han nickade svagt.
"What did he say?" frågade jag och han snyftade till innan han lyfte på huvudet och torkade tårarna.
"Nothing, he just walked away and since then he have either been completely ignoring me or just throwing me angry glances" sa han och kolla uppgivet på mig.
"What am I suppose to do? I don't give a fuck about if he likes me back or not but I can not have him hate me like this" sa han och slog ut med armarna. Brandon smög in igenom dörren igen men stannade när han hörde Jonathans snyftningar.
"He's outside" mimade han till mig och jag signalerade att han skulle ta in honom, noga med att se till att Jonathan inte märkte honom.
"I'm sure he doesn't hate you" började jag men kom av mig lite när Callum klev in i rummet. Brandon signalerade till honom att vara tyst och till mig att fortsätta prata. Callum såg ut som om han hade gråtit.
"Maybe he was just shocked, it's like, how would you feel if I confessed to being in love with you?" frågade jag honom och han skrattade bittert.
"It wouldn't matter because if you haven't noticed I'm fucking gay and it sucks because it caused me to be in love with my best friend who now hates me" sa han och hans tårar började rinna igen. Jag såg hur Callum tog ett djupt andetag och tog ett par steg närmre Jonathan. När han var nästan precis bakom honom så öppnade han munnen och sa;
"I don't hate you"
När Jonathan vände sig om så hände något jag absolut inte skulle kunna förutse. Callum kysste Jonathan, rätt på munnen, och jag kollade chockat på Brandon som såg lika chockad ut som jag kände mig.
"What tha fuck?" mimade jag till honom och han började skratta. Jag vet inte varför, men han bröt ut i asgarv. Callum och Jonathan särade på sig och såg ut som om de precis insåg att vi fortfarande var kvar.
"Well that was unexpected" sa Brandon och log emot de två killarna som stod i mitten av rummet och rodnade.
"Ehum well..." sa Callum avvaktande och jag kollade på Jonathan som hade blicken fäst vid sina händer som vilade vid hans mage. Jag harklade mig och fångade allas uppmärksamhet.
"Well not trying to make things awkward but I think you have some explaining to do Callum" sa jag och han nickade sakta.
"I suppose I do" sa han och satte sig ner på en stol innan han tog ett djupt andetag och började förklara.
"As stupid as this is going to sound, I was scared. I don't really know what of, if it was of being gay, or you telling me you like me or me feeling good and happy about it" började han och tog en paus för att andas. Ingen gjorde några försök att avbryta honom, så han fortsatte.
"I think it was the confusion that I mixed up to be anger, that's why I acted like I hated you. Because you made me so confused and you made me have to re-think everything about myself and it just made me so frustrated because I couldn't understand how I had never ever been interested in anything other than girls before and there you come along and tell me you like it and it made my heart flutter and I got butterflies and all that other super romantic shit" sa han och Jonathan log lite lätt.
"You could've just told me, you know" sa Jonathan och Callum lyfte på sitt huvud och log emot honom.
"I was going to, when I understood how stupid I was, but then you looked so angry at me so I just backed out" sa han och tog Jonathans hand.
"Please can you forgive me?" frågade han och Jonathan såg ut som om han funderade på det.
"Only on one condition" sa han efter någon minut, helt seriös, och Callum såg ut som om han skulle svimma när som helst.
"Of course, anything" sa han och Jonathan brast ut i ett stort leende.
"You, me, dinner. You pay" sa han och Callum såg ut att genast slappna av.
"Yeah, I'd like that. I'd like that very much" sa han och lutade sig framåt för att pressa sina läppar emot Jonathans. Brandon harklade sig och såg rätt obekväm ut där han satt bredvid mig. Killarna särade på sig och Callum såg genast rädd ut.
"Wait, you guys are okay with this. Right?" frågade han och kollade emellan mig och Brandon.
"Of course, as long as you're both happy" svarade jag och Callum kollade på Brandon.
"Brandon?" frågade han och kollade förhoppningsfullt på sin äldre bror.
"Yeah of course I'm okay with it, it's just you know, I wouldn't want to see my younger brother kiss anyone. Girl or boy" svarade Brandon och Callum ställde sig upp för att ge honom en kram.
"But dude, I have to watch you and Leah make out all the time" klagade Callum och Brandon skakade skrattandes på huvudet.
"Well kiddo, that's my privileges for being the oldest" skrattade han och Callum himlade med ögonen.
"Well boys, maybe it's time to leave. My mum will most likely kill me if she found out that I, her 17 year old daughter, spent her friday night at a bar" skrattade jag och killarna höll med. Vi lämnade sedan klubben, tillsammans, precis som det alltid varit.
Yes, they are gay. Om ni har ett problem med det så ber vi er, på trevligast sätt möjligt, att dra åt helvete :)
If You Never Try, You'll Never Know. Kapitel 3.
Previously:
"Hey is everything alright?" frågade jag och Callum skiftade obekvämt på sig medan Jonathan bara nickade.
"Yeah you know, just nerves for tomorrow" sa han och jag såg hur han svalde hårt, ett tecken på att han ljög.
"If you say so" sa jag och gjorde det tydligt att jag inte trodde på dem.
"Any how, what was the name of the place we're playing tomorrow?" frågade jag och Callum vände sig emot mig.
"It's at the Mayne" sa han och jag log emot honom. Jonathan stannade bilen och klev ur den. Vi gjorde samma sak och gick in i replokalen.
"I can't breathe I'm so nervous"
Jag bokstavligen skakade där vi stod scenen och väntade på att få gå upp. De tre övriga killarna i mitt band stod, eller satt, utspridda i rummet och kämpade emot sina egna nerver.
"I know, I feel like I'm about to be sick" sa Callum, som stod bredvid mig lutandes emot väggen.
"Don't be sick on me. It took me days to choose this outfit" sa jag i ett tappert försök att lätta upp stämningen. Det verkade funka när alla tre flinade åt mig efter min kommentar.
"Emma, I promise nothing" sa Callum med ett skratt och jag lipade emot honom.
"Devout of The Suffering? You're up next" en utav de anställda på klubben stod nu vid dörren och kollade på oss. Han nickade upp emot scenen, vår signal att kliva ut på scenen. Brandon gick först, den Jonathan, Callum och sist jag. Publiken satt och kollade förväntansfullt upp mot scenen, beredda att antingen gilla vad de hör eller hata det. Båda vilket de skulle njuta av lika mycket. Jag ställde mig framför mikrofonen som satt placerad i stativet och tog ett djupt andetag innan jag började prata.
"Hello Mayne, how are you tonight?" sa jag och ett fåtal svarade medan de andra satt tysta och drack sina drinkar.
"My name is Emma, that's Brandon on bass, Jonathan on guitar, Callum on drums and we are Devout of The Suffering" presenterade jag oss och kollade på mina bandmedlemmar som log stöttande emot mig.
"Our first song of the night is a cover of Chocolate by The 1975" sa jag och Callum räknade in oss.
"Thank you Mayne, have a great night!" ropade jag ut i micken och publiken jublade högre. Giget hade gått otroligt bra och publiken hade gillat varenda låt vi spelat, både våra egna och de covers vi spelade.
"That was awesome" sa jag lyckligt när vi klivit av scenen. Jonathan drog in mig i en kram och snurrade runt med mig. Jag skrattade högt och kramade om de andra två efter att han släppt mig. Vår glädjefest avbröts när någon knackade på dörren och en utav klubbens anställda klev in med en man runt trettio års åldern.
"There's someone here who would like to talk to you" sa den anställda och lämnade oss ensamma med mannen.
"Hello, my name is Charles Dixon and I own a club located in the London mayfair, Funky Buddha, I don't know if you've heard of it" sa han och slog sig ner på en utav stolarna som stod längst väggen.
"I've been there" sa Brandon och väntade på att han skulle fortsätta.
"Oh yes then you know that it's the place where a lot of influencal and important people in music come at the weekends" sa han och Brandon nickade.
"I'm sorry Mr. Dixon, but I'm not quite sure why you're telling us this" sa jag avvaktande.
"Well Emma, this is the third show of yours I've gone to and I'd like to invite you to play at Funky Buddha" sa han och jag spärrade upp mina ögon.
"You what?" hörde jag Jonathan säga chockat bakom mig och Mr. Dixon log mot oss.
"How about we exchange numbers and I'll make sure to give you guys a call and we can look into which night suits you the best" sa han och jag nickade, fortfarande chockad efter hans erbjudande. Vi bytte nummer och han lovade att ringa någon utav oss inom de närmsta dagarna.
"Bye, Mr. Dixon" sa jag och stängde dörren efter honom. Jag vände mig om och kollade på killarna som såg ut som om de precis sett ett spöke.
"What just happened?" frågade Callum och Brandon skakade chockat på sitt huvud emot sin lillebror.
"We just got the biggest opportunity to make our dreams come true" sa han och drog in Callum i en kram.
"Enough enough, I want in" skrattade jag och de drog in mig i sin omfamning.
"Jonathan?" sa jag frågande och tittade över min axel på den saknade killen. Han bara skakade lite lätt på huvudet och stod kvar, lutad emot väggen, med hans huvud nerböjt. Jag höjde förvirrat på ögonen och vände mig tillbaka emot de andra två.
"Do any of you know what's up with Jonathan?" frågade jag och Callum klev genast ut ur omfamningen.
"Nope, no idea. Don't have a clue" sa han och skyndade sig sedan ur rummet. Jag vände mig chockat emot Brandon som kollade efter sin bror.
"Are they fighting?" frågade jag honom.
"Who? Jonathan and Callum?" sa han och jag suckade och la handen emot pannan.
"Obviously" sa jag och han ryckte på axlarna.
"I don't know but it sure looks like it" sa han och jag lutade mig uppgivet emot honom.
"What should we do about it? We can't have them fighting it'll not end good for them or the band" sa jag och Brandon nickade och höll med.
"I'll talk to Callum you'll take Jonathan" sa han och log emot mig.
"Good luck" sa han och gick efter Callum.
"I'll probably need that" viskade jag till mig själv, tog ett djupt andetag, och gick emot Jonathan.
Kapitel 3, lite drama emellan killarna. Det kommer lösas snart och vara en rätt stor del av själva novellen :)
If You Never Try, You'll Never Know. Kapitel 2.
Previously:
Jag kröp ner under mitt täcke med mobilen i handen och scrollade ner för bandets Twitter. Vi hade över 50,000 följare så jag antar att vi var rätt populära. Jag såg att Callum precis tweetat och skrattade åt bilden han lagt ut. Det var en bild på mig och Jonathan när vi larvade oss med gitarrerna. Jag klickade leendes ner twitter appen och låste mobilen innan jag satte i laddaren igen och drog täcket över mig och somnade.
Alarmet tjöt högt i mina nyvakna öron och jag tryckte irriterat kudden över huvudet. Jag svingade med armen och lyckades stänga av ljudet och suckade lyckligt innan jag lät min kropp slappna av igen.
När jag väl slog upp ögonen igen så stod klockan på halv åtta och jag satte mig snabbt upp i sängen. Skolan började om en halvtimma och det fanns inte en chans att jag skulle hinna.
Jag gick andra året på UNI och pluggade juridik, mina föräldrars val, och litteratur, mitt eget val.
Jag slängde mig ur sängen och började gräva igenom min garderob medan jag slog ett nummer jag lagt på minnet och tryckte telefonen emot örat. Jag hoppade runt och försökte komma i de överdrivet tighta, svarta, jeansen när jag hörde ett grymtande på andra sidan luren.
"What?" sa han irriterat och uppenbart nyvaket.
"Brandon, I'm late can you give me a ride. Pretty please" bad jag och drog en band tröja över huvudet och fortsatte in i badrummet. Brandon hade hoppat av UNI redan sitt första år och valt att satsa på musiken heltid. Vilket uppenbarligen inte gått vägen än och han hade tvingats skaffa ett jobb. Men det betydde att dagar som denna, när jag försovit mig, så kunde han skjutsa mig.
"I'll be outside in ten minutes. Better be ready" sa han och la på. Jag log åt hur mycket han hatade tidiga mornar och spottade ut tandkrämen. Jag drog åt mig väskan på vägen ut ur mitt rum och skyndade mig ner för trappan. I köket satt Juliette och Mandy och väntade på att Catherine skulle laga klart deras frukost. Catherine var vårt allt-i-allo, egentligen var hon bara anställd som nanny men hon både lagade mat, städade och tog hand om flickorna. Eller ja, Juliette med tanke på att Mandy gick i skolan. Min mamma var visserligen hemma hela dagarna men hon var inte en för att leka, eller ta hand om tjejerna eller huset, så hon hade anställd Catherine när jag var nyfödd och hon hade varit här ända sen dess.
"Good morning" hälsade jag stressat och planterade två snabba pussar på flickornas huvud.
"Morning Emma, would you like some breakfast?" svarade Catherine och viftade lite med stekspaden.
"No thank you I don't have time, I'll just have an apple" sa jag och tog ett äpple ur fruktskålen innan jag skyndade vidare ut i hallen och tog på mig mina utslitna converse och skinnjacka.
"Bye!" ropade jag och slängde igen dörren efter mig.
Precis som Brandon lovat så stod han med bilen utanför och väntade på mig. Jag satte mig i passagerarsätet och log emot honom.
"Thank you for driving me and sorry for waking you up" sa jag och han började köra emot min skola.
"It's fine, I'm going out for breakfast with Leah now so it's cool" sa han och log när han nämnde sin flickväns namn. De hade träffats det året som han faktiskt gått på UNI och nu, fyra år senare, så var de fortfarande tillsammans. De var det där paret som alla ville vara, bästa vänner och älskare.
"Here we are" sa han och stannade framför den stora tegelbyggnaden.
"Thank you" sa jag och lutade mig över växelspaken för att ge honom en kyss på kinden och skyndade mig sedan in i skolan.
Jag suckade och blåste bort min lugg ur mina ögon samtidigt som jag försökte ta mig fram ibland allt folk i korridorerna. Mina armar kramade om mina böcker och försökte hålla uppe min växa på axeln. När jag väl kom igenom folkhavet och ut på parkeringen så kunde jag inte annat än andas ut. Jag hatade att behöva trängas, det var det värsta jag visste. Jag hoppade på bussen när den kom och kollade stressat ner på klockan som satt runt min arm, jag hade exakt en halvtimma att åka hem och äta något innan Jonathan skulle hämta upp mig för att köra mig till lokalen där vi repade med bandet.
Det var torsdag idag, vilket betydde att giget vi repat för var imorgon, vilket i sin tur betydde att detta var vårt sista tillfälle att repa våra låtar, inklusive den nya som vi efter många om och men lyckats skriva klart.
Jag klev av bussen när den stannat vid min hållplats och la ner mina böcker på bänken som stod i busskuren så att jag kunde stoppa in mina hörlurar i mina öron. Jag satte på shuffle på min lista och log när 'I Miss You' av Blink-182 började. Jag plockade upp mina böcker igen och började gå hemåt.
"Hi Catherine" sa jag och satte mig ner vid köksön.
"Hi there, your food will be ready in a minute so you'll be done when Jonathan arrives" sa hon och vände sig tillbaka emot spisen.
"Thank you" sa jag och kollade runt i köket. Allt gick i vitt, beige och marmor bänkarna hade ett vitt och grå spräckligt mönster.
"Here you go" sa hon och satte fram en tallrik med tortellini på. Jag åt upp de snabbt och sneglade på klockan.
"Shit, he's probably already waiting for me. Thank you for the food Catherine, I'll see you tonight" sa jag och skyndade mig ut. Jag skyndade mig fram till Jonathans silvriga BMW som stod parkerad vid infarten till mitt garage. Callum satt redan i bilen och jag log emot killarna när jag hoppade in i baksätet.
"Hi boys, is Brandon meeting us there?" frågade jag dem och de nickade men såg otroligt obekväma ut.
"Hey is everything alright?" frågade jag och Callum skiftade obekvämt på sig medan Jonathan bara nickade.
"Yeah you know, just nerves for tomorrow" sa han och jag såg hur han svalde hårt, ett tecken på att han ljög.
"If you say so" sa jag och gjorde det tydligt att jag inte trodde på dem.
"Any how, what was the name of the place we're playing tomorrow?" frågade jag och Callum vände sig emot mig.
"It's at Mayne" sa han och jag log emot honom. Jonathan stannade bilen och klev ur den. Vi gjorde samma sak och gick in i replokalen.
Yay kapitel två, nu kör vi igång sakta men säkert. Berätta gärna vad ni tycker så här i början :)
Ps. om ni klickar på sångtiteln i detta kapitel, och i alla framtida, så kommer ni komma till den låten så att ni kan lyssna på den. Alla låtar som nämns under novellen kommer läggas in i en spotify lista som ni kan komma åt i menyn :)
If You Never Try, You'll Never Know. Kapitel 1.
Jonathan satt i jämte mig på förstärkaren och klinkade på gitarren medan jag försökte få fram några vettiga textrader. Vi hade suttit i snart två timmar och försökt spåna på en ny låt medan vi väntade på att resterande bandmedlemmar skulle dyka upp så att vi kunde börja repa, de få låtarna vi faktiskt hade, innan giget som var om bara några dagar.
"Nothing?" frågade Jonathan och klinkandet upphörde.
"Nothing" bekräftade jag frustrerat och slängde iväg både papper och penna innan jag la huvudet i händerna och suckade uppgivet.
"We need something" sa jag och kände hur Jonathan la en lugnande hand på min axel.
"Take it easy, we'll figure something out. I promise" sa han och jag nickade.
"Have you heard anything from Brandon and Callum?" frågade jag och han skakade på huvudet.
"No, but they should be here soon" svarade han och satte ner gitarren på sitt ställ.
"I think it would be easier to write this song if the whole band was here" sa jag och suckade, "But I wouldn't say that I'm surprised that they're late" la jag till och drog upp min telefon ur fickan för att ringa en utav de saknade killarna. Precis när jag tagit fram Callums nummer i min telefon så slogs dörren upp och två snötäckta personer snubblade in i replokalen.
"There you are, Emma was about to report you missing" sa Jonathan med ett skratt och Callum borstade av sig snön och skyndade sig att sätta sig bakom trumsetet.
"Sorry, our bus didn't come and mum wasn't home" sa Brandon och gav mig en kram samt en lätt kyss på kinden. Brandon tog upp basen ifrån sitt ställ och började klinka lite på den. "Let's do 'Never Let Them See' first" sa jag och pekade på Callum,
"Count us in" sa jag och han gjorde just det. Alla tre började spela den välkända melodin utav vår första egenskrivna låt, giget om några dagar skulle vara den första gången vi spelade några egna låtar istället för bara covers så det låg definitivt en stor press över oss att allt skulle låta bra. Jag började sjunga och log stort, detta var vad jag levde för. Bara själva känslan när man försvann i musiken var det bästa jag visste. Jonathan spelade de sista ackorden på låten och jag sträckte segervisst upp armarna i luften.
"We're awesome!" ropade jag och killarna skrattade.
"Emma, is that you?" min mamma satt i köket när jag kom hem tre timmar senare och väntade på mig. Klockan hade redan slagit midnatt och det var skola för mig imorgon så jag visste att hon inte skulle vara speciellt glad.
"Yes it's me. I'm sorry that I'm home so late but we started writing a new song and we just forgot about the time and I-" förklarade jag men mamma avbröt mig.
"I don't want to hear it. One more time and you'll quit that stupid band, an education is what you need!" sa hon och krossade armarna över sitt bröst.
"End of duscussion!" sa hon snabbt när hon såg att jag var på väg att argumentera emot. Jag suckade uppgivet och skyndade mig upp för trappan. Jag kikade in i mina småsystrars rum och log när jag såg dem ligga och sova fridfullt med varsitt leende på deras läppar. När jag passerade min pappas kontor så hörde jag det välbekanta, och ständiga, ljudet utav tangenter som trycktes ner. Min pappa var en del utav Storbritanniens ledande advokat firma och jobbade därför konstant tillskillnad ifrån min mamma som inte haft ett riktigt jobb på över 17 år. Hon brukade jobba som en receptionist på min pappas kontor, och det var så de träffades, hon slutade dock jobba så fort hon fick reda på att hon var gravid och har inte gått tillbaka sedan dess. Inte för att pappa inte klarar av att försörja oss själv men jag tror att mamma behöver komma ut hur huset lite. Träffa folk och skaffa sig rutiner. Så kanske hon slutar vara så sträng. Man kan ju alltid hoppas.
Jag suckade uppgivande och fortsatte in i mitt rum. I ren protest till mina föräldrars eleganta, stela och "rena" stil med helvita väggar och ljust parkett golv, så hade jag målat mina väggar svarta, hängt upp en massa affischer på olika rockband och artister samt täckt mitt golv med en stor fluffig svart matta. Min mamma avskydde det så mycket att hon vägrade att ens gå innanför min dörr, något jag tyckte var rätt skönt eftersom det gav mig en plats för mig själv.
Ni kommer lära känna Emma, och övriga karaktärer, mer under de första kapitlerna innan själva killen (Harry, det har ni nog listat ut bc trailer) kommer in i bilden.
